Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samtidigt med börjandet af
komposi-tionsstudierna egnade han sig
entusiastiskt åt målning. Han hade efter
slutade skolstudier tagit lektioner i
teckning i Tekniska skolan och hade till
lärare i målning Oskar Törnå, som
ifrigt rådde honom att blifva målare.
Han hade en svår strid att utkämpa
med sig sjelf i valet mellan de båda
konster, åt hvilka lians rika anlag
voro rigtade, men kärleken till
tonkonsten segrade.
Sedan studierna vid konservatoriet
afslutats inträdde den unge violinisten
i hofkapellet, der han tjenstgjorde
1800 —01, derefter egnade han sig åt
komposition och konserterande. Hans
första offentliga uppträdande som
solist vilja vi minnas egde rum i början
af 1802, då han biträdde å en af
Typografiska föreningens sångkör
(Bcll-manskören) gifven konsert i Berns’
salong. Aret derpå hade han en egen
konsert i Vetenskapsakademien
livar-vid han visade stora framsteg som
virtuos på sitt instrument. Han
biträdde sedan på en mängd konserter
så i hufvudstaden som i landsorten
och gaf här i slutet af mars 180G en
soaré i nyssnämnda lokal, då han
spelade en af honom komponerad
»Romans» samt en Violinsonat (op. 1),
tillegnad dr Anton Nyström,
föreståndaren för Arbetareinstitutet härstädes,
vid hvars söndagskonserter hr Alfvén
flitigt medverkat. Genom denna
sonat ådagalade han grundliga studier
ocli framstående kompositionstalang.
Samma år erhöll han statsstipendium
för 2 år och företog studieresor i
Tyskland, Frankrike och Belgien,
huf-vudsakligen uppehållande sig i
Brüssel, der han studerade violinspelet
för den berömda violinmästaren César
Thomson.
Med sitt första större verk för
orkester framträdde hr Alfvén för två år
sedan, då på en symfonimatiné i kgl.
teatern en af honom komponerad
Symfoni i F-moll stod på programmet,
ett verk som väckte ganska mycken
uppmärksamhet, röjande liflig fantasi
och betydande förmåga i
orkesterbehandlingen.
Hr Alfvéns öfriga tonsättningar,
hvaraf flera utkommit i tryck,
utgöras af ännu en »Romans» för
violin, pianostycken, solosånger (»Visa»,
»Vaggvisa», tillegnad hans mor
likasom do båda symfonierna), Elegie för
horn och orgel (utförd å dir. Alb.
Lindströms konsert i Jakobs kyrka
förra hösten), manskörer, motett för
blandad kör etc. I afseende på hr
Alfvéns verksamhet och förmåga som
violionvirtuos kunna vi bland hans
repertoarnummer påpeka
violinkonserter af Mendelssohn, Beriot (7:de kons.)
och Max Bruch (G-moll), Saints-Saens’
»Rondo capriccioso»,
»Valse-caprice,Legend och Mazurka af Wieniavski samt
Corellis »La Follia».
Den ovanliga framgång hr Alfvéns
sista symfoni rönte ingifver stora
förhoppningar om den unge tonsättarens
framtida musikaliska verksamhet.
Efter utförandet af detta betydande verk
ögnades honom af ett antal mecenater
och musikvänner en vacker hyllning,
bestående i en pekuniär hedersgåfva,
motsvarande ett statsstipendium,
hvaraf han förra året ej kom i åtnjutande.
Ur E. von Hartmanns
Estetik.
in.
(Forts, och slut.)
Blicka vi tillbaka — så afslutar
Wrangel sin innehållsdigra afhandling
— på Hartmanns estetiska system
och först uppehålla oss vid
utvecklingen af det skönas väsende, så finna
vi, att han konseqvent genomfört det
grundläggande begreppet af »det
estetiska skenet», och detta måste vi
betrakta såsom ett vigtigt framsteg i
forskningen. Flere af föregångarne,
särskiklt Hegel (Vorlesungen über die
Aesthetik I. s. 144 och flerst.) och
hans anhängare (jfr t. ex. Monrad,
Aesthetik s. 53, 201 ff.), liafva
visserligen på spridda ställen angifvit det
sköna såsom ett idealt skenväsende,
men ingen har förut så utpregladt
och konseqvent tillämpat denna åsigt
som Hartmann. Från denna
ståndpunkt bekämpar han med kraft
realismen i konst och konstfilosofi,
der-vid åter egande stöd hos Hegel (a. a.
t. ex. s. 208 ff.) samt äfven hos
Schasler, som i sin historiska
undersökning framgångsrikt polemiserar
siirskihlt mot den s. k.
efterhärmnings-teorien. Detta afvärjande af livarje
realitetens inblandning i det sköna
har ock,så drifvit Hartmann att skarpt
skilja mellan de utomestetiska reala
känslorna och de af det estetiska
skenet framkallade estetiska. Dessa
senare åtskiljer han i reala och ideala,
hvilka senare representera det för
livarje skönt föremål olika innehållet,
och hvilka han gifver den något
egendomliga benämningen »skenkänslor»
— de stå egentligen, såsom Wrangel
j påpekat, nära livad man kallar
»före-ställningsassociationer». Den reala
estetiska lusten eller njutningen vid det
sköna är, såsom Hartmann betonar i
sin kritik af Kirchman och Fechner,
endast ett kriterium, icke (genom sin
intensitet) en måttstock på det sköna;
men, liksom den dermed i
sammanhang stående estetiska illusionen eller
subjektets ideella försänkande i
objektet, får den dock en djupare betydelse
såsom häntydande på verldsprocessens
mening, en åsigt, som redan
fram-stälts af Solger och Weisse (den
änd-i liga subjektivitetens uppgående i den
absoluta substansen), och hvilken med
t samma pessimistiska syftning som hos
Hartmann uttalats af Schopenhauer
(»Die Welt als Wille und Vorstellung
I (1844) s. 223 ff.). Det slags
mikrokosmiska betydelse, som Hartmann i
sammanhang härmed vill gifva åt det
sköna, måste, såsom ofvan påpekats,
af yttre och inre grunder ogillas; men
hans utveckling af det skönas
förhållande till det reala behofvet samt
till sanningen, sedligheten och
religionen är i många hänseenden utmärkt
och erbjuder flere nya synpunkter.
I utförandet af systemet är
Hart-mann icke alltid så lycklig, ehuru han
äfven här inlagt en biifvaiule förtjenst
i utvecklingen af det skönas
konkretion sstadier, i uppställningen af dess
modifikationer, i undersökningen af
den konstnärliga verksamheten, i den
genomförda åtskilnaden af fria och
ofria konster samt äfven i flera
underindelningar och detaljanmärkningar.
Hans sunda estetiska instinkt förvillas
neinligen alltför lätt af hans
utpreg-lade intellektualistiska och metafysiska
tendens.
Hartmanns pessimism hvilar på
läran om det omedvetna, och denna
lära söker han ock att göra gällande
inom estetiken. Det sköna skall både
recipieras och produceras omedvetet
Han råkar här, särdeles i fråga om
förnimmelsen af det sköna, alldeles
att förbise det medvetna förståndets
verksamhet; men sin ståndpunkt kan
han likväl icke konseqvent fasthålla,
då och då framskymtar ett
medgif-vande af reflexionens betydelse, och
när det sköna slutligen får rolen att
vara en sanningens profet, tyckes den
omedvetna karakteren hos dess
perception alldeles försvinna. Hvad det
absoluta beträffar, i läran om hvars
omedvetenhet Hartmann anser sig
hafva närmaste föregångare i Hegel,
Schelling och Schopenhauer, så skall
det sköna icke finnas för det samma
äfven af det skälet, att sinligheten,
som är ett skönhetens nödvändiga
vil-kor, för det absoluta försvinner. Icke
heller denna åsigt förmår han att
konseqvent genomföra: i
öfverensstäm-melse med Hegel medgifver han, att
»den konkreta omedvetna idén måste
ideelt i sig innesluta det rumtidliga
förhållandet, som hon bar att vid sin
realisering sätta och utgestalta»; hade
han kunnat fasthålla detta och, såsom
t. ex. estetikern Eckardt och äfven
I sådana protestantiska teologer som
Martensen, Vunnat erkänna, att
sinligheten finnes, fastän upphäfd, i och
för Gud, som\ ser »sub specie
æter-nitatis», så hade han måhända äfven
kunnat antaga en »öfverjordisk»
skönhet, en skönhet för och hos Gud.
Då Hartmann anser sig framställa
en utveckling af Hegels filosofi »i en
för vår tid lämpad form», så menar
han med denna senare otvifvelaktigt
den pessimistiska rigtning, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
