Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga uppgift att låta inöfva den ena
eller andra operan eller dylikt, i
ändamål att åstadkomma dess uppförande
inför en nyfiken allmänhet. Sådant kunde
ju visserligen vara ganska angenämt
och tcrhänria ofta nog inbringa både
gunst och guld; men utan att förneka
värdet häraf eller vilja förbise någon
gren af rättmätig verksamhet i de
sköna konsternas tjenst måste man
dock framför allt ihågkomma, att
konservatorium är en skola.
Lika litet som skolan är lifvet, lika
litet kan lifvet utan afsaknad umbära
skolan. Ty hon har skärpt
tankekraften, danat och ordnat begreppen,
bildat och adlat smaken och låtit
lärjungen, sålunda förberedd, i sinom tid
utlöpa på lefnadens svårt beseglade
haf. På detla haf lärer han ofta nog
drifvas af vind och våg långt bort
ifrån hamnen, ur hvilken han först
utgick; men den kompass han derifrån
medtagit skall säkert visa honom rätta
vägen; det sänklod han förvärfvat
skall nog uppdaga honom djupet, och
han skall äfven med frimodig tillförsigt
kunna blicka upp emot det
stjern-beströdJa hvalf, som afspeglar sig
öfverallt omkring honom; i de
skiftande strålbrytningarna skall han
oaf-brutet ana den oändliga ljuskällans
flöden; han skall i de vexlande
företeelserna upptäcka de spridda dragen
af idealet, sammanföra, framhålla och
förklara dem samt sålunda tolka den
SLinna skönhetsläran, försvara dess rätt
och förkunna dess segerkraft.
Så förgäten då aldrig, I unge
lärjungar, hvilka här bereden eder till
framtida konstnärsskap, — förgäten
aldrig, att det är genom vördnad för
traditionernas helgd, parad med
samvetsgrant arbete på förvärfvande af
egna insigter, som I vinnen verklig
sjelfständighet i omdöme och i utöfning!
Älsken de klassiska studierna såsom
den fastaste grundval och den säkraste
utgångspunkt. Lären att rätt känna
de store mästarne och deras verk!
Söken, så vidt eder förmåga räcker,
att väl likna dem, icke att blindt härma
dem! Detta är det bästa råd, jag å
akademiens vägnar kan gifva eder.
Fritz Arlbergs tonbildningslära
och Andreas Halléns »Gustaf
Vasas saga», suite för orkester,
bedömda i Tyskland.
» |éfn naturlig och förnuftig
Ton-jpijfc bildningslära för sångare och
^ sångerskor efter Fritz Arlbergs
svenska bok af Axel Sandberg,
lärare vid musikkonservatoriet i Köln.
Kölner Verlagsanstalt 1896.»
Detta är titeln på en bok om 64
sidor, nyligen anmäld, liksom Halléns
orkestersuite, i »Allgemeine Musik-
Zeitung», den i Berlin (Charlottenburg)
af Otto Lessmann utgifna
musiktidningen. Som man finner af sidantalet är
denna bok ett betydligt reduceradt
sammandrag af det svenska originalet,
hvilket har ett omfång af 200 sidor.
Det är ej utan sitt intresse att lyssna
till hvad anmälaren (—g) kan ha att
säga om den Arlbergska boken, som
hos oss väckte så mycket uppseende
då den kom ut, ej minst för sin skarpt
polemiska karaktär.
»Den lilla boken» — säger
anmälaren — »är in nuce en fullständig
sånglära, ja sångmetod, som kan göra stor
nytta och derför är fortjent af
vidsträcktare spridning. Boken är klart
och flytande skrifven — dock skulle
man gerna vilja slippa de inströdda
polemiska fraserna mot hittills varande
sånglärarskap, den s. k. "gamla skolan,
som genom sina irrläror hos den
röst-begå fvade ungdomen endast anstiftat
förderf". Ty hvarken består hos oss
en så fullständig brist på dugtiga
sångkonstnärer och sånglärare, ej heller är
hvad författaren förebringar så
epokgörande, så öfverväldigande nytt, som
han sjelf tycks tro; ja, jag påstår till
och med, att denna smädade "gamla
skola” endast existerar i hans
inbillning. Denna lilla svaghet får man väl
förlåta författaren, — det är nu en
gång ett karakteristikum för alla våra
sångmästare, att hvar och en tror sig
sjelf vara i besittning at den enda
saliggörande såogmetoden och derför
kan se sina kolleger öfver axeln.
Arbetets förtjenst består deri, att
sången betraktas och förklaras såsom
en lika naturlig förrättning hos
men-niskan som talet och ej såsom något
annat högre eller frambragt. I
enlighet härmed framhålles i första rummet
den automatiska, omedvetna
processen vid sjungandet och säges med rätta
att den sjungande har ej att direkt
befatta sig med lungor, struphufvud
och stämband — han har blott att
sörja för, att ingenting träder störande
i vägen för dessa organ, och detta sker
derigenom, att på möjligast bästa sätt
ordnas resonansförhållandena i
munhålan, öfver hvilka han har makt genom
den icke automatiska, hans vilja
underordnade rörelsen med underkäken
och läpparne. Kap. 11 (om
struphuf-vudet) innehåller en god förklaring
öfver och begränsning af de tre
automatiskt inträdande och funktionerande
registerna hos menniskorösten, hvilka
kallas bröst-, falsett- och
J.ufvud-register. Dock fasthåller författaren
icke denna terminologi i fråga om
mansrösterna och kommer derigenom
till något skrufvade, oklara
påståenden (sid. 19, 55, 56). Hur är det
t. ex. möjligt att man hos mansrösten
kan tala om full bröströst ända upp till
ess? Denna tycks mig endast möjlig
till ess, e eller högst f; derefter
inträder, likasom hos kvinnorösten,
falsettregistret. Men hvad man hos mans-
rösten vanligen kallar falsett, kan man
lugnt, såsom i fråga om kvinnorösten,
kalla hufvudregister. Dermed blefve
allt klarare och konsekventare.»
Trots dessa invändningar finner
anmälaren boken, som sagdt, mycket
gagnande »för sångare och lärare,
musiker och kapellmästare, hvilka
genom boken kunna på bekvämt sätt
skaffa sig en klar blick öfver
sångtonens natur».
Andr. Halléns orkestersuite »Gustaf
Vasas saga» — såsom vi förut nämndt
tillegnad vasafurstinnan drottning Carola
af Sachsen och utgifven af Raabe &
Plothow i Berlin — bar blifvit
särdeles gynsamt kritiserad i den
ofvan-nämnda musiktidningen, till sin tendens
wagneristisk, af Otto Taubmann.
Artikeln illustreras med flere notexempel,
framställande motiv ur tonverket, som
af komponisten indelas i fem satser:
1) »Das Morgenroth der Freiheit», 2)
»Vision», 3) »Aufruf zur Wehr», 4)
»Der Einzug», 5) »Per aspera ad astra».
Jemför man detta suitens innehåll med
musiken till tablåerna »Ur Gustaf
Vasas saga», förekommande i det af
oss nyligen omnämnda, på Chelius’
förlag här utgifna illustrerade häftet, så
utgöres nr 1 af »Förspel» till tablåerna,
i början tecknande folkets suckan under
det främmande oket. I nr 2, »Vision»,
återfinna vi moderatosatsen i förspelet,
hvilken den tyska kritiken O. T. anser
syfta på hjelten sjelf. Nr 3
sammanfaller med musiken till tredje tablån:
»Vid Mora kyrkovali» ( Kallelse till
strid mot förtryckarne» — O. T.). Här
förekommer strax i början hvad som O.
T. karakteriserar såsom »Gustaf Vasas
hjeltemotiv». Nr 3 finner han vara ett
motiv, som tecknar »männen af folket,
hvilka utbyta plogen mot svärdet»;
det är också folkmelodien »Orsa
polskan», hvarpå denna musik är bygd.
Här inträder också »kampmotivet»,
förekommande i fjerde tablån, »Gustaf
på flykt till Sälen,» och i suiten inflätadt
äfven i första satsen. Satsen nr 4,
»Einzug», är »Bondmarschen» mod
öfverskrift »Hell Gustaf Vasa, Svea
rikes höfvidsmanl» i sistnämnda tablå.
Den femte och sista satsen innehåller
musiken till åttonde tablån, »Gustaf
Vasas afsked från riksens ständer»,
samt till den nionde, utgörande kören
»Ädla skuggor, vördade fäder», som
O. T. benämner »ett koralartadt motiv»
och hvars komponist Naumann ej
upp-gifves. Sången är, som man vet, nr
dennes opera »Gustaf Vasa». Oui
sista satsen yttrar Taubmann följande;
»Sista satsen har till öfverskrift »Per
aspera ad astra». Hjeltekonungens
död beklagas af hans sörjande folk,
som under tonerna af en gripande
sorgmusik leder honom till grafven.*
# Att döma efter tablåerna skulle denna
musik endast beteckna folkets sorgsna
stämning vid kung Gustafs afsked till riks. ständer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
