Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efterträdare som professor i zoologi,
både far och son ansedda
vetenskapsmän. Professor Ernst Sars, historikern,
äfven han en ryktbar man, är en
annan hennes bror, och en syster är
gift med den utmärkte sångaren och
sångläraren Thorvald Lammers i
Kristiania. Sjelf är Eva Nansen också
väl känd som både sångerska och
lärarinna.
Fru Nansen säger sig ha att tacka
sin syster och sin svåger Lammers för
hela sin musikaliska utbildning. I fem
år var bon deras elev, och när hon
kom till Berlin för att fortsä ta sina
studier, var hon redan nästan
färdigbildad. Hon studerade der för fru
Artöt, bland annat Mignon och
Carmen. D«t var nämligen först
meningen att hon skulle utbilda sig till
operasångerska, men det blef aldrig af; hon
tyckte ej om att uppträda offentligt.
I Berlin hade hon lärt mest af att
höra så mycket musik, mera än af
fru Artöt di ekt.
Kommen tillbaka till Kristiania,
be-gynte hon att gifva sånglektioner, cch
hon gifver sådana ännu. På konserter
har hon sjungit oändligt många
gånger, »allt för många», såsom hon sagt.
Men alla komma och önska, att hon
skall assistera, och det var så svårt
att säga nej.
Efter en konsert i Kristiania 1889
yttras om henne i den då existerande
Nordisk Musiktidende; »Fröken Eva
Sars’ dugtighet som romanssåugerska
ha vi ofta fått anledning att omtala.
Hon har en mj-cket sympatisk, vacker
mezzosopran, och hennes föredrag
vittnar om såväl omedelbar naturlig
naturel som ett noggrant studium af de
finare detaljerna. Fröken Sars har
under den förflutna vintern fortsatt
sina studier för m:me Artöt, och
hennes konsertuppträdande efter
hemkomsten visar vackra framsteg.»
Under sommaren 1889 ingick fröken
Sars förlofning med doktor Nausen och
gifte sig med honom samma år.
Emellertid öfvergaf hon ej konsten. I
november samma år biträdde hon vid
Musikföreningens i Kristiania andra
konsert och en recencent yttrar då om
henne: »Fru Eva Sars-Nansen blef
mottagen med stormande förtjusning
och sjöng också så varmt och skönt
med samma nobla föredrag som alltid.»
Programmet för fru Nansens nästa
konsert meddelas på ett annat ställe i
dagens nummer. Till det förnyade
besöket i den svenska hufvudstaden ön
ska vi henne hjertligt välkommen.
■m>—
Allt hvad i musiken lefver och rör
sig skönt, allt som eger högre lif,
rör sig och lefver på grundvalen af
enkel, vislik melodi.
F. T. Vischer.
Sagan om Hans och Greta.
Ur Axel Ahlströms afhandling: Om
Folksagorna. *
fn del af de nu kvarlefvande,
sär-skildt de egentliga jättesagorna,
ha sannolikt införts hit redan af
de första invandrarne. För den stora
massan måste man dock antaga, att en
senare öfverflyttning egt rum. Såsom
redan blifvit framhållet, har det skrifna
eller tryckta ordet härvidlag spelat en
högst obetydlig rol, och jag har
sär-skildt förut omnämt, att en un
lersök-ning af förhållandet mellan våra
svenska sagor och våra folkböcker ger vid
handen, att de förra så godt, som all
tid äro både äldre än och opåverkade
af de senare. Sagorna måste således
ha kommit till oss hufvudsakligen på
muntlig väg, och det ligger
naturligtvis närmast till hands att antaga, det
denna väg gått öfver Danmark.
Riktigheten af en sådan förmodan intygas
af en jemförelse mellan de tyska,
danska och svenska formerna af åtskilliga
sagor.
För att bestyrka detta skola vi
något närmare skärskåda ett par svenska
sagor samt deras tyska och danska
motstycken.
Vi göra början med »Den stekta
trollpackan». Hyltén-Cavallius &
Stephens upptaga två fullständiga
uppteckningar: »Jättestugan, hvars tak
bestod af bara korfvar», från södra
Småland, och »Stugan, hvars tak
bestod af bara ostar», från Upland, samt
en variant från Upland, en från
Småland och en från Vermland, dessutom
en bearbetad sådan från Östergötland.
Sagan förekommer äfven hos
Bondeson: »Stugan med pannkakstaket»
från Upland, samt i en mycket
förändrad form hos Lindholm: »Jätten
och de två lappbarnen». En outgifven
uppteckniug finnes i Säves samlingar:
»Pannkakehiset»; en annan med samma
namn i fru Wigströms outgifna
samling innehåller b ott början af sagan.
Dessutom ingår motivet, att
jättekäringen genom pojkens list blir stekt —
stundom äfven »nackad» — i en del
varianter till sagan om «Pojken, som
stal jättens dyrbarheter», och äfven i
några andra kombinationer, hvilka dock
här äio af underordnadt intresse.
Mest typisk för våra svenska
uppteckningar synes den upländska
»Stugan, hvars tak bestod af bara ostar»,
vara. Den lyder i största korthetså:
Två fattiga barn kommo till en stuga,
hvars tak bestod af bara ostar.
Pojken kröp upp på taket, käringen
frågade: »Hvem är det som knaprar på
mitt tak?* Pojken svarade med späd
röst: »Det är bara Guds små englar.»
— »Knapra då i frid!» Andra dagen
ville flickan med upp på taket. På
* Den radikala nystafningen i afhandlingen
har Undrats af Red.
trollpackans fråga svarade pojken som
förut, men flickan tillade: »Och jag,
jag.» Taket brast. Trollpackan
frå-•gade så barnen, huru deras mor
slaktade sina svin och gödde sina svin:
flickan svarade dumt, men pojken stälde
det till rätta. Då så käringen skulle
pröfva, om de voro feta nog, ville
flickan räcka ut fingret, men pojken
knuffade undan henne och sköt i
stället fram först en trädpinne och andra
gången en kåLtjelk. Flickan ville
sedan på käringens uppmaning sätta sig
på brödspaden, men pojken hindrade
henne, narrade slutligen käringen att
sjelf sätta sig pä densamma och
skjutsade så in henne i ugnen.
Sagan förekommer hos oss äfven i
folkboken »Den stekta trollpackan»,
en förkortad bearbetning af Grimms
»Hänsel und Grethel». En
sammanställning af våra svenska sagor, Gr i m ms
saga och folkboken visar dock till fullo,
att den senare ej kunnat förmedla
sagans öfvergång till Sverige. Den
saknar nämligen åtskilliga detaljer, som
äro gemensamma för de svenska och
tyska sagorna. Då syskonen stigit
upp på taket och börjat snaska på
godsakerna, frågar hexan enligt Grimm:
Knuper, knuper, kneisohen,
wer knupert an meinem häuschen?
hvarpå barnen svara:
Der wind, der wind,
das himmlische kind!
Folkboken upptager blott hpxans
fiåga, i en något egendomlig
öfver-sättning:
Knasper, knasper, knilt,
Hvem knaspar takel mitt?
Barnens svar saknas här.
I de bättre svenska uppteckningarna
förekommer deremot såväl frågan som
svaret. * I den ofvan anförda säger
gossen, att det bara är Guds små
englar, i andra att det är »en liten
fågel» eller »lille Blå-Fågel».
Äfven i afseende å ltexans sätt att
bedöma gödningens fortgång
öfverens-stämma de svenska och tyska
versionerna gentemot folkboken. Enligt den
senare »besåg» hon blott gossen,
enligt sagorna ville hon pröfva fetman
genom att skära i ett finger, hvarvid
gossen sträcker fram en benknota
(Grimm) eller trädpinne och kålstjelk
eller dylikt.
Från folkboken kunna således våra
svenska sagor ej hafva kommit.
Hvad som förnämligast skiljer de
svenska sagorna från de tyska — som
* Fru Wigströms otryckta uppteckning
från Skåne tyckes ha folkbokens vers:
Knix, knax, knittl
Hvem knispar huset mitt?
För öfrigt synes dock denna, mycket
för-detfvade, uppteckning icke ha något
gemensamt med folkboken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
