Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skis »Air». — Preludierna m. m. för
orgel äro väl bearbetade och försedda
med goda anvisningar. — De med fina
vignetter prydda sångerna af V.
Sved-bom vittna om komponistens stora
talang för sångkomposition, uttryckande
sig i träffande musikalisk omklädnad
af texten och fin smak i behandling
af ackompanjemanget. Af dessa
sånger är balladen förut känd såsom
offentligt sjungen. Särskildt påpeka vi
den vackra Duetlinon, helst som
sång-duetter sällan hos oss utgifvas.
Från Abr. Hirsch har ytterligare
kommit oss till handa Iv. Hedenblads
manskör På knä, som med orkester
utfördes på en O. D.-konsert härstädes
1892. I form af klaverutdrag bör
detta vackra körstycke med dess
poetiska text blifva välkommet för våra
manliga sångsällskap. Af Hedenblads
väl redigerade samling Studentsånger
föreligger ett nytt häfte, innehållande
8ångqvartetter af Kjerulf (Saugerhilsen
till bruden), Norman (Eolstoner),
Mendelssohn (Lied von braven Mann), P.
Heise (Behagen), A. Söderman (»Och
fast du svikit»), Bellman, Fredmans
sång nr 9 (»Ödmjukaste tjenare
gunstig herr värd»), samt La Marseillaise,
Die Wacht am Rhein, Lokk (norsk
vallsång) och visan i folkton »Och
gossen gick sig ut».
Af den stora från Warmuth i
Kristiania till jul sända samlingen
musikalier hinna vi nu endast i korthet
påpeka instrumentalsakerna. Främst
träder för oss Agaiho Backers Norske
Folkeviser og Folkedanse, som sig bör
enkelt, men förträffligt arrangerade.
Af svenska tonsättare ha vi Lagos
brillanta Etyde Feu Jollet, som här
spelats af frök. Carlheim-Gyllensköld, åt
hvilken den tillegnats, samt Gösta
Geijers särdeles vackra Allumblad och
H. Sedströms anslående, af oss redan
anmälda Miniaturer. Inga
Lærurn-Liebig är en nyuppträdande norsk
ton-sättarinna med goda studier och äfven
musikaliska idéer, såsom hennes
ofvan-nämnda kompositioner antyda.
Festmarschen af Winge är vederbörligen
pompös. Winge, den unge
kapellmästaren vid Kristiania teater, född
derst. 1858 och som efter en mindre
akademisk examen egnade sig åt musik
i hemlandet och utomlands, har förut
varit musi k fören ingsdirigent i Bergen
och organist i Drammen. Han är en
grundlig musiker och god komponist,
ej alltför nymodig. Ole Olsens Ländler
är ett litet förträffligt, omtyckt stycke,
såsom dess nya upplaga kan visa. —
Halvorsens Huldrelok är talangfullt
ekrifven. Bland styckena af Lago
synes oss Chanson slave bäst, hvilket
stycke här med bifall spelats offentligt
af herr Allvén. Svendsens öfverallt
spelade violinromans förekommer nu i
28:e upplagan, äfven arrang. för viola
af Dessauer. Mon Schelderups två
små Romanser låta väl höra sig.
Nicolaus Rothmühl.
3|| en tyske tenoren Rothmiibls
gäst-al spel å k. operan slutade redan
* med november månad, emedan,
som det uppgifves, sjukdomsfall i hans
familj nödgade honom till hemresa. I
herr Rothmühl lärde man känna en
äkta tysk hjeltetenor med manlig
röstklang äfvensom en framstående
lyrisk skådespelare. Det tyska
maneret af forcering i sång och spel
tilltalar emellertid ej oss och inverkar
menligt på en röst, särdeles dess
höjdto-ner, när denna passerat sin bästa tid.
Förnämligast som Lohengrin men äfven
som Raoul, Radames och Toriddo hade
likväl herr Rothmühl tillfälle att
dokumentera sig såsom en lyrisk
konstnär af betydenhet, hvilket också af
publiken syntes vinna erkännande.
Med anledning af nämnda gästspel
hafva vi här ofvan velat lemna en bild
af den tyske sångaren, sådan han ter
sig i verklighetens verld, så olik
scenens, äfven hvad en konstnärs yttre
beträffar, att han der företer en bild
som alls icke kan ge begrepp om hans
personliga utseende. Om operagästens
lefnad och konstnärsbana torde det ock
intressera våra läsare att känna något.
I ett festnummer af Neue Berliner
Musikzeit. 1892, upptagande flere
porträtter af märkliga tyska tonsättare och
musikartister, förekommer äfven en bild
af herr Rothmühl såsom »König
Boab-dil» i Moszkowskis liknämnda opera.
Med bilden följer som text ett
»interview» af Dr Ad. Kohut, och vi
begagna oss af detta »numera icke
ovanliga sätt» att framkalla en sjelfbiografi.
På dr Kohuts framställning af
ändamålet med sitt besök svarar hr
Rothmühl :
»Min bäste doktor! Ni vill
biografera mig? Allt för artigt, — men jag
hör ej till berömdheterna!»
»Det beror på hvad man menar med
berömdhet. Ni är i alla fall en
favorit hos vår operapublik.»
»Er goda tanke hedrar mig. Endast
af sin flit, säger Lossing, kan hvar
man berömma sig; flitig har jag också
varit, viljan var god men köttet svagt.»
»Blygsamhet pryder en konstnär,
och det gläder mig att ej ni, såsom
så många andra nutidens konstnärer,
lider af storhetsmani; just af detta
skäl ber jag att ni berättar något om
er lefnad och verksamhet.
»Tu l’ae voulu, George Dandin!
Alltså får jag väl lof. Jag är född i
Warschau 1857; min far egde der en stor
asfalt- och bleckvarufabrik, och jag
var bestämd att ärfva affären. Lydig
som en god son och nöjd med mitt
öde kunde jag ej ana, att jag en gång
skulle i stället för att breda asfalt på
gatorna, beträda »de bräder, som
föreställa verlden» eller att jag skulle
fröjda mina åhörares öron med något
annat än bleckmusik. Men mina
bröder, som i den ädla sångkonsten gjort
aktningsvärda framsteg, ville i min
stämma finna ett materiel, af hvilket
man kunde smida en Wachtel eller
Tichatschek.
En gammal musikdirektör i staden
rådde mig att söka inträde i Wiens
konservatorium, hvilket råd min far
fann godt. Jag for dit och uppsökte
sångmästaren Gänsbacher, högtidligt
utstyrd, men detta syntes ej imponera
på honom, ty han mönstrade mig
misstroget från topp till tå. »Nå, så sjung
då, min unga herre!» sade han med
en ironisk blick i det han satte sig
till pianot. Jag släppte på med full
hals och inbillade mig ha lyckats
kolossalt — men hvilken missräkning!
»Slå ni saken ur hågen», sade han i
öfverlägsen ton, »ni är alldeles
obrukbar» . . . tablå! Jag kände mig som
bedöfvad och djupt olycklig. Kasserad
af Gänsbacher tänkte jag nu blott på
att återvända till Warschau och
verkstaden, då jag träffade en gammal
bekant, som lofvade att göra Gänsbacher
mildare stämd. Denne lät också
beveka sig, men åtog sig min
undervisning blott på det vilkor, att jag slog
ur hågen all scenisk verksamhet. På
sin höjd kunde jag bli konsertsångare,
men helst borde jag sjunga i
privatkretsar.
Det första, om äfven ej så lofvande
steget var nu taget. Hur flitigt jag
sedan skötte mina studier kan man
förstå, när jag absolverade min
lärokurs i konservatoriet på 3 år i st. f.
de vanliga 6 och efter denna tid kunde
vinna två första pris. Baron Hofmann,
Burgteaterns intendent, var närvarande
vid min afgångsexamen. Jag
behagade honom och blef, fastän med ringa
gage, anstäld vid hofoperan i Wien.
Men tro inte, bäste doktor, att jag i
Wien fick sjunga de förnämsta
tenorpartierna såsom Lyonel, Eleasar,
Raoul, dem jag instuderat på
konservatorium — åh nej, så fort gick det ej.
Jag fick endast sysselsättning i —
kören ! Ej underligt att jag längtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
