Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikbref från Ryssland.
Premieren al’ Rubinsteins »Feramors* i ke.js.
Maria-teatern, Petersburg, 3 Okt. — Bror
Möllersiens uppträdande vid l:a
abonnementskonserlen i
Riga 8 Okt.
Ofverensstämmelsen i fråga om
texterna bar förledt mången fackkritiker,
deribland till och med en Ed. Hanelick,
till jemförelser mellan Rubinsteins
»Feramors» och Davids »Lalla Rookh».
Tyvärr voro dessa allenast rigtade på
det yttre och kommo deiför ej till den
slutsats, som ett något närmare
skärskådande af de båda tonsättarnes musik
gifver vid handen, nämligen angående
den förvånande mångsidigheten af de
musikaliska illustrationsmedlen: det är
i 8jelfva verket svårt att påträffa en
större olikhet mellan tvenne musikverk
med samma ämne, än den som
existerar mellan de nämnda operorna och an
gifver deras plats vid två diametralt
motsatta poler, och ingendera kan man
likväl göra den tillvitelsen, att dess
musikaliska karakteristik icke passar
till det dramatiska innehållet. Davids
skapelse är en typisk, fransk »opéra
comique» med ytligt sentimentala
episoder å ena sidan och lätt uppskörtade
rytmer å den andra, orkestern är
ytterst modest behandlad, körerna höja
sig sällan öfver det schablonmessiga;
knrteligen, verket i sin helhet är en
graciös, bohaglig komposition — »voilå
tout».
Hvad dess orientaliska kolorit
beträffar, så framkallade densamma vid
den tidpunkt, då operan först gick öfver
scentn (1862) i Frankrike en viss
effekt, huru tom och blek den än var,
så att säga allenast en yttre fernissa, j
och dock borde den franska publiken
haft bättre omdöme, efter tidigare
mönster af 6in geniale landsman Berlioz,
men den ville icke känna honom!
I Rubinsteins verk återfinnes intet
af det schablonmessiga parlandot i
komiken, intet af seccorecitativen — i
båda delarne hos David i öflig mängd
förhanden —, alla fraser och recitativ
äro stiängt, ja rent af med en till det
pinsamma gränsande omsorgsfullhet
utarbetade. Rytmiken är en, om vi så
få uttrycka oss, exotiskt mångfaldig . . .
det yppiga, solbelysta Österlandet med
sin vekliga indolecs, sin smäktande
kärlekslusta gifver sig tillkänna redan
i densamma; dertill kommer den äkta
Rubinsteinska, orientaliska melodiken.
Rubinstein kan ej, i likhet med David,
göra anspråk på äran att räknas för
någon lärd orientalist, men han var
icke desto mindre en sannskyldig, och
dertill en europeiserad och
musikgeni-aliskt anlagd österländing. Hvad man i
hans arbeten framför allt obetingadt
måste beundra, är den storartade
sammansättningen af den europeiska musik- •
tekniken med herrliga, österländska
melodier, tack vare hvilken efterveriden
är i besittning af hans persiska sånger,
körerna ur »Tornbyggnaden i Babel»,
oratorierna »Kristus» och »Moses» samt
operorna »Demonen», »Feramors» och
»Makkabeerua» etc., och i detta
hänseende framstår han såsom en hittills
oöfverträffad mästare.
Med »Feramors» begynner
midtel-perioden af Rubinsteins skapande
verksamhet (1860 — 1880), under hvilken
förutom hans nyssnämnda verk för
scenen jemväl »Nero» och »Kalachnikov»
sågo dagens ljus samt, med stor möda,
äfven rampens; på SOtalet hängafhan
sig fullständigt åt idén af andlig
operakomposition, hvilken för öfrigt
sysselsatte honom under hela hans lif. 1
fråga om koncentrering öfverträffar
»Feramors» alla sina yngre syskon,
med hänsyn till instrumentationens
färgrikedom, karakteristisk
harmonibehandling och själfulla melodier kan den fullt
mäta sig med dessa och står på sm
höjd efter dem i anläggningens stor
slagenhet, ehuru den äfven i detta
af-seende bar att uppvisa underbara
episoder, såsom, t. ex. hela Feramors’ och
Lalla Rookhs af den varmaste och
innerligaste känsla preglade parti. Den
andra manliga hufvudrollen, Fubladins
med genialisk komik tecknade figur,
har att uppvisa en grotesk aria i första
akten, hvilken jemte Leporellos i »Don
Juan» och förtalskupletterna i
»Barberaren» hör till det öfverdådigaste,
som i denna genre blifvit komponeradt.
Den elegiska peri-sången eger en rent
af oförgänglig skönhet, i fantasiens
högsta regioner uppsvingar sig den
månomgjutna, svärmiska duetten mellan
Feramors och Lalla Rookh med sina
Lohengrin-modulationer, hänrychande
inspiration klingar ur den förres aria
före andra aktens slutensemble, och en
liknande stämning genljuder ur den
ädla romansen i sista akten: »Kärleks
sköna stjerna», för att nu ej tala om
den jemväl i Sverige kända och
uppskattade balettmusiken.
Skada blott, att solisterna vid det
första uppförandet af Rnbinsteins
töre-varande opera ej toro i jemnhöjd med
sina resp. uppgifter, till följd hvaraf
alla dess skönheter ej fullt kunde göra
sig gällande. Storartad och dyrbar tar,
såsom vanligt å denna teater,
uppsättningen; också framkallade den sista,
synnerligen glänsande dekorationen,
föreställande »vattenpalatset» iKachmir,
med den féeriska utsigten öfrer ett
underskönt fjellandskap, trots den
verkligt förträffliga kören och orkestern
samt »last tot least» den utsökta
baletten, — till den kejserliga balettkåren
i Petersburg torde näppeligen någon
scen i verlden kunna uppvisa maken,
vare sig i fråga om qvantitet eller
qvalitet — vida lifligare bifallsyttringar,
än som kom de utförande till del.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
