Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag mig nämna, att pianisten fiöken
Marie Wieck befinner sig i full
arbetskraft; i år har hennes tid mest tagits
i anspråk i litterärt i fseeode genom
biografier öfver sin far och syster,
Clara Schumann, men sistlidne vinter
kon8erterade hon med stor fiamgång
i München och för öfrigt i Sydtyskland
samt var några månader hos
prinsessan af Hohenzollern (i Portugal), en
svägerska till prins Georg läis’äles.
Fröken Wieck är af henne utnämnd
till »Hobenzollernsche
Kammervirtuo-sin» och måste årligen vistas vid
hennes bof någon tid.
G. W.
—–––-
Följetong.
Ur Friedr. v. Flotows minnen.
II.
Jakob Evers.
I^-Jå trettitalet läide jag känna en
JF(gj5 ung konstnär i Paris. Han var
tysk, bar långt hår, spelade
ganska bra violonceil cch hette Jakob
Evers.
Då jag läide känna honom var han
i små omständigheter, hade bara en
elev och ringa Understöd af sin familj.
Men hvarken det ena eller det andra
förslog att tillfredsställa äfven de
måttligaste fordringar på lefnadsbehof.
Min unge landsman beklagade sig
ock bittert för mig öfver sitt hårda
öde. På min fråga om han icke som
så måDga andra konstnärer ville
försöka sig på att gifva en konsert,
svarade han, att dertill var han icke nog
känd, och hade, som det heter på
konstspråket bara en eller två
salonger. Det vanliga medlet till att slå
sig igenom för konstnärer, som vilja
förvärfva sig rykte och inkomster i
Paris, är att vinna tilltiäde till de
musikaliska soaréer, som gifvas i alla
rika eller bara bemedlade familjer. Man
producerar sig der ett par gånger
under loppet af vintern, gifver en
kon-8011 i fastan och sänder hvar och en
af de familjer, i hvilkas salonger man
låtit höra sig, ett dussin biljetter till
förhöjda priser, nemligen 10 francs;
det är allmänt bruk, och sällan blir
man helt och hållet afvisad.
Ar det en konstnär, som är riktigt
högt uppskattad, händer det icke
sällan, att den ena eller andra familjen
begär få en sändning af dubbla eller
tredubbla antalet biljetter. Plvad en
sådan konsert kostar, är helt
obetydligt, man bistår hvarandra inbördes,
gifver den på^ dagen, så sparar man
belysning, och ej heller behöfs
uppvärmning af lokalen, ty hela publiken
uppträder i promeoaddrägter.
Annonsering med affischer på gathörnen är
icke heller nödvändig och skulle dess-
utom icke tjena något till. Någon
biljettförsäljare behöfs ej heller, man har
endast en tjenare, som vid dörr. n
tager emot de förut sålda biljetterna.
Ar man god hushållare, kan en ung
konstnär godt lefva af öfverskottet på
sin konsert från ena året till det andra.
Der infinner sig en publik, bestående
af habituéer från olika salonger, och
de heha på det lifligaste virtuosen och
hans produktioner, som äro dem
bekanta från de egna soaréerna. På
detta behagliga och föga tidsödande
sätt kan en sträfsam konstnär lefva
temligen lätt i Paris och dessutom få
fullt tillräcklig tid att fortsätta sina
studier och fullkomna sig.
Det var den väg jag föreslog min
unge landsman att slå in på och
tillbjöd honom på samma gång att införa
honom öfverallt, der jag hade tillträde.
Den första soaré jag fått inbjudning
till var hos grefvinnan Bertin de Yaux.
Skild från mannen, som var egare af
»Journal des Débats», general och
adjutant hos konung Ludvig Filip,
bodde hon hos sina föi äldrar och f örde
ett mycket stort hus.
Hennes musikaliska soaréer voro
mycket eftersökta af konstnärerna i
Paris. Hon gaf mig gerna lof att taga
min vän med mig, men sade med
detsamma, att hon ej kunde gifva honom
någon stor plats på aftonens program,
då det redan var mycket upptaget.
Jakob var mycket glad öfver att få
följa mig, och vi togo nu i tu med
att välja det musikstycke han skulle
spela, ty deraf berodde hans succés
och huruvida han skulle bli inbjuden
någon mer gång. Hans repertoar var
icke stor och bestod Vara af några
långa konsertstycken af Romberg. Vi
insågo bägge att dessa icke passade
och kommo öfverens att under da
få dagar vi hade på oss komponera
tillsammans någonting som kunde vara
lämpligt för tillfället. Så upp.>todo de
små melodier för violonceil och piano,
hvilka vi dädanefter väl hundrade
gånger måste tagas om i olika Paris
salonger. Under denna tid lade jag märke
till, hur lätt Jakob hade för att
uppfinna vackra melodier.
Dagen för soarén randades.
Innan vi inträdde i grefvinnans
salong, frågade beljenten efter våra
namn för att anmäla oss vid inträdet.
Jag nämude mitt, Jakob ett för mig
alldeles obekant, som måste upprepas
tre gånger för betjenten, innan han
kunde uttala det. Slutligen fick han
det inprentadt och utropade »monsieur
Jacques Offenbak!» Det mjuka ch
i slutet af namnet var honom omöjligt
att uttala, och sedan, då min \än var
så allmänt känd, att hvart enda barn
på gatan visste hvad han hette,
för-blef han i Paris »Offenbak». Min vän
gjorde lycka och blef snart en gerna
sedd gäst i grefvinnan de Vaux s hus.
Då vintersäsongen var öfver, gaf
han med stöd af sina salonger och
grefvinnans protektion sin första
konsert och gjorde sig en lysande vinst.
Först senare egnade sig Offenbach åt
sitt egentliga kall, kompositörens. Ett
originelt försök a*t sätta Lafontaines
fabler i musik lyckades för bonom och
gjorde uppseende i den musikaliska
världen. Hans ynnest och rykte
tilltog för hvarje dag.
En konstnär utan en djup och
innerlig kärlek till ett kvinligt väsen är
nästan otänkbar. Offenbach bar äfven
på en sådan. En ung förtrollande
spaniorska var föremålet derför och
besvarade den också, men tanken på
äktenskap mellan dem strandade på
olikheten i trosbekännelse och den unga
damens strängt religiösa sinnelag. Af
kärlek till henne beslöt Offenbach då
att byta om religion. Hans stora
gyn-narinna, grefvinnan de Vaux bjelpte
honom att öfverviuna alla svårigheter,
hon stod fadder åt honom, och strax
derefter hemförde Offenbach sin unga
brud, som blef hans trogna
ledsaga-rinna genom hela hans lif, lika
älskvärd och god i hans nöds tid som
sedan, när l.an blef rik och firad.
Hur mången behaglig stucd har jag
ej tillbragt i hennes hus uuder trefligt
samspråk framför kaminen, och jag
fann beständigt det hjertligaste
ernot-tagande af bägge, när jag kom till
dem.
Innan Offenbach blef populär i
Paris som komponist, var han en kort
tid orkesteranförare på Théätre
fran-?ais. Orkestern här, endast bestämd
för inlednings- och mellanaktsmusik,
hade kommit i fullständigt förfall; in
gen bland publiken skänkte den minsta
uppmä ksamhet när den afhasplade sina
gammalmodiga dansar. Offeubach
förstärkte sin orkester med ett par
dug-tiga konstnärer, uppfriskade de
ut-tröskade dansmelodierna med egna
kompositioner, trädde så på sin debutafton
fram till dirigentplatsen i svart frack
och skinande hvita handskar, betraktad
med stor förvåning af sitt publikum,
som väl aldrig lörr på detta ställe
upp-lefvat något musiknöje. Men snart
vunno hans mellanakter bifall, man
gjorde affär af honom, och de stora
konstnärerna på den teater, der Talma
hade lyst, begynte hålla af honom.
Under den första Paris-expositionen
lär någon, efter hvad det säges, i
Offenbachs rärvaro ha yttrat, att en
liten teater i närheten af glaspalatset
säkert skulle bli mycket besökt i
synnerhet under regndagar, när tusentals
besökande förgäfves sågo sig om efter
vagn eller någon tillflyktsort.
Offen-bach upptog idén. På
rekommendation af en bland de berömda artisterna
på théåtre fran^ais, hvilken stod i hög
gu st hos den privilegieutdelande
ministern, fick Offenbach tillåtelse att
upprätta en liten teater i närheten af
industripalatset. Hans privilegium blef
emellertid betydligt inskränkt genom
de stora subventionerade teatrarnes re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
