Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Borwicks spel och som gifver honom
en så framstående plats bland
pianovirtuoserna är icke det herravälde han
eger öfver instrumentet och som låter
honom beherska alla nyanser, alla
svårigheter, utan spelets klarhet, hans
konstnärliga uppfattning af
pianolitteraturens olika stilar och deraf följande
mångsidighet samt den flärdfrihet och
smakfullhet i föredraget, som tränger
åt sidan allt koketterande med
dynamiska kontraster. Vid hr Borwicks
första besök härstädes lemcade han oss
så att säga endast en smakbit af sin
konst, vid äro honom därföre tacksamma
att han med sitt förnyade besök beredt
oss tillfälle att ytterligare och
grundligare få njuta af densamma. Få
pianister ha hos oss i allo verkat så
sympatiskt som herr Borwick.
Från Kristina Nilssons
barndom och första ungdom.
(Tillägg till biografien i förra numret).
esande som vid midten af
1850-talet färdades mellan Vexiö och
X’ ’ Kristianstad kunde vid grinden
nära Husaby herregård varsebli en
liten flicka, som med stor ifver sprang
förbi alla andra bondbarn för att öppna
grinden och fånga den kastade slanten.
Den lilla smålandsjäntan med de
axgula lockarne och de klara, lifliga,
kornblå ögonen, det friska hurtiga
uppträdandet hette — Kristina
Nilsson. En dag hade vid ett sådant
tillfälle en pojke vid namn Kalle hunnit
före Kristina till grinden och från den
förbifarande droskan fått sig tillkastad
en hel treskilling. Kristina bad nu
enträget att få slanten af den lycklige
innehafvaren. »Då jag blir stor och
kommer åkande i en sådan der graun
vagn, skall du i stället få 6D blank
tolfekilling!», sade hon till Kalle.
Denne log håi,fullt och svarade endast:
j »Du är tokig, du!» Var det väl en
dunkel aning, en fjerrskådande ande,
som lade orden och löftet i munnen
på den unga bondtösen? Visst är att
den aningen gick i fullbordan, och när,
Kristina, berömd och rik, återsåg
hembygden, fick Kalle, då en rask
bonddräng, den blanka tolfskillingen och
mera till.
Att ifvern för slantarnes insamling
föranleddes af begäret hos den
musik-älskande flickan att köpa sig en fiol,
det är kändt. Innan detta stora mål
vanns gick tid om, och Ki istina för
färdigade sig derför sjelf en sådan af
en urbålkad träbit, öfver hvilken hon
spände några strängar. Den lilla
åttaåringen var förtjust, när hon kuDde
framlocka några toner ur detta enkla
instrument. När hon sedan fick sig
en riktig fiol, då hette det snart att
ingen bättre »spelman» än Kristina
Nilsson i Löfhult kunde fås på långa
vägar. Och sjunga kunde hon, polskor
och annat, med en röst så klar och
stark, att den tog lofven af fiolen.
Då Kristina Nilsson utan föräldrarnas
vetskap och medgifvande följde med
sin »upptäckare» häradshöfding
Tor-nérhjelm, segrade begäret att komma
sig fram i världen öfver deu barnsliga
lydnaden. Hennes musik var nog ett
ansträngande arbete, och modern var
angelägen om att taga vara på hvad
den inbringade. När hon nu följde
den främmande välgöraren, som ville
rädda den unga konstnärinnan från
det kringflackande lifvet, så visste hon
hur hon hade det. »Far», sade hon
efteråt, »skulle nog gått in på det,
han torde nog ha insett mitt bästa,
men mor skulle aldrig velat släppa mig
ifrån sig». Moderskänslan kanske ock
stod i förbund med ekonomisk
hänsyn dervidlag.
Om Kristina Nilssons första
framträdande för sin såuglärarinna fröken
Valerius, berättar denna följande.
»Jag var just på besök hos
kronofogde Anderssons familj å en egendom
Brostorp i Halland. Vi sutto en
middag alla nere i trädgården, då jag
plötsligt får höra en violin, beledsagad
af de klaraste sångtoner. Jag springer
upp, får sigte på en ung. smärt flicka,
klädd i en lång brun klädning. Hon
såg icke egentligen vacker ut, men
hennes ögon hade en egen strålglans.
Hennes röst hade en egendomlig klang.
Under det mellantonerna voro svaga,
klingade höjden rätt präktigt — så
som bondfolket vill ha det. Deu säll
sarnnn. företeelsen var Ki istina Nilsson.
Häradshöfding Tornérhjelm hade
kommit på besök och smugit sig in i
trädgården med henne.
I sitt nya hem fick sedan den
läraktiga flickan undervisning i skolämnen,
musik och handarbeten. Kom det
främmande på besök, var den unga
sångerskan genast villig att låta höra sig.
Man har från den tiden ett porträtt,
måladt af fröken Valerius, visande den
16-åriga Kristina Nilsson i sin enkla
! drägt med violinen under armen och
stråken öfver strängarne.
Då Kristina Nilsson kom upp till
Stockholm och blef inackorderad i Franz
Berwalds hera, sökte han på allt sätt
utbilda hennes musiksinne. Så fick
hon t. ex. hvarje söndags middag åhöra
j den kammarmusik, som då utfördes hos
musikhandlare Edv. Josephson af
fram-j stående medlemmar af hofkapellet, Ludv.
Norman m. fl. och hon gjorde detta
med stort intresse. Stor var också
hennes arbetslust. En gång ville man
bjuda henne på att läsa en roman.
»Ja, om jag kan läsa ut den på en
söndag», svarade hon, »annars tar den
bort för mycken tid för studierna». För
ritning hade hon mycken fallenhet och
var särdeles skicklig i träsnideri. En
dag kom Franz Beiwald upp till
enke-drottning Josefina och berättade att
han hade med sig ett helt möblemang
som Kristina Nilsson förfärdigat. »Nå,
hvar har ni det?» sporde drottningen.
»Här i vestfickan», svarade Berwald,
och till drottningens stora förundran
framtog han en helt liten ask, som
inneslöt matbord, skrifbord, divansbord,
samt en miniatyruppsättning stolar, allt
skuret för hand med pennknif. Lilla
»sessan» Lovisa, då åtta år gammal,
skulle ha dem.
Hennes språksinne var ovanligt; på
kott tid lärde hon sig tala franska och
tyska. Det roade henne också att
ibland lysa med sin språkkunskap.
När hon var ute på promenad med
Berwalds son Hjalmar, den fem år
yngre lekkamraten, hette det vanligen:
»Nu ska’ vi tala tyska, så att folk
tror vi ä utlänningar!» Eu dag hände
det sig då att under det tyska
samspråket en mötande skomakarpojke
till-ropade dem: «Nej se pä judarne...!»
— men längre kom han inte, ty en dugt ig
knuff af den unga småländskan med
de orden: »Här ska’ du få för du
kallar oss för judar!» bragte den lille
tjufpojken till tystnad Rädsla stod ej
i hennes ordbok. Också var det på
skämt som Franz Berwald å en
hof-soaré, der hon skulle låta höra sig,
yttrade till d. v. hertigen af
Östergötland, prins Oskar: »Här skall jag
presentera för Ers kunglig höghet ett
litet asplöf». »Jaså, hon är rädd af
sig», sade prinsen skrattande, »då skall
väl jag sjunga först». Stor var hennes för
trytelse, men hon fick nu hålla den
inom sig. — En utpreglad egenskap
hos henne var sparsamhet. Så hade
bon fått 10 riksdaler en gång att »roa
sig på». När hon reste från
Stockholm ett halft år derefter, hade hon
ännu sin tia i behåll. En dag då
hon gick tillsammans med Beiwald
öfver Gustaf Adolfs torg, stälde hon
till honom den frågan: »Tror farbror
att jag, när jag blir rik, kan köpa
mig ett lika stort hus som hotell
Rydberg?» »Ja visst», svarade han, baia
du är snäll och får ha helsan». I
mångdubbel grad gick profetian i fullbordan.
Med resan till Paris vidtog ett nytt
skede i Kristina Nilssons lif, börjande
med studier och slutande med triumfer,
som gjorde konstnärinnan världsberömd,
och dem vi redan skildrat. Hennes
första ungdomslif, perioden för hennes
första utbildning till inträde på
konstnärsbanan, kan man täkna som
afslu-tad med hennes första offentliga
uppträdande i hufvudstaden, hvilket också
något utförligare här må tecknas.
Detta skedde den ‘28 febr, 1860 i
den då förnämsta och vanliga
konsertlokalen, De la Crotx8 salong. Der var
»fullt hu-» och det stod kö
påBiunke-bergs torg af folk, som ville ha
biljetter. Så anlände »de kungliga»,
drottning Lovisa, enkedrottning Desideria,
hertigen och hertiginnan af
Östergötland samt prinsessan Eugenie jämte
uppvaktning, och konserten skulle nu
taga sin början. Inne i artistrummet
stod aftonens debutant, omgifven af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
