Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kapellet komma andäktiga damer, som
prisa den store vältalare de nyss hört.
Abbé Des Grieux uppträder. »Det är
han», utropa de och aflägsna sig
småningom, vördnadsfullt helsande honom.
Grefve Des Grieux inträder och priaar
aonen ironiskt: »Vår slägt bör vara
stolt att ha en ny Bossuet bland de
sina». Han förklarar nu sin önskan
vara, att sonen gifter sig med en som
är honom värdig, men denne vill ej
öfvergifva det kall han nu egnat sig
åt, och fadern lemnar honom. I
ensamheten beslutar han förjaga ur
minnet sin jordiska lycka. Han aflägsnar
sig. Portiern för in Manon, som ber
att få tala med abbé Des Grieux. Från
kapellet bredvid uppstämmer en kör ett
magnificat. Manon beder till himlen
att återvinna sin älskade och att detta
må förlåtas henne. Des Grieux
inträder och får se henne, utropande: »Hvad
gör du här? Gå, gå!» I striden med
sig sjelf segrar dock slutligen kärleken
till Manon.
Fjerde akten. Hotel Transylvanie.
Spelare äro i full sysselsättning, bland
dem Lescaut. Pousette, Javotte och
Rosette promenera omkring och
betrakta de spelande, i det de sjunga
och prisa glädjen på Hotel
Transylvanie. Falskspelarne vandra omkring
bland de spelande. Lescaut träder
fram, triumferande. Guillot de
Mor-fontaine inkommer och lyckönskar
Lescaut samt sjunger en komisk sång.
Ett larm uppstår, alla vända sig mot
de nu inträdande Manon och Des
Grieux. Spelet fortsättes och Manon
uppmanar Des Grieux att spela,
emedan de ingenting ega och kunna vinna
på spelet. Des Grieux hör med
ledsnad Manons uppmaning och nekar att
spela, ehuru Lescaut äfven råder
honom dertill. Guillot föreslår Des
Grieux ett parti och han antager det
motvilligt. Guillot förlorar gång på
gång till Des Grieux och påstår sig
slutligen vara bestulen af honom. Des
Grieux råkar i vrede och tumult
uppstår, hvarunder man söker lugna de
tvistande. Det bultar på porten. En
röst ropar utifrån: »Öppna i konun-
gens namn!» Polis och gardister
inträda. Guillot utvisar Des Grieux och
Manon såsom de skyldiga, yttrande till
henne, att han nu får hämnas, såsom
han sagt. Grefven inträder och
förklarar att han vill rädda sin son från
den skam, som hopar sig öfver honom,
och denne ödmjukar sig för fadern.
Manon är emellertid förtviflad och de
öfriga utom Guillot anropa om nåd för
henne på grund af hennes ungdom och
skönhet. Manon faller i vanmakt. Des
Grieux är förtviflad öfver att nu för
alltid skiljas från henne.
Femte akten. En landsväg. Des
Grieux sitter invid densamma,
beklagande Manon, som skall i bojor föras
fram här jemte andra olyckliga.
Lescaut visar sig. Des Grieux ber honom
ifrigt ordna sin eskort, emedan fång-
transportens vaktare snart nalkas. Han
vill nämligen befria Manon. Lescaut
svarar honom med ledsnad, att eskorten
öfvergifvit dem. Man hör på afstånd
sång af fångvaktarne. De komma fram
till platsen, der Des Grieux och Lescaut
döljt sig. »Efter sång bör man dricka»,
anmärker en af vakten. Sergeanten
bifaller och frågar sedan hvad fångarne
säga. En vaktkarl svarar, att de äro
lugna; en af dem är sjuk och halfdöd,
den som jemt gråter när man tilltalar
henne. »Manon, då?» frågar
sergeanten, hvilket Des Grieux får höra.
Lescaut bjuder honom tystnad och säger
att han sjelf skall sköta om saken.
Han träder fram, utropande: »Hallå,
kamrat!» — »En soldat!» utbrister
sergeanten. — »Ja, och än mer: en
vän , återtar Lescaut. Nu söker
Lescaut öfvertala segeanten att få träffa
Manon, som hör till hans slägt, och
sedan han tryckt några guldmynt i
handen på honom och lofvat att ej
föra bort fången, får han tillstånd att
råka Manon. Vakten tågar bort.
Manon träder fram med trötta och
vacklande steg. Då hon får se Des Grieux,
utstöter hon ett rop af glädje, men
faller snart i sorgsna tankar och beder
honom förlåta henne den smärta hon
förorsakat honom och de fel hon
begått. Des Grieux söker uppmuntra
henne och säger att de skola fly
tillsammans, för att sedan upplefva
lyckliga dagar. Manon säger sig nu kunna
dö nöjd, då han älskar henne, hon
återkallar i minnet lyckliga stunder
från fordom vid hans sida, men hennes
krafter aftaga mer och mer. Till sist
utbrister hon: »Jag dör! — det måste
så ske — detta är historien, om —
Manon Lescaut!» Des Grieux utstöter
ett skri och faller ned öfver den döda.
Vid operans uppförande härstädes
torde en och annan detalj i handling
och sceneri blifva annorlunda, fin hvad
som öfverenstämmer med denna
redogörelse öfver innehållet efter
klaver-utdraget.
Hvad musiken beträffar innehåller
operan många vackra melodier men
saknar ej heller longörer och ett och
annat drag af trivalitet, såsom ock
erkändes efter först i representationen af
densamma i Paris. Efter åhörandet af
operan här få vi närmare yttra oss om
densamma, helst som man ej kan få
ett fullständigt begrepp om musikens
beskaffenhet och verkan utan orkestern,
endast efter klaverutdrag.
––O——
Lorenzo da Ponte.
den tiden, då Mozart och hans
isßjv vän Lorenzo da Ponte (eller
Da-ponte), textförfattaren till »Don
Juan», »Figaros bröllop» och »Cosi fan
tutte», lefde i Wien, funnos der
följande fyra berömda operakomponister:
Salieri, Martini (egentligen Maitin),
Mozart och Paesiello. Da Ponte yttrar
härom i sina memoarer följande:
ȁtskilliga komponister anmodade
mig om operatexter; dock funnos i
Wien endast tvenne, som förtjenade
min aktning: Martini, Joseph II:s
gunstling, och W. A. Mozart, som jag på
den tiden hade tillfälle lära känna hos
baron Wetzlar, hans synnerlige
beundrare och vän, och hvilken, ehuru
be-gåfvad med högre talanger än någon
kompositör i det förflutna, närvarande
och tillkommande, af sina fienders
kabaler aldrig tilläts i Wien utveckla
sitt gudomliga snille. Min ihärdighet
och fasthet har Europa och den öfriga
verlden till större delen att tacka för
de förträffliga vokalkompositioner, som
frambringades af detta underbara snille.»
Da Ponte gick nu till denna
»guda-menniska», såsom han kallar Mozart,
och frågade honom, om han skulle
vilja komponera en operalibretto, som
han ämnade skrifva för honom.
Alltför gerna, svarade Mozart genast, men
jag är viss på att man ej skall tillåta
mig det. Låt det bli min sak,
svarade da Ponte, och sedan en af
Gaz-zaniga komponerad opera gjort fiasco
för musikens skull, blef han nu med
allvar betänkt på att skrifva för sina
vänner Mozart och Martini. I afseende
på den förre insåg han, att dennes
kolossala snille erfordrade ett rikt och
mångsidigt ämne. Då han en dag
samtalade härom med Mozart, frågade
honom denne, om han icke utaf
Beaumarchais’ komedi ville göra en opera,
som kunde kallas »Le Nozze di Figaro».
Poeten fann detta förslag förträffligt
och gaf sitt löfte. Stora hinder voro
emellertid att besegra, emedan
uppförandet af denna komedi var
förbjudet i Wien. Skalden sökte emellertid
utesluta allt anstötligt, och båda,
poeten och komponisten, fulländade operan
för egen räkning (för att i värsta fall
kunna uppföra den i Paris eller
London) på sex veckor. Härom
underrättade da Ponte genast kejsar Joseph
(enligt memoarerna skall denne hafva
varit hans synnerliga beskyddare),
hvilken, sedan han af honom erfarit
försvinnandet af allt det anstötliga och
hört talas om den förträffliga musiken,
pä stället gaf befallning om partiturets
öfverlemnande åt teaterkopisteriet.
Mozart sjelf befaldes genom en hoflakej
att med partituret genast förfoga sig
till kejsaren, hvilket ock skedde.
Anländ till hofvet, lät han kejsaren höra
några stycken ur operan, hvilka
hög-ligen förtjuste monarkeu. Det
gynnande emottagande denna opera rönte,
gjorde intet godt intryck på de öfriga
komponisterna i Wien. Mozart och da
Ponte lingo kabaler att kämpa emot;
den förre hade Salieri och
teaterintendenten, grefve Rosenberg, emot sig;
den senare denne och den berömde
%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
