Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvartetten för den njutning sången
beredt dem och deras talrika furstliga
gäster.
Dresden Goldmarks opera > Heimchen
am Herd» liar också hiir gjort lyeka: »en
opera, »heter det, »som åter igen träffar
publikens smak. Med sagodoft och elfvalek,
en del rörand ", sentimentala saker, en i rätt
tid ingripande kraftig humor och rertill en
naturlig behandling, allt verkar sympatiskt på
publiken »
Mannheim. »Qornevillcs kl ekor», den
bekanta Operetten af Rot). Planquette, giek den
23 sept. öfver scenen på hofteatern under
benämningen »komisk opera» oeh väckte stort
bifall.
Frlken Delna, en af »stjernorna» vid Opéra
Comique i Paris, besökte i somras
Wagner-festföreställningarne i Bayreuth och blef
der-vid i tillfälle att for tru Cosima Wagner
foredraga åtskilliga fragment ur mästarens operor.
Hon skördade dervid så starkt bifall, att hon
nu har för afsigt att lära sig tyska språket,
för att sedermera kunna medverka vid
festspelen.
Prof. Julius Stockhausen, den berömde
sångaren och sångläraren, som nyligen fylt
70 år, har nödgats underkasta sig en
starroperation på det venstra ögat. Han
opererades af hertig Karl Theodor af Bayern.
August Enna, den bekante danske
kompositören, Ur sysselsatt med fullbordandet af en
ny opera i fyra akter, »Kean», till hvilken
ämnet tagits från Dumas d. ii:s bekanta
skådespel med samma namn. Libretton, som fått
en tragisk afslutning, är författad på vers af
S tphus Michaelis.
Obs ! Notiser från våra grannländer måste
sparas till nästa mm mer.
––T,
Dödsfall.
Duprez, Gilbert Louis, den förr aå
firade tenoren vid Stora operan i Pai is,
afled den 23 september i en ålder af
nära 90 år. Redan 1851 tog han
afsked från scenen. Då han först
inträdde vid en sådan frånkändes honom
all talang, och hans första uppträdande
var å Théåtre Franfais som korist i
»Athalie». Hans behagliga,
sympatiska stämma väckte emellertid
uppmärksamhet, och han sjöng strax
derefter på Odéon Almaviva i
»Barbera-ren» af Rossini. På Opéra Comiqne
misslyckades han i »Hvita frun» och
begaf sig till Italien, der han
upptäckte sitt höga C. Flere år derelter
debuterade han som Arnold i »Wilhelm
Teil» med lysande framgång å Stora
operan, der han efter Adolphe Nonrrit
öfvertog hjeltetenorpartierna och var
der under tio år mycket uppburen
oaktadt sitt obetydliga yttre. I full
besittning af sira röstmedel drog han
sig undan lill privatlifvet och blef en
af de mest eftersökta såuglärarne i
Paris. Hans bcömdaste elev var fru
Miolan-Carvalho.
Klafsky, Katharina, berömd tysk
sångerska, född den 19 sept. 1855 I Un-
gern (Wieselburg), afled den 23 sept.
i Hamburg af en hjernåkomma, för
hvilken hon undergick trepanering.
Fru K. var en af Tysklands
förnämsta högdramatiska sångerskor, specielt
Wagnersångerska. 10 år gammal kom
hon helt fattig till Wien, dei hon
uppmärksammades som kyrksångerska af
Helrnesberger, som förmådde fiu
Matched att gratis undervisa henne. 1875
började hon uppträda på scenen i små
roler, gifte sig 1876 med en köpman
i Leipzig. Först när Angelo Neumann
anstälde henne vid sin ambulerande
Wagner-trupp stadgades hennes stora
konstnärsrykte som Wagnersångerska.
1888 — 85 var hon anställ vid operan
i Bremen och de sista 10 åren vid
Stadtteatern i Hamburg. Hennes
Elisabeth i »Tannhäuser», Isolde och
synnerligast Fidelio berömmas som
verkliga mönsterprestationer. Fru K. hade
varit gift tre gånger, sist med
kapell-mästareu Lohse, som öfverlefver henne.
Phister, Ludvig Joachim, nordens
ryktbaraste dramatiska konstnär, f. 23
maj 1807, afled i Köpenhamn den 15
sept. Ehuru egentligen dramatisk
skådespelare egde han doak genom sin
kraftiga och omfångsrika sångröst en
betydande repertoar inom sångspelet,
på danska scenen oöfverträfFad, som
det säges, i musikalisk korrekthet och
äkta dramatisk framstå luing, t. ex.
som Bazil, Leporello m. m. Hans
sista uppträdande på scenen var d. 12
april 1885.
-S-
Ett och annat från
musik-verlden.
Sångare förr och nu. Den
amerikanske kritikern E. Krehbiel kåserar
härom på följande sätt. Man kommer
till den slutsatsen, att hvarje tid
besitter de sångare, som bäst passar
densamma, och påvisar detta med en
rad exempel. Hur skulle väl nu en
sångare sådan som Senesino behaga
oss, om hvilken kritikerna på hans
tid emfatiskt försäkra, att han haft’
»en kimlakiar och ljuf mezzosopran»?
Under senare år sjönk stämman så
mycket, att Bach skref altarior för
Senesino; icke dess mindre stod
sångaren lika högt i publikens gunst,
emedan »ingen så som han omgaf
noterna, i sina arior mod tusentals
förtjusande prydnader!» Hvad skulle
Wagner ha sagt om en sådan
musiktolkare? Senesino var engagerad så
som »förste hjelte» och skulle väl
sålunda ha tillhört ungefär våra
Sieg-friedsångares fack. Men den tiden
måste »hjeltarne» ha varit verkliga
koloratursångare, ty vi veta att
Sas-sarelli i ett andetag sjöng kadenser
som varade i en och en half minut,
att Ferri med ett enda andetag på
hvarje not kunde drilla fram en skala
om två oktaver, och att Farinelli en
gång så underbart utbroderade en aria
med fioriturer, då han i rolen af en
fängslad slat fördes fram till
»tyrannen» Senesino, att denne i
hänryckningen öfver konstproduktionenn
störtade sig i hans armar.
Genom tyskt inflytande förändrade
sig småningom den operasång, som
italienarne först kallat till lif: man
började att lägga \igt på dramatiska
accenter och ej uteslutande tänka på
den vokala färdigheten. Om Grisi
berättas t. ex., att hon genom glöden
i sitt spel förskräckts sina motspelare
— så litet var man då van att se
såDgare äfven spela. Glöden hos Grisi
måtte emellertid ha varit af annat slag
än den dramatiska glöden i vår tid,
som man finner af följande. Då Grisi
i »Trubaduren» under Manricos
fängelsearia gick fram och tillbaka och
dervid då och då blickade upp till
fängelsets fönster (i stället för att,
som förr brukades, stå stilla till dess
han åter hade att sjunga), väckte detta
»sensation» bland alla kritiker.
Sontag och Catalani tänkte
knappast på dramatiska effekter. Deras
högsta äregirighet var tvärtom att
kunna begagna rösten som ett
instrument. De satte derfor sin force i att
sjunga violinvariationer och de
abstra-herade dervid fullkomligt från orden
och den riktiga deklamationen i
sången.
Till sångerskan Piccolominis stora
rykte bidrog, att hon direkt
Lärstam-made från Wallensteins samtida och
äfven hade en påfve, Pius II, i sin
familj. Mario berömde sig öfver att
ha haft en påfve bland sina förfäder,
nämligen Alexander IV, och Amerika
jublade, när han i Donizettis» Lucretia
Borgia» sjöng: »Sono un Borgia»!
ty han härstammade verkligen från
denna familj».
Tanke, hvars strider natten blott ser,
Toner, hos eder om hvila den berl
Hjerta som lider af dagens gny,
Toner, till eder, till er vill det fly!
E. G. Geijer.
Uti en ljuflig och välstäld musik
hafver Gud lagt en mägta stor kraft.
Och deraf är mitt sinne vordet
veder-qvickt, uppfriskadt och uppmuntradt.
J. Svedberg.
OBS.!
Svensk Musiktidnings byrå och
expedition äro flyttade till
Kung-stensgatan 56.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
