Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Bäck anordnade under sistlidna
ock näst föregående år i
Vetenskapsakademiens hörsal.
Till slut må lemnas följande
öfver-blick, som Aulinska qvartetten
meddelat i tryck, af dess verksamhet
under decenniet 1887—97.
Följande komponister hafva varit
repref enterade:
Beethoven med 16 verk och 20 uppföranden.
Brahms » 13 9 9 14 9
Haydn > 9 9 9 9 9
Mozart > 9 > 9 9 9
Norman > 6 9 9 6 9
Berwatd > 6 9 9 6 9
Schumann > 6 9 9 8 9
Rubinstein > 6 9 9 8 9
Dvorak » 6 » 9 6 9
Mendelssohn » 4 9 9 4 9
Tschaikowsky » 4 9 9 5 9
Saint-Saens » 4 9 9 4 9
Schubert t 3 9 9 6 9
Grieg > 3 t> 9 6 9
Sjögren > 2 } 9 4 9
Valb. Aulin, Bach, Cherubim, Franck,
Glass, Sgambati, Sinding, Smetana,
Sten-hammar och Svendsen, hvardera med 2
verk.
d’Albert, Tor Aulin, Knut Anderson,
Ellberg, Fauré, Gade, Godard, Händel,
Kiel, Lavge-Müller, Thieriot och Verdi,
hvardera med 1 verk.
Af svenska komponister hafva 13
manuskript framförts, nämligen: K.
Anderson (qvartett), Tor Aulin
(violinsonat), Valb. Aulin (2 qvartetter),
Ber-wald (duo), Ellberg (qvintett), Norman
(2 qvartetter, pianosextett och piano
trio), Sjögren (violinsonat nr 2) och
iStenhammar (2 qvartetter).
Utländska komponister, hvilkas
kammarmusikverk för första gången
blifvit presenterade för
Stockholmspubliken, äro:
Tschaikowsky, Sgambati, Fauré,
Sinding, Dvorak, Verdi, Länge-Müller,
Smetana, d’Albert, Glass, Franck, Thieriot
samt Rimsky Korsakow, Liadow,
Boro-dine och Glazounow.
Vid qvartettens konserter hafva
biträde lemnats af: pianister: fruar
Åqvist-Aulin, Magnusson, Svedbom, fröknar
Thegerstiöm, Carlheim - Gyllensköld,
Hwass, V. Aulin och Sigrid Petterson;
hrr E. Sjögren, R. Andersson,
Henneberg, Lundberg, Stenhammar och
Schönberger; violin- och alt-violinister: hrr
Zetterqvist, Sundqvist, Sandqvist,
Alf-vén, Ohlson, Nordqvist, Sörensen,
Gell-rieh, Möller och Kjellström;
violoncell-och kontrabasister: hrr Neruda,
Borg-stedt, Strandberg, Stanék och Smith;
blåsinstrumentalister: hrr J. och A.
Kjellberg, O. och F. Östman, Carlström,
Almgren, Rydberg och Brunzell.
Samtidigt som hr Sandqvist
efterträdde Edvin Sjöberg, hvilken deltog
1 qvartettens stiftande, inträdde hr V.
Stenhammar som ordinarie pianist.
Qvartetten har utom Stockholm
gif-vit omkring 60 konserter i 30 städer;
af dessa 10 i Upsala, 10 i Göteborg,
2 i Kristiania och 1 i Köpenhamn.
Vi hoppas att Aulinska qvartetten
med dess värdefulla biträde af hr Sten-
hammar som pianist icke skall
förtröttas att föra kammarmusikens runor i
vår hufvudstad och äfven utom
densamma. Men på samma gång måste
vi uppmana vår musikaliska publik att
understödja qvartettens berömliga
verksamhet, genom talrikare abonnemang
och besökande af deras intressanta
soaréer. Så folkrik som vår
hufvudstad nu är borde Aulinska qvartettens
soaréer ständigt gifvas för fullsatt
salong.
Ett föredrag om sångkonsten.
(Forts.)
J|len musikaliska sakkunskapen om
ff värdet af många sångstorheter
under den s& beprisade klassiska
tiden kan omöjligen ha varit af
någon djupare beskaffenhet; detta
bevisas af klagomålen hos komponisterna
i det 18:de århundradet. Den en gång
så berömde Bernachi, den sagolika
stjer-nan af bolognesiska skolan, som allt
sedan fick gälla som en typ af
oupp-hinnelig fullkomlighet, har efter
Handels utsago ej visat sig vuxen sina
uppgifter. Han bragte operan
»Parthe-nope» på fall och måste ersättas af
Carestini. Såsom den mest prisade och
röstbegåfvade sångare ansågs ju
Fari-nelli. Äfven med denne arbetade
Händel förgäfves; ett djupare musikaliskt
begrepp och en större förmåga kunde
ej bibringas honom. Farinelli, som
genom omfånget och mäktigheten af sitt
sångorgan väckte förvåning och
beundran, betraktade konstverket blott som
medel att visa röstens öfverlägsenhet.
»Han hade intet uttryck, stälde endast
fram sig sjelf; sångerna voro alltid
bara till för hans skull» — Farinelli
har ej haft något välgörande eller
något betydande inflytande på någon
tonsättare men väl ganska mycket skadat
konsten. Han inskränkte sitt hela
material redan nu till ett dussin arior.
— Hur lågt Farinelli stod under
Händeis konst och hur ringa hans
underbyggnad var, uppenbarade sig redan
vid hans första uppträdande på hofvet
i England. Mot slutet af september
kom han till London, då prinsessan
Anna Maria ännu var i England.
Presenterad vid hofvet och befald att
sjunga, lade prinsessan framför honom
några favoritarior af hennes mästare.
Burney berättar: »Farinelli omtalade
också hur han hade sjungit vid Georg
II:s hof för första gången, hvarvid den
kungliga prinsessan af Oranien
ackom-pagnerade på flygeln. Hon begärde
då att han skulle sjunga från bladet
två arior af Händel, som voro satta i
en klav och med ett skrifsätt, hvarvid
han ej var van». Det vill hela
slösinnet hos en kastrat till att komma
fram med den naiva bekännelsen att
klaven (nemligen altklav) och skrifsätt
hindrade honom att sjunga Händeis
arior från bladet. Denne sångare var
nu, såsom man uttryckte sig, säsongens
herskande galenskap. Chrysander:
»Händeis lefnad». Äfven Mozart led
grymt af sina tolkares musikaliska
in-dolens. Raaf, den tidens bäste
sångare af den bolognesiska skolan, ville
ej sjunga qvartetten i operan
»Idome-neo» (kungens parti var komponeradt
för honom) hvilket han förklarade
dermed att han sade: »non c’é da spianar
la voce». Mozart klagar derför:
»Sådana saker förstår han inte alls». Om
en annan berömd sångare skrifver
Mozart till sin far: »Min molto amato dal
Prato måste jag lära hela operan, ty
han är icke i stånd att falla in med en
aria så att det duger och har en ojemn
röst. Hans stämma skulle ej vara så
oäfven, om han ej körde ned tonen i
halsen och strupen, för öfrigt har han
alls ingen intonation, ingen metod —
ingen känsla!» Det måste antagas,
att vid kejserliga operan i Wien, då
det gällde att uppföra »Figaros bröllop»,
inga medelmåttiga sångare, åtminstone
ej sämre än dem man hade i Italien,
, blefvo använda. Men man känner att
dessa sångare vid första uppförandet
af den nämnda operan vägrade att
J sjunga och först gjorde det på
kejsarens befallning under hotelse att
annars hela personalen afskedades. Lika
otillräckliga visade sig sångartisterna
vid uppförandet af »Don Juan», i det
operan genom dem gjorde ett grundligt
fall och nästan bragtes i total
misskredit» (Hauser). Så stod det till med
sångstorheterna af första rangen, och
hur voro väl då de andra beskaffade 1
Dessa få intyg om tillståndet i »den
gamla goda tiden» må vara nog som
bevis på, att det då helt säkert icke
var så fullkomligt väl bestäldt med
konsten. Visserligen har det då som
nu funnits talanger och genier, som
åstadkommo hvad bättre var, och hvilka
ej af någon lärare kunde förderfvas,
men de ådagalägga blott att den
allmänna regeln hade undantag. Den
italienska skolans väsen var godtycket;
Mozart och den högre konstrigtningens
representanter fordrade korrekthet i
utförandet af sina verk. Dertill
förslog ej mer den dåvarande sångarens
apparat, efter som denna var bestämd
för virtuos- och fioriturväsen, men
inträngandet i konstverket var icke bruk
ligt. Dervid får man likväl betänka,
att Händeis och Mozarts tidigare
operaverk till form och språk äro
italienska! De tänkande bland konstnärerna,
såsom en Tosi, skattade ej högt sin
tids sångare och lärare, hvilkas
bildning ofta nog stod på lägsta grad.
Man kan se detta af hvad som
fordrades för en konstnär att lära sig, och
som skall i det följande omnämnas.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
