Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konvalescent kunde hon åter börja
pianostudierna, nu vid
Stockholms-konservatoriet, i hvars pianoklass hon
1881 — 86 utbildade sig med fröken
Thegerström som lärarinna.
Pianostudierna fortsattes sedan för Ludwig
Breitner i Paris.
Första gången fröken IIwass, efter
livad vi kunna erinra oss, lät höra
sig här offentligt var i februari 1891,
då hon som ackompanjatris biträdde
hr C. A. Söderman på en af honom
gifven matine i Musikaliska akademien.
En större uppgift hade hon att lösa
sista dagen i samma månad, då hon
på en af Franz Nerudas privata
soaréer medverkade i en pianoqvartett af
Saint-Saens och i april samma år, då
hon medverkade i en pianotrio af
Rubinstein tillsammans med den här då
gästande violinvirtuosen Emile Sauret
och violoncellisten Lisker. Följande
året biträdde hon äfven hr Neruda
på en af hans soaréer och gaf den 18
nov. i Musikaliska akademien en egen
konsert, biträdd af hr Neruda, hvars ’
värdefulla medverkan hon sedan
allt-jemt åtnjutit på sina
kammarmusiksoaréer härstädes, hvilka gifvits från ’
och med 1896 i Vetenskapsakademien,
två under hvarje säsong. Sistnämnda
är medverkade fröken Hwass vid en
af Neruda-qvartettens soaréer i
Köpenhamn, i Schumanns pianotrio op. i
63, då tidningen Dannebrog yttrade
om henne: »Det är ingen småsak att |
som kammarmusiker stå lika högt som
Anton Svendsen och Franz Neruda,
men det gör fröken Hwass. Det låg
en flygt och en inspiration öfver
hennes spel, som man länge skall
minnas.» Hennes första uppträdande i
den danska hufvudstaden var vid en
Rubinstein-fest 1895 i
Kammarmusikföreningen, och hon gaf der seder- !
mera en egen konsert. Åren innan
fröken Hwass började sina triosoaréer
hade hon ett par större konserter i
Musikaliska akademien och har biträdt
såväl Aulinska qvartetten (1893) som
flere gånger Nerudaqvartetten vid dess
soaréer i Göteborg (1893, 96, 98)
samt inom Sverige gjort åtskilliga
konsertturnéer med fröknar Ester Sid- I
ner och Märtha Petrini, fru Ellen
Gul-branson, hrr Neruda och Zetterqvist
m. fl. Vid en af
Saint-Saéns-konser-terna här i aug. 1897 under hans egen
ledning utförde fröken Hwass
pianopartiet i hans G-moll-konsert till den
berömde pianistens och kompositörens
stora belåtenhet.
I London gaf fröken Hvass sin
första konsert 1895 i juni, då hon utom
solonummer utförde duetter
tillsammans med lady Hallé. Hon har sedan
årligen gifvit konserter i London
under vårsäsongen och spelat i dess
finaste salonger. Äfven i år ämnar
hon konsertera der.
Londontidningarna hafva gifvit
ganska smickrande omdömen om hennes
spel, och efter första konserten blef
hennes porträtt med biografi intaget
i veckotidningen S:t James Budget.
Betrakta vi fröken Hwass’ repertoar,
så är densamma ganska rik och
värdefull, upptagande qvartetter och trior
af Beethoven, Dvorak, Brahms,
Schumann, Tschaikowsky m. m., sonater af
Beethoven (de sista bl. a.), Schumann,
Chopin och större saker af Bach,
Brahms, Schumann, Chopin, Liszt etc.
Fröken Hvass har äfven utöfvat en
betydande verksamhet som lärarinna
och har sedan flere år tillbaka
kunnat räkna hertiginnan af Dalarne, som
mycket intresserar sig för musik, till
dem hon lemnat handledning i
pianospelet.
i
–*
Ur E. von Hartmanns
Estetik.
ii.
Ilela denna undersökning af det
estetiska skenet och de deraf
framkallade känslorna, hvarigenom Hartmann
stält sig på den enda hållbara och
allmänt antagliga ståndpunkten, gent
emot hvilken alla andra äro ensidiga,
vare sig de utgå från det skönas idé,
från åskådningen eller från känslan,
hvilar på den förutsättningen, att det
sköna utgör ett område för sig och
har sitt eget ändamål. Detta har af
föregående författare starkt betonats; j
och Hartmann finner sig äfven
föranlåten att från sin ståndpunkt begränsa
det sköna i förhållande till
andelif-vets öfriga områden, ehuru han, olikt i
föregångarne, gör denna undersökning
först efter sedan han redogjort för det j
skönas konkretionsstadier och
modifikationer.
Innan Hartmann går in på det
skönas förhållande till det sanna, det goda
och till religionen, visar han, huru skildt
det är från det reala behofvet; först
der detta är tillfredsstäldt — och det
sker icke genom det sköna —,kan
skönheten få någon betydelse, men då
utvecklar den sig också, hvilket folkens
historia visar, med nödvändighet
såsom ett idealt beliof. Skönheten hör
till lifvets öfverflöd, kan betraktas
såsom »lyx», om man så vill; och
personer, hos hvilka det reala behofvet
öf-verväger eller som ledas af en falsk,
sentimental humanitet och derför icke
kunna eller vilja inse det skönas
ideala betydelse, uppträda ofta mot
konsten såsom en lyxartikel, som icke
en gång skaffar den stora massan
ar-betsförtjenst. Från ren eudemonistisk ;
ståndpunkt måste man ju också
till-bakasätta det ideala behofvet af det
sköna, innan det reala är tillfredsstäldt.
Men behofvet kan aldrig fullt
tillfredsställas, det ökas ofta just derigenom
att det tillfredsställes, och med kultu- j
rens framåtskridande skjutes dengräns,
der nöden begynner> allt mer uppåt;
då skulle man ju aldrig komma att ens
börja omhulda de sköna konsterna.
Emellertid höjes i verkligheten,
fortsätter Hartmann, folkets uppfattning
af det sköna, likasom också dess
materiella lifsläge förbättras »trots all
skärpning af nödkänslan» och dess
klagan öfver lyxen minskas. Till denna
folkets estetiska uppfostran böra de
högre klasserna anse sig pliktiga att
medverka; men de måste derför först
sjelfva rena sin smak och icke såsom
de för närvarande göra, låta
liänsy-net till den materiella lyxen taga
öf-verhand öfver skönhetens fordringar
och derigenom dels gifva medelklassen
det sämsta exempel, dels locka
konstnärerna att ur utomestetiska
synpunkter för förtjensten frambringa det
estetiskt medelmåttiga eller det — måhända
dyrbara — usla. Den verkliga
konsten, särskildt nationalteatern, bör
derför af staten och den enskilde (bäst
genom fria föreningar) omhuldas och
understödjas, så att smaken kan hållas
ren, och allt smakförskämmande af
lagen bannlysas.
Det sköna är således höjdt öfver det
reala behofvet, och delar detta
företräde med de öfriga ideala rigtningarne:
sanningen, sedligheten och religionen.
Både det sanna och det sköna utgå,
säger Hartmann, från den sinliga
företeelsen; men det förra upplöser det
sinliga skenet genom reflexion, det senare
deremot, som icke kan demonstreras,
utan uppenbarar sitt innehåll
känslo-messigt och aningsfullt, fasthåller
sin-ligheten. Skönheten måste försaka all
realistisk sanning, som betecknar
mcd-vetenhetsinnehållets öfverensstämmelse
med den objektiva realiteten. Till
formen och äfven till innehållet, då man
nemligen inskränker det sanna till
»kunskapen» eller »vetenskapen», äro de
således motsatta. Den metafysiska
sanningen deremot, som omfattar grunden
för tillvarons och medvetandets båda
sferer och kan kallas den idealistiska
sanningen, är till sitt innehåll besliigtad
med det sköna. Skönheten beror också
på öfverensstämmelse mellan
åskådarens medvetenhetsinnehåll och verldens
ideala väsen och grund; men i det hon
utesluter den af sanningen fordrade
genomgången genom individuationens
reala verld och öfverensstämmelsen
med denna, öfvergår hon enligt
Hart-mann omedelbart från den subjektiva
företeelsen såsom sådan till det ideala
väsendet. Härigenom blir skönheten
den idealistiska sanningens profet i en
trosfattig och metafysiklös tid, som
endast vill låta den realistiska
sanningen gälla.
Sedan Hartmann temligen
knapphändigt frainstält det naturskönas och
det konstskönas ställning i det skönas
verld, behandlar han hvad Vischer
kallar »det sköna i subjektiv existens»
under rubriken det konstskönas
uppkomst. I detta kapittel (VIII), det
mest utarbetade och måhända det
.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
