Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6.
Redaktör och utgifvare: NORDISKT MUSIKBLAD. Expedition: Kungstensgatan 56.
fRANS J. JHUSS. Pris: Helår 5 kr. Lösnummer 25 öre.
Telefon: Vasa 61 9. Stockholm den 15 Mars 1899. Annonspris 20 öre pr petitrad.
Otto Nicolai.
linjal k tt dubbelt hallsekelsnilnne är
fästadt vid det namn som läses
’ här ofvan. Under år 1849
slutade nemligen »Muntra fruarnas»
spi-rituele komponist sin jordiska bana
två månader efter det han fått
upp-lefva triumfen af denna sin operas
premiere i Berlin d. 9 mars. För
närvarande är densamma upptagen på
vår operascen, hvilket ger ytterligare
anledning att återupplifva minnet af
tonsättaren.
Otto Nicolai föddes den 9 juni 1810
i Königsberg, son af Karl Nicolai,
sångare och komponist, död i Berlin, der
han slutligen lefde som sånglärare,
åtta år senare än sonen Otto.
För-äldrarne lefde i ett högst
olyckligt äktenskap, så att de blefvo
lagligen skilda, ett förhållande
som förorsakade att sonens
uppfostran blef mycket försummad,
hvarjemte faderns tyranniska
stränghet förbittrade hans lif,
så att han stundom flere dagar,
ja veckor, måste rymma från
hemmet. Faderns egennyttiga
afsigter föranledde emellertid att
sonen Otto fick en förträfflig
utbildning i pianospelet. Alla
andra läroämnen försummades,
så att han sedermera hade
mycket att taga igen.
Vid 16 års ålder beslöt han
att på allvar lemna hemmet och
taga sig fram på egen hand.
Alldeles medellös begynte han
sin sorgliga vandring med
Berlin som mål. I pommerska
staden Stargard, dit vägen förde
honom, hade han genom någon
rekommendation fått inträde hos
justitierådet Adler, en
konst-och musikvän, som på det
vänligaste tog sig an den unge
gossen, befriade honom från
faderns tyranni och beredde honom
hittills saknad skolbildning. Hans
färdighet i pianospel gaf hans välgörare
anledning att 1827 sända honom till
Berlin för att der taga undervisning
i musik af Klein och Zelter. Under
dessa utmärkta lärare gjorde han så
stora framsteg, att lian snart blef en
eftersökt musiklärare i Berlin.
Emellertid blef lian 1883 af preussiska
gesandten vid påfliga hofvet i Rom,
Karl von Bundsen, hvilken fattat stort
intresse för den protestantiska
kyrkosångens reformerande, föranledd att
lemna Berlin och slå sig ned i Rom.
Organistplatsen vid sändebud skapellet,
hvilken han skulle erhålla, inbringade
visserligen ej mer än 13 scudi (ung.
46 kronor) i månaden, men längtan
att få se Italien, konstens förlofvade
land, öfvervann alla betänkligheter.
Otto Nicolai.
Snart finna vi honom ock der, tillika
sysselsatt med att i den stränga
Bai-nis skola grundligt inhemta kännedom
om de gamla italienska mästarne. Men
äfven de moderna imponerade der på
honom, särskildt Bellini, kanske något
för mycket, och ehuruväl dessa
mästares musik stod i strid med hans egen
förra rigtning, beslöt han, troligen
lockad af deras triumfer, att gå i deras
fotspår, anseende sig genom sin bättre
musikaliska bildning kunna gå längre
än de.
År 1837 lemnade han
organistbefattningen i Rom och begaf sig till
Wien, der han öfvertog andra
kapellmästareplatsen vid
Kärnthnerthor-tea-tern. I oktober 1838 var han redan
åter i Italien och tillbragte med Franz
Liszt och Mikael Wilhorsky en lycklig,
om ock extravagant vinter i Rom. Nu
satte han ock sin plan i verket
och skref de tätt på hvarandra
följande italienska operorna
Enrico secondo och Rosmonda
d’Ingilterra, båda uppförda i
Triest 1839, samt II Templiario,
som i Turin 1840 gafs med
betydande framgång. Denna opera
gick med samma lycka öfver
nästan alla Italiens scener och
italienska sångare förde den till
Spanien, äfvensom till Tyskland,
Ryssland och Amerika.
Nicolai, hvilken italienarne
för hans namns skull ansågo
såsom sin landsman, blef
mycket firad och räknad till tidens
förnämsta »maestri». Han skref
i Italien ännu ett par operor,
Odoardo e Gildippe och II
Pro-scrito, hvilka uppfördes i Milano
och Genua, dock med mindre
framgång. År 1841 blef han
kallad till hofkapellmästare i
Wien efter Kreutzer. Här fick
han tillfälle att visa sin
mångsidighet ej blott såsom utmärkt
dirigent och lärare utan äfven
som organisatör. Han grundade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
