Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Först bland raden af hans väninnor
antecknas en högadlig dam från
Bologna, en skön grefvinna, som
intresserar sig för den lille sångfogeln och
rycker honom ur det simpla bo, der
borgerligt trångbröstade föräldrar vilja
binda hans växande vingar. Den unge
Giacomo vill blifva kompositör,
studera musik. Fadern, en fattig
bymu-sikus, tänker exploitera underbarnet
och låta honom utföra solosånger
framför hotell, restauranter, under
balkonger och på allmänna platser. Dertill
är annan musikalisk utbildning onödig
än öfning att knäppa på en guitarr.
Lyckligtvis råkar Giacomo i god tid
den vackra grefvinnan, som ser en
cherubin i denne lille gatusångare med
det lockiga hufvudet och de stora,
eldiga ögonen, tillbedjansfullt höjda upp
till henne. Hon fäster sig rörd vid
det graciösa barnet på öfvergången
till yngling. Och redan improviserar
han tjusande melodier med öf vers
vallande liffullhet och behag.
Hon uppmuntrar honom, gifver
honom luft under vingarne och utmärkta
lärare, befriar honom från den
ambulatoriske faderns påhäng och begär af
sin unge skyddsling blott som
ersättning, att han skall tillegna henne sitt
förstlingsverk.
»Komponera en opera», säger hon
blåsande upp snillets gnista i hans själ,
»och när du haft lysande framgång,
skall du komma till mig och uttrycka
din tacksamhet.» Det gick efter
gref-vinnans önskan. Inom kort
uppfördes på San-Marco-teatern i Venedig
»La Cambiale di matrimonio», och
publiken framropade med stormande
applåder den unge kompositören
Giacomo Rossini. Dagen efter sin triumf
var han på vägen till Bologna och
uppsökte sin beskyddarinnaför att kasta
sig tilL hennes fötter under betygande
af sina tacksamhetskänslor. All
sannolikhet talar för att han blef väl
mottagen. Men snillets vingar hos
Giacomo hade äfven något af
fjärilsving-arnes natur, och Italien erbjöd ett rikt
blomsterfält att fladdra omkring. Den
unga maéstron egnade med
ståndaktighet sina vördnadsfulla känslor åt
beskyddarinnan, men trohet
öfverens-stämmer icke med fjärilsnaturen. Han
började blifva bortskämd med sköna
kvinnors gunst, ej blott i sitt hemland,
utan öfverallt, der hans personlighet
tjusade, såsom hans musik. Han var
vid denna tidpunkt en charmant
kavaljer, smärt och smidig som söderns
palmer, liflig som fängkrut, full af
infall, skälmaktig, spirituell, antändande
och farlig. #
Vår eröfrare framrullade år från år
sin äfventyrliga existens under
engagementer, alltmer lönande, som förde
honom från Venedig till Milano, från
Rom till Florens, från Neapel till Paris.
En inkarnation af musikens genius
om-svärmades hans själ ständigt af nya
tonskapelser; han komponerade operor
i diligenser och vetturinos, på kaféer,
i danslokaler, mellan två
biljardpar-tier — ja i kök vid ett bordshörn,
der han kunde slå sig ned för att
uppteckna en aria på notpapperet,
under det han öfvervakade tillredelsen
■d makaroni. I det han arbetade utan
minsta ansträngning, gaf han luft åt de
tusentals melodier, som surrade kring
i hans fantasi som guldglänsande bin
i solskenet. Hans rykte växte och
växte ocli på samma gång lians goda
tanke om sig sjelf och sin
oemotståndlighet. — Och de sköna i alla länder
hade visserligen bidragit till att
kultivera denna känsla hos den bedårande
maéstron, det måste medgifvas. Också
tilltog hans inbilskhet i sådan grad,
att hans kamrater och så kallade
vänner, när de ej kunde vara i hans
ställe, togo sin skada igen genom drift
och hvarjehanda puts för att förlöjliga
honom. De insinuerade, att man godt
kunde få honom öfvertygad om att
en ny drottning af Saba vore på väg
genom öknarne för att tillbjuda
honom sin person och sina skatter. Häri
skulle han visst icke se någonting
otroligt!! Enligt föredöme af
hertigen af Alba hade han ju alltid fickorna
fulla af billet-doux’er, dem han gerna
utbredde för sin omgifnings blickar . ..
En vacker morgon väcktes han af
en livréklädd betjent, som räckte ho- ’
nom på silfverbricka följande biljett:
»En dam, anländ i går från Neapel
till Milano, der världens störste maestro
nu vistas, önskar att få göra
personlig bekantskap med den, hvars
melodier hålla hela världen i förtrollning
kring hans person och hans namn.
Den resande hoppas i kväll få träffa
honom på La Scala, der hon
försäkrat sig om logen n:o 9. Här vill hon
muntligen säga honom, livad hon icke
nu anförtror åt papperet.»
»Barberarens» kompositör vänder
biljetten i sin hand, genomläser den
gång på gång, inandas dess doft med
välbehag och myser. Stilen är fin
och elegant, kuvertet är vapenprydt,
papperet som skäraste satin, diskretion
i uttrycken... Allt förråder en
brefskrif-varinna ur den förnäma världen, som
ger vika för oemotståndliga känslor ...
»Ännu en eröfring!», suckar med
sjelfförgudande trötthet och hemlig
förtjusning den, som blifvit kallad
Pesa-ros svan.
Biljetten försvinner i en af de
rockfickor, hvilka gömt så många dylika,
och i detsamma inträder tenoren
David, en af maéstrons favoriter, åt
hvilken han anförtrott sina förnämsta
operors primo-amoroso-roller. Lika känd
för sin sköna röst, sitt ståtliga yttre
och sitt spelande glada lynne, var David
äfven en oförliknelig humorist. Efter
en stunds likgiltigt prat om ditt och
datt säger han plötsligt:
»Har du hört nyheten? Franske
ambassadörens fru anlände i går till
Milano för att höra...»
»Är hon vacker?» af bröt Rossini
smägtande.
»Förtjusande! Man talar om hennes
passionerade svärmeri för din musik.
Också har hennes största omsorg varit
att skaffa sig loge på operan till i
kväll...»
»Till i kväll? På La Scala?»
»Ja, jag hörde vid biljettluckan
hennes lakej i fransyskt livrée begära
logen n:o 9 för franske ambassadörens
fru.
Rossini spratt till, och hans ögon
glänste.
David lemnade honom snart att
vagga in sig i drömmar och göra
förberedelserna till sin yttre menniskas
förfining.
Perukmakaren tog itu med de rika
mörka lockarnes ordnande,
kammar-tjenaren sökte fram den fördelaktigaste
drägten för hans figur; den finast
berusande parfymen utvaldes, det
utsöktaste studium af halsduksknuten
gjordes för spegeln — kort och godt,
Giacomo Rossini i fulländadt skick
hoppade upp kl. half 8 e. m. i vagnen,
som med ilande fart förde honom till
La Scala.
Han står för dörren till logen n:o
9 ... hans puls slår fortare, hans öga
brinner ... dörren öppnas ... Ingen i
logen! De sex tomma stolarne stå
radade der med oklanderlig ordning ...
»Det är för tidigt!» mumlar vår
hjelte en smula snopen, breder ut sina
rockskört och sätter sig ned. »De der
eleganta damerna ur stora världen
uppenbara sig ju alltid först när
balletten börjar eller primadonnan
sjunger sin första aria... Det borde jag
hafva besinnat.» I sällskap med fem
tomma stolar njuter Rossini af första
akten ... så går ridån ned öfver
andra akten, så börjar den tredje.
Enslingen i logen n:o 9 rör sig oroligt
mellan stolarne, såsom lejonet i buren.
Ah! ändtligen öppnas dörren på
glänt... en hand insticker ett
hop-viket papper ... Rossini rycker det till
sig och läser:
»Min bäste Maestro!
Franske ambassadören har anmodat
undertecknad att göra sin frus ursäkt
för er. Hon är urståndsatt att infinna
sig i kväll på La Scala af följande
skäl:
1. är hon icke afrest från Neapel;
2. kommer hon aldrig till Milano,
emedan
3. hon alls icke finnes till.
Franske ambassadören är enkling sedan tre
år tillbaka.
Med utsökt högaktning tecknar
er tillbedjare
Primo Aprile.’»
Rossini föll baklänges i en af de
tomma stolarne bakom honom och
kramade det fördömda papperet
konvulsiviskt i handen.
»Första april!... och detta har jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
