Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kormästaren räckte honom taktpinnen,
med hvilken han på flygeln gaf ton
åt sångarne, och första kören sjöngs
mycket exakt utan pianoackompanje
mang. Då jag nu såg, huru fursten
stod vid dirigerandet af första kören,
var det icke utan att jag, sauningeu
att säga, kände mig litet ängslig. Han
vände nämligen ryggen åt sångarne,
för att publiken skulle få beskåda hans
furstliga anlete. De till höger om
honom stående sångarne kunde rätt väl
se rörelserna hos hans högra arm, men
jag, som satt vid flygeln såsom
pianospelare och ej spelade utantill, kunde
blott se de bedrägliga rörelserna på
högra armbågen och äfven dessa
endast om jag vände hufvudet åt sidan;
men jag kunde ej ett ögonblick taga
ögonen från noterna, då jag hade att
göra med ett partitur, som innehöll
för mig främmande saker. Att under
konserten göra hos fursten en
framställning om att placera flygeln på
annat sätt, fann jag vara omöjligt.
En lycka var att jag hade min
kor-mästare med mig vid pianot, annars
hade en konsertkrach af första
ordningen varit oundviklig. Första
konserten aflopp utan något missöde, och
efter hvad jag erfor dagen derefter
hade jag vunnit furstens ynnest.
Morgonen derpå lät han kalla mig till sitt
rum, samspråkade helt förtroligt med
mig och visade mig flera med juveler
beprydda taktpinnar, deribland en af
massivt guld. Efter en halftimmes
uppehåll hos honom inbjöd han mig
att klockan fyra dricka kaffe med
ho-hom på bangårdsrestauranteu.
Emellertid, innan jag lemnade honom,
yttrade jag en önskan, att få tillsammans
med kormästaren ännu en gång i hans
närvaro spela igenom konsertnumreu
för följande afton, hvilket han
beredvilligt tillät, och detta skedde i en
familj, som fursten var bekant med.
Då jag på slaget fyra infann mig på
ort och ställe, satt fursten redan vid
ett bord och hade en stol framsatt för
min räkning. Sedan kaffet serverats,
berättade han, att äfven hans far var
en stor musikvän och den furst
Galitzin, åt hvilken Beethoven tillegnat
flera stråkqvartetter*; äfven meddelade
han mig, att han såsom ung flera år
i Paris studerat musik hos Berlioz.
Ehuruväl han var en afsigkommen
furste, började jag nu känna mig stolt
öfver bekantskapen med honom. Nu
dristade jag mig att fråga hvarför han
föredrog att vända sångarne ryggen
under dirigerandet. Dorpå svarade
han, att han ansåg det obelefvadt och
oartigt (incivilité) mot publiken, om
han vände denna ryggen under
dirigerandet. Jag delade ej denna åsigt,
och delar den fortfarande icke, men
vågade ej göra några motsägelser utan
* Qvartetterna nr 12 (op. 127), Bl och 15
iifvensom festuvertyren »Weihe des Hauses»
iiro tillegnade furst Nikolaus von Galitzin.
fogade mig ännu en gång i mitt öde
följande afton. Sedan vi druckit
kaffet bjöd han mig ytterligare till sig
klockan sju för att åka till flera större
restauranter, der under marknaden
ryska zigenarsångare läto höra sig, och
hvilkas sånger mycket intresserade
mig. Klockan var tio på kvällen, då
vi kommo hem, hvarpå jag uttalade
min tacksamhet och bugade mig till
afsked. Furst Galitzin räckte mig då
handen för första gången; detta hade
väl sin orsak i att vi båda tagit oss
litet för mycket till bästa, annars hade
hans furstestolthet väl icke
medgif-vit det.
Följande konsertdag återsåg jag
fursten först då han klockan åtta
gravi-tetiskt gick fram genom salongen. Af
kormästaren hade jag under dagen fått
höra, att vid första konserten 2,000
silfverrubel influtit, och andra
konserten såg ut att blifva ännu
förmånligare. Det var sannerligen
beundrans-värdt, med hvilken precision körerna
utfördes; det smakade dock väl
mycket af dressyr. För detta hade likväl
denna publik inga öron.
Äfven andra konsertaftonen gick det
ena numret efter det andra förträffligt;
sista numret var furstens egna, förut
omtalade komposition. Äfven detta
var lyckligen slut, då ett dundrande
bravo och »bis» hördes från publiken.
Fursten var genast färdig att göra
publiken till viljes, och numret togs
om. Nu vill jag anmärka, att nära
slutet af detta stycke inträdde under
några takter ett långsammare tempo,
som slutade med fermat på en halftou,
på tredje fjerndeleu kom en paus,
likaledes med fermat, sedan följde på sista
fjerndelen ytterligare 10—12 takter
forte och allegro, utgörande slutet på
det hela.
Det kan icke sjelfva den lede
begripa hvad som for i fursten, så att
han höll ut fermaten på halfnoten
alldeles infernaliskt länge; något annat
än effektsökeri kunde det ej vara. Jag
tänkte att nu skulle han väl så
mycket fortare expediera fermaten på
fjern-delspausen, också höll kormästaren
redan handen öfver tangenterna för att
slå an, men han var så klok att han
som hastigast kastade blicken åt sidan
för att se på dirigentens arm, under
det jag, min olycksfågel, med all kraft
och naturligtvis för tidigt dundrade på,
några sopraner följde mitt exempel och
följden blef en totalt misslyckad insats.
Den öfriga kören och secundospelaren
kommo nu hastigt med, så att
åtminstone de sista takterna blefvo korrekt
utförda. Publiken brast å uyo ut i ett
dundrande bravo, hvarpå fursten
bugade sig helt nedlåtande och konserten
var slut.
En hvar, som haft ett sådant
missöde, kan föreställa sig hur pinsam
situationen var för mig. Hvad skulle
jag göra? — Att bedja fursten om
ursäkt ville jag ej, ty jag var fullt
öfvertygad, att han genom sin
placering af flygeln och sin egen person
hade mera skuld i hvad som skett, än
jag. Sålunda teg jag, och han
bevär-digade mig ej med en enda blick. Vår
vänskap från gårdagen var totalt slut.
Hade denna malör inträffat med en
annan tonsättares opus, hade han
kanske ej tagit det så illa, men som det
nu skedde var brytningen oåterkallelig.
Morgonen derpå sände han mig genom
kormästaren 100 silfverrubel jeinte
respengar till Petersburg, utan att yttra
ett ord eller skrifva en rad. Jag bad
kormästaren anmäla mig hos fursten,
ty jag ville åtminstone lemna honom
någon förklaring, men kormästaren
försäkrade. att det tjenade till ingenting.
Han skulle ej taga emot mig, ty i sina
befallningar rörande andra gjorde han
aldrig någon ändring. Han hade
uppenbarligen studerat stora förebilder.
Mig återstod sålunda blott att gå till
bangården och med nästa tåg resa
öfver Moskva till Petersburg.
Ett par månader derefter mötte jag
fursten en gång på gatan i Petersburg;
han besvarade vänligt min helsning,
men han har aldrig vidare talat med
mig. Det är nu snart tjugu år sedan
han gick hem till sina furstliga fäder.
––©–––
Musikpressen.
På Abr. Lundquists förlag har
utkommit :
För piano, två händer:
Salon-Album. lY:e häftet. Pris 2 kr.
Wilh. Peter8on-Berger:
Damernas Album. Sju dedikationer. Pris
kr. 1,5 0.
F. Dne; Br!c It Brac. Album
musical, 4:éme partie. Pris 2 kr.
Chr. Teiltnan: Salon Paraphrase
öfver svenska folkmelodier. Pris 1 kr.
— Salon-Paraphrase öfver »Liten
Karin», svensk folkvisa. Pris 1 kr. —
Nisse låg på julafton, stycke i folkton.
Pris 1 kr. — Trollkäringdans. Pris
75 öre.
P. A. D. Steenfeldt: ’Trubadurens
sång, serenade. Pris 50 öre.
C. F. Ringvall: Kgl. Gotlands
Inf .-Regementes Paradmarsch. Pris 60
öre.
Victor Holtz: »Wer dal* Marsch.
Pris 50 öre. — Garden Party. Polka.
Pris 75 öre. — »Hvad nytt!» Polka.
Pris 75 öre.
Rob. Vollstedt: Die Trompeter
des Kaisers. Characterstiick in
Marschform. Op. 61. Pris 1 kr.
Hj. Lindmark: Nouveautc, Marsch.
Pris 50 öre.
A. Bennet: »Terrier», Polka. Pris
50 öre.
Olle: Vid Sj Hast rand, Hambo. Pris
50 öre.
Henning R. Wejdling:
Skridsko-Drottningen. Polka, tillegn. frk. Foug-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
