Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Don vanliga tidslängden lios en
inu-sikafton numera härstammar från
tider, som ställde helt andra och
ringare fordringar på en människas
dags-arhcte, än nutidens jägtande
verksamhet i ständig täflingskamp, från tider,
då människornas sinnen ej belastades
med så mångfaldiga intressen och då
man kunde egna en långt
omfångsrikare del af sin tillvaro åt
vederkvickelse genom skön konst. Då
kunde konstnären med långt större
frihet och behag ge spelrum åt sin
fantasi, emedan Itons uppgift bestod deri
att angenämt fördrifva tiden,
hvare-mot omständigheterna rent af tvinga
oss att vara hushållsamina med tiden.
Däraf skulle som grundsats för den
moderna konsten följa att beflita sig
om möjligaste knapphet och mera lägga
an på koncentrering än utbredning.
Eget nog se vi nutidens konstnärer
slå in på en motsatt väg: icke utan
skäl klagar man om bredd och
öfver-mått i allt nytt som framträder.
Framgången af de nyitalienska
enaktsope-rorna berodde i sin tid
hufvudsakli-gen på att de tillfredsstälde publikens
behof af mindre uttänjda och
tidsödande operor. Konstnärerna känna
sig förolämpade om man begär af
dem att de skola underordna sin
fantasi under hopens svagheter, men
de förgäta allt för lätt, att äfven i
äldre tider den offentliga konsten
lämpade sig efter herskande lifsformer,
och att endast få, så att säga tidlösa
monumentalverk stodo i strid mot de
yttre vilkoren för konstnärlig
offentlighet. Och olyckan ligger just deri,
att nu äfven de minst skaparkraftiga
vilja åstadkomma någonting
monumentalt och se sig betraktade »sub
specie æterni». Den konsten som
fö-des med dagen och ärligt sträfvar att
fylla anspråkslösa konstnärliga behof
för dagen och med den försvinner,
I
den öfverlemnar man helt och hållet
åt stympare och spekulanter.
Men till och med i det fall, att
komponister taga lärdom af tidens tecken
och pålägga sig en viss inskränkning,
hvad skola vi företaga oss med de
utmärkta skapelserna från det
lyckliga, mindre fortfärdiga förflutna? Förr
ingrepo kapellmästarne med de mest
hänsynslösa strykningar, hvilket kunde
gå an i fråga om stycken, anlagda
i flere nummer och vid de öfliga
repetitionerna, men som när det gälde
organiskt utvecklade konstverk
betänkligt störde sammanhanget. Våra
dirigenter sätta nu sin ära uti
oafkor-tade uppföranden och detta icke blott
rörande helgjutna skapelser utan
äfven beträffande de mosaikartadt
sammansatta. Vid fest-föreställningar är
detta också det enda riktiga, men i
vanliga fall och då det gäller »den
löpande repertoaren» är det onaturligt
och oförnuftigt. Vår publik uttröttas \
af de långa och många musikaftnarna
samt blir mer och mer afvand från i
att betrakta teater- och
konsertsalonger såsom ställen för ädel njutning;
våra sångare och musiker åter
förbruka i förtid sin kraft genom de
enorma ansträngningar deras stora
uppgifter ålägga dem. Det kan
ingalunda falla mig in att vilja bestämma
några gränser för den skapande
konstnärens verksamhet, må han blott ej
fordra att folket midt i sin
hvardagliga verksamhet skall på en gång
emottaga hela rikedomen af de
gåf-vor han bjuder. Man har vågat sig
på bearbetningar af Shakespere för
nyare scener: man kan också tryggt
våga sig på bearbetningar af större
| tonverk för populära föreställningar.
Om man företager dessa med sinne
för det konstnärliga och efter
sorg-fällig öfverläggning i stället för de
förändringar som vidtagas af
kapellmästarne i all hast under brådskande
teaterverksamhet, skulle detta vara en
oskattbar vinst. Emellertid får ej en
sådan bearbetning inskränkas till en
mekanisk operation med rödpennan,
utan måste ske på ett själfständigt
skapande sätt för att på ort och ställe
bilda passande öfvergångar mellan
delar som söndrats. I fråga om
lef-vande komponister är bäst att åt dem
sjelfva öfverlemna sceniska
bearbetningen — då de kunna taga ledning
I af den erfarenhet, som vunnits efter
de första föreställningarna —;
emellertid får man äfven räkna med den
omständigheten, att auktorns
själfför-troende och oböjlighet kan lägga
hin-i der i vägen för några ändringar.
Läran om konstverkets oantastbara
monumentalitet leder i det alldagliga
konstlifvet till missförhållanden, som
knappast längre kunna uthärdas. Jag
anser derför, att man i praxis måste
återgå till den åsigten, att ett
konstverk som är skapadt till glädje och
njutning för dödliga varelser, äfven
måste lämpas efter dessa menniskors
förhållanden, en tanke som äfven
ligger till grund för de Chrysanderska
Iländelbearbetningarna, och till och med
kanske förlänar dessa det största
värdet. Vid festföreställningar och andra
särskilda tillfällen kan estetisk och
historisk hänsyn oinskränkt få gälla,
men beträffande den så att säga
alldagliga konstdriften anser jag den för
skadlig, emedan intresset för
konstnärliga produkter snarare derigenom
försvagas än stärkes.
Fortgår det så i vår tid, kan den
stora reaktionen, allmän håglöshet för
konsten och öfvergifvande af
densamma, ieke länge uteblifva, åtminstone
livad de allmänna föreställningarna
angår. I alla händelser måste vi göra
klart för oss att oafkortade
föreställningar af större musikverk, jemte det
goda de kunna skänka de så att säga
invigda, medföra en fara för dem bland
allmänheten, hvilka kunna betecknas
som den ädla fru Musicas lärjungar
och skötebarn. Ty vi vilja väl icke
uppfostra dessa till konsthyekleri och
musikmodedockor utan till upplyftelse
och njutning af konsten. Må vi ej
belasta dem med för stora bördor!
––Ijfz–-
Något om disposition och
intonation af kyrkoorgeln.
Med alla de framsteg
orgelbygg-nadskonsten under de sista tjugu åren
gjort, synes mig dock ett visst och
det ganska vigtigt område hafva
råkat i förgätenhet. — Man har gjort
oerhörda framsteg i intonationens
konst, livad beträffar solostämmor,
livaraf i nyare större orglar finnas
exemplar af oförliknelig skönhet; men
är på samma gång intrycket af »fulla
verkets» tonmassa så majestätiskt
väldigt och på samma gång så helgjutet
klart, som någon gång från de äldre
orglarne? Frågan måste besvaras
tvekande och till och med bestämdt
nekande, om till nutida intonations- och
dispositionssmak kommer jemväl
nutida arkitektur-smak, som låter orgeln
stufvas in i ett trångt hvalf i kyrkans
tornmur.
Vi kunna för tillfället icke inlåta
oss på ämnets hela vidd; men så
mycket må sägas, att bestämdare
skilnad bör göras mellan orgelns
solostämmor, d. ä. sådana som afses att
användas ensamma eller på sin höjd
med understöd af en eller annan
svagare fyllnadsstämma, och körstämmor,
d. ä. sådana som äro ämnade att blott
i samklang med hvarandra frambringa
en önskad toneffekt. — På de senare
får icke ställas anspråket, att de hvar
för sig skola vara sköna eller ens
vackra, utan blott ändamålsenliga för
den åsyftade totaleffekten.
Nu är det, som bekant, genom en
rad fysikaliskt-fysiologiska
undersökningar * ådagalagdt, att musikaliskt
användbara, och i synnerhet
musikaliskt sköna toner (egentligen: klangar)
äro blott sådana, der en grundton
kraftigt framträder, men beledsagad
af åtminstone de 4 å 5 första
harmoniska öfvertonerna i aftagande styrka
efter ordningstalet. Sådan klang kan
man genom vissa intonationsgrepp
(trång mensur, hög uppskärning,
utåtvänd luftriktning o. s. v.) åstadkomma
i en enda pipa, som då säges ha
stråkton.
Men intoneras nu öfvervägande
antalet stämmor och i synnerhet
principalstämmorna med deras »oktaver»
på detta sätt, öfverflyglas
grundtonen, och hela klangen blir för tunn
och glänsande: den saknar majestät
och kraft.
Körstämmorna böra derför så be-
* Se »Die Lehre von den Tonempfindungen»
af professor H. v. Helmlioltz (sista upplagan:
Braunschweig 1896)!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
