Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konsert i Newyork, då hon med
rondon i »La somnambul«» och Jenny
Linds »ekosång» framkallade
obeskrif-lig hänförelse. Från sitt 8:de till sitt
ll:te år genomreste hon med Maurice
Strakosch liela Amerika, öfverallt
väckande sensation. Från 12:te till 15:de
året fick Adelina icke sjunga offentligt.
Efter det Strakosch öfvertagit
ledningen af italienska operan i
Newyork, lät han Adelina Patti debutera
der. Det var den 24 november 1859,
som hon då sjöng titelrollen i
Doni-zettis »Lucia». Guldtimbren och
renheten i hennes röst, den konstnärliga
utbildningen, särskildt beträffande den
makalösa koloraturen, hennes
ungdomliga behag och andra goda
egenskaper beredde henne en lysande
framgång, ehuru rösten ej kunde räknas
till de stora. Omfånget i densamma
sträckte sig emellertid från ettstrukna
c till trestrukna f.
Strakosch lät nu Adelina resa öfver
till Europa. I London sökte han
anställning för henne vid
Coventgarden-teatern, men dess direktör, mr Gye,
som nyligen engagerat de berömda
sångerskorna Grisi och
Miolan-Car-valho, brydde sig ej om den lilla
amerikanskan, som han aldrig hört
talas om. Då Strakoschs kompetens
var känd, lät han dock öfvertala sig,
och vid miss Pattis första uppträdande,
den 14 maj 1861, såsom Amina i
»Sömngångerskan», väckte hon
formlig hänförelse hos den engelska
publiken. Ryktet härom nådde Paris,
der hon följande år, den 19 november
1862, uppträdde i samma parti å
Théåtre italien och snart blef
parisar-nes afgud. Sedan Malibrans tid hade
man icke bevittnat en så hastigt
vunnen och storartad triumf. Adelina
Patti kvarstod vid italienska operan i
Paris till 1870 men tillbragte hvarje
sommarsäsong i London. Hon
uppträdde i Paris i operorna »Lucie»,
»Barberaren», »Linda», »Traviata»,
»Don Pasquale», »Rigoletto»,
»Martini», »La gazza ladra», »Don Juan»,
»Ernani», »Kärleksdrycken»,
»Puritanerna», »Trubaduren», »Jeanne
d’Arc» m. fl. I London lät hon höra
sig i »Faust», »Romeo och Julia»,
»Hugenotterna», »Moses», »Nordens
stjerna», »Regementets dotter»,
»Se-miramis» m. fl. Hennes talang
lämpar sig bäst för den komiska operan,
men hon har t. ex. i
»Sömngånger-skan», »Traviata», »Linda» och
»Lucie» ådagalagt, att hon äfven kan lösa
uppgifter af djupare dramatisk
karakter. I en karakteristik öfver
sångerskan efter hennes första uppträdande
i Paris yttrar sig den bekante
kritikern Scudo sålunda: »Hon tager sig
förtjusande ut, denna m:lle Patti med
sin lilla figur. Hon ser lycklig ut,
intelligens och lif stråla i hennes
anlete snarare än skönhet. Hennes drag
upplysas af ett vackert ögonpar och
det hela krönes af ett yppigt svart
hår. Hennes röst, som eger en
härlig, något metallisk klangfärg och gör
samma intryck på örat som det elek- |
triska ljuset på ögat, är af en
underbar smidighet, och den unga
sångerskan gör med den livad hon vill. j
Diatoniska och kromatiska löpningar,
arpeggios af alla slag, staccatos, farliga
hopp, drillen isynnerhet, som hon
förbereder väl och som hon låter
långsamt tindra såsom en ljuspunkt under
en mörk natt, alla dessa
vokaliserin-gens konstgrepp utföras af Adelina
Patti med ett småleende på läpparna
utan minsta ansträngning. Hon
sjunger med eld och hänförelse samt med
en ungomlig värme, som omedelbart
griper och bländar åhöraren. Hon
spelar, som hon sjunger, med djerfhet
och utan minsta tvekan.»
Efter 1870 har sångerskan företagit
ett stort antal konstresor både i gamla
och nya världen, åtföljd af sin man,
markisen de Caux, som derunder
visade sig vara en skicklig affärsman.
En italiensk tenorsångare, Nicolini, var
hennes ständige följeslagare på dessa
konstresor. Det var i Hamburg de
först sammanträffade, der denne med
hustru och fem barn bodde på samma
hotell som markisen och hans gemål.
De träffades sedan i Petersburg, der
markisinnan gerna sjöng med Nicolini
men fann hans person osympatisk,
hvarför det väckte hennes stora
missnöje att markisen protegerade Nicolini
och ofta, såväl då i Petersburg som
sedan i Wien, bjöd honom hem till
dem. Sångerskans känslor mot
sångaren förändrades till slut, och då han
ånyo sammanträffade med markisparet
i Petersburg, egde en fullständig
brytning mellan makarne rum. Efter
laglig skilsmessa från markisen och
sedan Nicolinis äktenskap äfven blifvit
upplöst, gifte sig Adelina Patti med
honom 1886. Om detta äktenskaps
upplösning genom Nicolinis död har
förut omnämnts. Sångerskans båda
äktenskap ha varit barnlösa. Ehuru
Adelina Patti nu mera har ungdomen
bakom sig, förstår hon dock att
bibehålla sig särdeles väl, både i afseende
på sin person och sin konst. Få
sångerskor torde ha utvecklat en
sådan talang att spara, som hon, såväl
i behandlingen af sin röst som i
ekonomiskt afseende. Ingen diva har väl
heller fått uppbära så höga gager som
hon. 7000 frcs för en afton i
Petersburg var en småsak mot 4000 dollars
i Chicago, som hon en gång erhöll
j för att sjunga ett par sånger, »Home,
sweet home» och en »ekosång». I
Amerika firades hon också såsom en
j drottning; hade för sin del egen
luxu-! öst inredd vagn på jern vägsresorna
och fritt allting för sig och sitt
sällskap. Hon anses också ha förräntat
guldet i sin strupe till en
förmögenhet af 15 millioner francs, efter hvad
det uppgifvits.
Under mer än ett decennium har
den berömda sångerskan residerat och
hvilat ut efter sina triumfer på sitt
praktfulla slott Craig-y-nos, ett
verkligt feeslott, omgifvet af den
härligaste trädgård och inredt med furstlig
prakt, naturligtvis äfven inrymmande
magnifik teater och konsertsalong.
Slottet är för öfrigt ett museum,
upp-fylldt af de dyrbaraste konstföremål,
furstliga presenter och minnen af
divans konstnärstriumfer. Här lefver
konstnärinnan ett lyckligt lif och vet
äfven att göra sina underhafvande
lyckliga genom ädel välgörenhet.
Tekniken såsom medel
för pianospelet.
Ett allsidigt godt föredrag utan en
fulländad teknik är ej tänkbar. Med
blotta uppfattningen kommer man i
konsten ej långt. I praktiken gå
uppfattning och föredrag hand i hand.
Ingen etyd, ja, till och med ingen
fingeröfning kan utföras utan
iakttagande af vissa, det tekniska området
tillhörande regler. All teknik är
emellertid endast ett medel för uppnående
; af ett mål. En lätt och ledig
be-herskning af materien skall sätta
konstnären i stånd att kläda sina idéer i
en innehållet motsvarande form eller
skall, der det gäller reproduktion, göra
det för honom möjligt att intränga i
det skapade konstverkets anda och
fatta tondiktarens mening, det ideal
som föresväfvat honom, och på ett
öfvertygande sätt försinliga det för
åhöraren. Denna verksamhet är
likväl ej så underordnad, som det kan
tyckas, ty med all pietet för och sträng
iakttagelse af livad komponisten
före-skrifvit, hvilket utgör en
hufvudfor-dran i afseende på föredraget, måste
dock en viss grad af andlig
sjelfstän-digliet dermed förenas, om
produktionen skall hafva konstnärlig betydelse.
Tondiktaren talar till oss endast
genom de stela och döda notorna; den
föredragande ger dem först lif och
karaktär.
Men fråga vi nu: hvilka äro i
allmänhet de egenskaper hos
föredraget, som i första rummet äro
beroende på egandet af en fulländad
teknik? så blir svaret: renhet, klarhet
och tydlighet.
Ett orent spel beror ofta på
bristande gehör. På pianot är emellertid
tonen färdig och bestämd, sålunda ren,
under förutsättning att instrumentet
är så rent stärndt som möjligt med
vår tempererade stämning. Med sjelfva
tonbestämningen har derför
pianospelaren ej att skaffa. Olyckligtvis är
också pianot derigenom hemfallet åt
talanglösheten, då en för dilettantismen
tillräcklig färdighet här lättare kan
vinnas än på andra instrument, äfven
om till dess popularitet gifves andra
skäl än lättheten att åstadkomma kor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
