Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådana, hvilkas begåfning medgi fver
absolut minnessäkerhet. Ringare
talanger (alltså flertalet) göra bättre i att
betjena sig af noter.
Professor S. de Lange i Stuttgart
säger sig knappast kunna besvara
frågan. Musik skall göras vacker, när
man gör den. Hvilka medel man
der-till brukar är en rent yttre fråga, som
den föredragande har att afgöra med
sig sjelf. Behöfver man noter, skall
man taga dem med sig, annars lernna
dem hemma.
Professor Böhme i Dresden yttrar:
»Ni frågar min mening om
konsertvirtuosers spelaude utantill. Hm!
Enligt min tanke en onödig fråga
likasom ändamålslöst ert företag att vilja
afskaöa det. Har då verlden intet
annat ledsamt att syssla med? Låt
virtuoserna behålla för sig sina
sjelf-förvållade små bekymmer! Om det för
konsten är bättre att spela med eller
utan några notblad, låter ej bestämma
sig, emellertid har memorerandet af
tonstycken rätt mycket för sig. Efter
min åsigt vore det bäst att vi icke
hade några virtuoser och vandrande
konsertgifvare. I stället för ett
förbud mot memorerande för konsertgif
vare (och hvem skulle utfärda ett
sådant?) skulle man ha ett sådant
polisförbud: på 50 år får intet offentligt
musicerande tillåtas, den plågade
meusk-ligheten till fromma. Men de bortskämda,
hypernervösa musikentusiasterna ha nu
en gång fått smak på att höra andra
spela och sjunga i stället för att göra
det 8jelfva, och så kommer det nog
länge att förbiifva. Men måste då
musiken verkligen vara så virtuosmessig
(i stället för skön)? Måste den
utrustas med alla möjliga tekniska
vidunderligbeter, så att det skall behöfvas
särskilda föredragskonstnärer för
densamma? Vi göra allt för mycket
musik, harva för många virtuoser, för
stor produktion och förkonstling
beträffande såväl skapande som utöfvande 1
konstnärer: det här är lösen för vår
musikkranka. hypernervösa tidsålder.
Men hvar söka hjelpen? Allt hvad
som såges i den saken Ljelper till
ingenting, och det blir väl så till dess
en ändring inträder af sig sjelf. Må
man alltså icke stärka de vandrande
piano- och sångvirtuoserca i sin metier,
hvartill ock hör det verkligen
tidsödande och dödande memorerandet.
Genom publikens strider för eller emot
undanröje8 ingenting, utan endast
genom tongifvande konstnärer. Skulle
en annan Litzt eller Biilow komma och
spela från bladet, borta vore det då
med spelandet utantill äfven för de
andra reproducerande konstnärerna.
Jag tar endast af mig hatten för
skapande konstnärer och låter
virtuoserna spela för andra; sedan tio år
har jag icke besökt en virtuoskonsert.»
Professor Fr. Wüllner säger: »Jag
är alls icke af er åsigt. En konstnär
beherskar ett stycke först då fullkom-
ligt, när han kan det utantill. Om
han sedan vill spela det för sin publik
beror på styrkan hos hans minne och
nerver. Medgifva dessa faktorer att
han spelar utantill, så spelar han i
regeln bättre utan än med noter, han
kan då mera samla sina tankar på
föredraget; pianisten kan ge akt på
händer och anslag, då återigen seendet
i noterna stör honom, och har han
dem framför sig kan han ej låta bli
att betrakta dem. Vissa stycken, i
synnerhet moderna verk med stora
språng — af Liszt, Rubinstein,
Pade-rewski m. fl. —, kan en pianist i
allmänhet endast spela väl, när han
spelar dem utantill. Om minnet
tidigt stärkes och öfvas, så erfordrar
lärandet utantill ej mera tid än
inöf-vandet öfver hufvud. De största
konstnärer — Liszt, Tausig, Rubinstein,
d’Albert, Paderewski, fru Menter,
Joachim, Sarasate etc. — spelade jemt
utantill. Förbjuda Derverna en
konstnär att spela utantill, så må ingen
konsertdirektion fordra det af honom.
Publiken värderar honom nog ej
mindre för det att han sätter fram för sig
noter; fru Schumann, fru Falk-Mehlig,
Fachmann, Wilbelmy, Lauterbach och
andra lemna bevis derpå. Konstnäi
ernas repertoar blir ej mindre genom att
spela utantill. Alla ofvan nämnda och
andra yngre, Pauer, Saner, Siloti,
Lamond, fröken Kleeberg, fru Carreno,
Ondricek, Halir m. fl. hade och hafva
stora repertoarer; mänga ända till 12,
15, 20 konserter med orkester jemte
ett stort antal solostycken. Må man
alltså lemna konstnärerna sin frihet.
Vill en konstnär spela utantill, lider
deraf säkerligen hvarkeu konsten eller
publiken.»
Sant nog, blott icke
utantill-spelan-det göres till en hederssak för
virtuosen och ovilkorligen fordras af
publiken som virtuositetens kriterium.
––-K
Beethoven och Göthe.
llf/ystan öfver främlingar, som under
sommaren år 1812 befunno sig
i ^ i Teplitz, berättar Wilder i hans
»Beethovens sista lefnadsår», angifver
uttryckligen ditkomsten af kejsar Frans
med en talrik svit, af Marie Louise,
fransmännens kejsarinna med sitt hof,
af kejsarinnan af Österrike, af
konungen af Sachsen och hertigen af
Sachsen-Weimar, af hertigarne Anton och
Maximilian af Sachsen, af furst
Wit-genstein, af fursten af Curland och
tjugu andra icke mindre illustra. Men
bland alla dessa lysande namn fanns
det ett, som för Beethoven åtminstone
strålade med en oförliknelig glans, det
var Johann Wolfgang von Göthes,
geheimeråd vid hofvet i Weimar.
»Fausts» författare, anländ den 15 juli,
hade tagit in på hotel Vaisseau d or.
Sedan länge tillbaka hade Beethoven
önskat formera bekantskap med sin
älsklingsskald. Han slöt sig
ofördröj-ligen till honom och lät ingen dag gå
förbi, som han icke höll honom
sällskap. Arm i arm gingo de ut att
promenera, samtalande och afhandlande
tusen saker, som intresserade dem, allt
under det badgästerna gåfvo plats och
vördnadsfullt helsade dem vid
förbigåendet. Göthe, nyligen anländ,
förvånade sig öfver dessa bevis på
höflig-het, som han, naivt nog, tog ensamt
åt sig, och syntes öfverraskad af att
vara så populär. Då han för hundrade
gången lyfte handen för att svara på
de förbigåendes artighet, fattade
Beethoven leende hans arm: »Trötta er
inte så der,» sade han, »det är för
mig som det goda folket lyfter på
hatten.»
Detta sammanträffande med
författaren till »Faust», så ifrigt
efterläng-tadt, blef emellertid föga gynsamt för
den prestige, som skalden från Weimar
på afstånd utöfvade på »Fidelios»
kompositör. Dessa begge så olika män
voro ej danade för nmgänge med
hvarandra. Göthe, ett tjugutal år äldre,
torr själ, sjelfkärt hjerta, hofmannens
servila sinnelag, kunde icke sympati
sera med Beethovens ädla natur och
sjelfständiga karakter. Denna djupa
åtskilnad dröjde icke länge att
manifestera sig i en minnesvärd
omständighet.
En dag då de promenerade
tillsammans genom Teplitz’ gator, såg Göthe
på afstånd den kejserliga familjen
komma. Genast, i det han släppte
mästarens arm, lopp han och stälde
sig vid vägkanten, ödmjukande sig
djupt och bugande sig ända till
jorden. Indignerad af denna åtbörd,
vände Beethoven sin följeslagare
ryggen, fortsatte helt lugnt sin väg och
passerade nästan nlldeies tvärs igenom
hofmannaflocken, knappast vidrörande
sin hatt fastän kejsarinnan och
erke-hertigarne bragte honom sin helsning
helt familjärt.
Detta djerfva streck, som tydligen
gjorde större heder åt hans karakter
än åt hans uppfostran, har be:ättats
af mästaren sjelf i ett bref, hvars
autencitet man utan fullgiltigt skäl har
bestridt, adresseiadt till Bettina
Brentano.
»Furstar och konungar,» säger han,
»kunna göra geheimeråd allt efter som
det faller dem in, de kunna behäDga
dem med ordnar och band, men deras
nåd räcker inte till för att skapa en
Göthe, en Beethoven. Det är orsaken
hvarför de äro skyldiga oss aktning.»
Utan tvifvel är det der stolta ord,
men rådet Göthe var föga stämd att
uppfatta och gilla dem. Det är
antagligt att ett lifligt meningsutbyte
följde på denna händelse, och att
Beethoven, med sin vanliga hetta, bör hafva
utbrutit i föga valda ordalag emot
denna ytteiliga ödmjukhet, hvilken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
