Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre lycklig i sitt spel anmärktes
under beklagande, men det upptogs
med välbehag, att han fortfarande var
ogift.
I dag tycktes profvet aflöpa på
ungefär samma sätt. Medan Aloys
gnisslade igenom konserten af Mendelssohn
med god teknik, såg kapellmästaren
nervöst ut genom fönstret; sedan lät
han Aloys spela några svåra ställen ur
operapartitur och gjorde derunder fula
grimaser. Midt i Tannhäuser-uvertyren
lät han plötsligt kandidaten afbryta
sitt spel och sade hvad Aloys väntat
hela dagen:
— Hvarför raspar ni så der? Kan
ni då inte skaffa er en bättre fiol ?
Aloys framstammade, att han redan
för två år sedan utbytt sin gamla fiol
mot ett sextiomarksinstrument, förra
året hade han åter hopsparat 20 mark
och vore han nu beredd att skaffa sig
en hundramarksfiol, om han derigenom
finge förhoppning att blifva medlem af
operakapellet.
Kapellmästaren hörde tydligen icke
på. Han mönstrade sina tänder i
spegeln och sade derpå plötsligt:
— Ni är emellertid ogift? Ni
måste skaffa er ett ordentligt instrument.
Vår orkester är ett band af stympare.
Men på goda instrument fästes alltid
afseende.
Aloys bugade sig och trodde, att han
var afskedad äfven denna gång. Det
hade emellertid blifvit klart för honom,
att kapellmästarens frågor hade ett
visst sammanhang med hvarandra.
Aloys Tybusch skulle gifta sig, för att
med hjelp af sin hustrus hemgift skaffa
sig en god fiol. Mycket gerna; men
skulle en flicka, äfven en som endast
hade en förmögenhet på 500 mark taga
honom?
Kapellmästaren hade ännu någonting
på hjertat; han mönstrade tänderna i
spegeln ännu en gång och yttrade:
— Här finns t. ex. dottern till min
företrädare, min aflidne broder Hesky.
Hon har för öfrigt ingen förmögenhet,
men hon har af fadern ärft hans
Stradivarius, ser ni. Ensamt detta är
en ganska vacker hemgift. Eiolen är
bröder emellan värd 5,000 mark och
äfven svågrar emellan.
Kapellmästaren log bjertligt och
upp-gaf sedan sin brorsdotters adress.
— Gå dit redan i dag och titta på
det gamla skrället — jag menar fiolen.
Framför en helsning till min svägerska
och säg, att ni måste prof va
Stradivariusfiolen.
Det var en mycket het dag och
redan på vägen till kapellmästaren hade
Aloys Tybusch svettats betydligt. Men
när han vid 3-tiden gick genom de
glödheta, folktomma gatorna för att
uppsöka flickan med Stradivarius-fiolen,
kände han ingenting af dagens
brännande hetta. Visserligeu kände han
sig varm vid tanken på att han i dag
skulle vinna en brud och tillika blifva
pensionsberättigad medlem af opera-
kapellet, men fruktan för det kvinliga
väsen, som skulle skänka honom sin
hand och så mycket annat, afkylde
honom.
* *
*
Fru Hesky bodde med sin dotter
långt ute i östra förstaden tre trappor
upp och förde en ganska
bekymmersam tillvaro på sin enkepension. Efter
sin mans död hade hon endast ett ideal:
att gifta bort sin dotter och att ensam
få förbruka pensionen till ett
behagligare lif. Sedan tio år tillbaka
hoppades hon, att mannens Stradivarius och
svågerns inflytande skulle skaffa Elsa
en man. Hennes raodersögon kunde
icke blunda för det sakförhållandet, ntt
Elsa redan var 29 år gammal och att
hon just icke vunnit i älsklighet. Hade
flickan förut varit askblond, hade hen- ’
nes hy småningom blifvit askgrå, de
små plirande ögonen, den långa,
röd-fnasiga näsan och de tunna, hopbitna
läpparna utöfvade just iLgen
dragningskraft på konstnärligt anlagda naturer.
Att fru Heskys måg måste vara
musiker, föll naturligtvis af sig sjelf.
Ju mera mager och tunn E’sa blef
och ju tunnare hennes blonda hår blef,
som fordom utgjorde hennes stolthet,
desto mera betydande blef på samma
gång hennes hemgift. Kapellmästaren,
hvilken var den ende köpare af fiolen
som enligt fru Heskys tanke kunde
komma i fråga, hade för tio år sedan
endast bjudit 1,000 thaier för hennes
stradivarius men för hvarje år
betydligt ökat på sitt anbud. Han gjorda
icke alls detta för att tvinga sin
svägerska till försäljning, ty det var ett
tyst aftal, att fioleu skulle öfvergå i
hans ego först på Elsas bröllopsdag.
I Kapellmästaren var klok nog att låta j
instrumentets värde stiga i omvändt
förhållande till giftermålsutsikterna för j
Elsa. Om han dervid öfverskridit
fiolens pris i marknaden eller ej, betydde
för honom föga. För honom var
huf-vudsaken att komma i besittning af
denna gamla Stradivarius, 6om fem
kapellmästare vid operan före honom hade
egt. Hittills hade fiolen alltid genom
giftermål öfvergått till efterträdaren.
Den nuvarande kapellmästaren var
enk-ling, men han skulle endast i yttersta
nödfall beslutat sig för att för den
gamla fiolens skull äkta sin
brorsdotter. Tills vidare stegrade han endast
långsamt priset på instrumentet och
dermed egarinnans hemgift. Också hade
han tagit för vana att sända alla ogifta
fiolspelare, som ville ha en plats i
orkestern, på frieri till sin svägerska.
Aloys Tyhusch var väl den hundrade
kandidaten, som rekommenderade sig
hos fru Hesky med en helsning från
hennes svåger och begärde att få profva
fiolen. Enkan mätte den svartgule unge
mannen med en vemodig blick, han
hade ännu icke aflagt fracken och
glömde i hela sitt beteende icke ett
ögonblick, att han var der för att söka
en plats i orkestern. Men Elsa satt
tyst med sitt handarbete vid fönstret
.och hennes oförderfvade hjerta klappade
ohejdadt vid anblicken af den
ziguenar-liknande konstnären. »Om det ändå
vore han!» tänkte hon för hundrade
gången, och nu ville hon verkligen på
allvar tro det.
Fru Hesky hemtade ur rummet
bredvid, sängkammaren, in en gammal låda,
öppnade den omsorgsfullt, tog med
ömhet fram fiolen och visade den gamle !,
mästarens dyrbara namnteckning.
— »Det är vår Stradivarius. Den
tillhör min dotter; Elsa, res på dig!
Och detta är min dotter Elsa. Nå, se
men inte röra! Skulle hvar och en,
som min svåger skickat hit, fått
försöka fiolen, hvad hade det då blifvit
af Elsas hemgift?»
Aloys Tybusch hade framkallat denna
tillrättavisning, då han ofrivilligt med
venstra handen gripit efter fiolen och
med den högra efter stråken. Elsa
hade helsat honom med en vänlig nick,
som tycktes säga: »Tag både mig och
fiolen!» Vid moderns förebråelser
bugade han sig ursäktande och blef sedan
stående i stilla förbidan. Det var ett
afgörande ögonblick. Alla andra
kandidater hade i denna situation med mer
eller mindre synbar förlägenhet kastat
en blick på fiolen och sedan skyndsamt
tagit afsked för att icke komma
tillbaka. Aloys Tybusch blef stående i
väntan och tycktes önska att man
skulle uppmana honom att slå sig ned.
Fru Hesky bad honom sålunda taga
plats och frågade nu till och med efter s
hans namn, Elsa rodnade af
förtjusning öfver händelsernas snabba
utveckling och försvann med sin fiol i
sängkammaren. Der ville hon för öfrigt
taga på sig ett rent förkläde och bränna
sin gula pannlugg. Hennes arma hjerta
befann sig i häftigt uppror. Hon hade
gerna velat slå sig ned vid det
skräl-liga pianot och sjunga: »Han, den
härligaste bland alla».
Emellertid hade samtalet mellan
»honom» och hennes mor kommit i full
gå"g-
Och man talade om giftas i
allmänhet, om kostnaderna för ett hushåll,
om en orkesterledamots lön och pension,
om snälla och elaka svärmödrar. Elsa
återvände till sitt handarbete, man
språ-kade fortfarande tills det blef afton.
Då ledsagade Tybusch damerna till ett
utvärdshus, der han tog mod till sig
och bjöd på ett glas öl.
Alla dagar Tybusch var ledig — och
hans lilla orkester behöfde knappt spela
tre gånger i veckan — tillbragte han
bos Elsa. Modern tycktes honom
bevågen och flickan närmade sig honom
småningom, men oaflåtligt. Tybusch
erfor redan brudgumskänslor och
betraktade sig såsom egare till fiolen.
Hvad Elsa beträffar, så förmärkte den
stackars fiolspelaren föga skilnaden
mellan henne och en vacker flicka. Min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1898/0039.html
