Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
S VEN S K MUSIKTIDNING.
Strandbergs egen stil, som att döma
af dennes öfversättning från Jahns
Mozart måtte varit ganska tungrodd
och osvensk, under det deremot Rosén
som bekant var en visserligen ytlig,
men öfvad och ledig stilist. Men det
är oss i alla händelser omöjligt att
inse, huru Roséns uppgifter skulle
kunna kasta någon skugga på
Strandbergs karakter, så länge det icke är
visadt, att Strandberg sjelf utgifvit
sig för öfversättaren, och det har oss
veterligen ingen påstått. Att
Strandberg öfvertog eganderätten till pjesen,
var väl ingenting orätt, om det skedde
med medgifvande från Rosén, hvilken
måhända föredrog en kontant betalning
för sin tjenst framför en ekonomiskt
tvifvelaktig förlagsrätt. Ryktet om,
att Strandberg var öfversättare kunde,
såsom Rosén antyder, mycket väl ha
uppkommit deraf, att Strandberg sålde
förlagsrätten. Det orätta skulle då
legat deri, att Strandberg icke
uttryckligen vederlagt detta rykte, men det
är ju mycket möjligt att han gjort,
ehuru utan påföljd. Man vet ju, hur
seglifvade literära myter kunna vara.
Historien om »Stradellas kyrkoaria»
har väl hundra gånger blifvit
vederlagd, men detta namn figurerar ändå
på konsertprogrammen.
Emellertid — om nu verkligen
Rosén farit med osanning och om det
är — såsom den anonyme klandraren
uttrycker sig — sorgligt för
Strandbergs efterlefvande slägt och vänner
att se teckningen af hans minne
förvillande, hvarför i all rimlighets namn
ha då icke dessa långt före detta
protesterat? Roséns uppsats stod i Svensk
Musiktidning redan 1882, således för
hela 17 (säger sjutton) år sedan!
Hvarför har man ej länge sedan till
samma tidning insändt en motiverad
protest, för hvilken tidningens spalter
naturligtvis alltid hade stått öppna?
Då ingen vederläggning hördes af,
trodde sig Nordisk Familjeboks
biograf förklarligt nog kunna använda
Roséns uppgift i och för biografien,
som trycktes 1891. Men äfven sedan
dess, således sedan 8 (säger åtta) år,
hade en vederläggning icke kommit
för sent, ty en sådan skulle
naturligtvis beredvilligt hafva uppmärksammats
dels i form af rättelser — hvartill
N. Fam. bok i hvarje häfte formligen
uppmanat allmänheten — dels i form
af tillägg i supplementet. Men
ingenting sådant hördes af. Först när det
dithörande S-arket af N. Fam. boks
supplement redan var tryckt, kommer
en anonym och således på intet sätt
auktoriserad författare i Tidning för
musik och teater och kort och godt
förnekar Roséns uppgift. Nog är detta
ett eget sätt att tillvarataga dynastien
Strandbergs intressen!
Sa t Sapienti.
Johann Strauss.
Från Wien har ingått underrättelse
att Johann Strauss, den genom sin
dansmusik och sina operetter
världsberömde tonsättaren, därstädes aflidit
den 3 juni. För fem år sedan
innehöll denna tidning en längre
biografisk uppsats om den aflidne, och med
hänvisande till denna meddela vi här
följande mera kortfattade nekrolog.
Johann Strauss föddes i en af
Wiens förstäder den 25 oktober 1825,
den äldste af 3 söner till den
bekante dansmusik-kompositören Johann
Strauss. Sönerna Johann, Joseph och
Edvard hafva alla gjort sig bekanta
som musiker. De förstnämnda båda
äldsta bröderna ville fadern ej tillåta
att egna sig åt musik, men de hade
emellertid båda utbildat sig till goda
pianister. Sedan fadern kommit
underfund därmed och hört de små
virtuoserna spela hans egna valser på det
förträffligaste, ändrades emellertid ej
hans beslut. Johann måste egna sig
åt det praktiska, men saknande håg
därför följde han snart sina egna
vägar. Hans förste lärare i musik
var domkyrkoorganisten och
komponisten Joseph Drechsler, hvilken ville
utbilda honom till musiker i den
allvarliga stilen. Yid ännu icke fy Ida 19
år bildade emellertid Johann Strauss
d. y. ett eget musikkapell i afsigt att
uppträda i konsertlokalerna som sin
faders konkurrent, och d. 15 okt.
1844 debuterade han i Dommayers
stora trädgårdsrestaurant i Wien som
dirigent för sitt kapell och på samma
gång som komponist med valserna
»Gunstwerber» och t Sinngedichte»
samt polkan »Herzenslust», med
sonlig pietet tillökande programmet med
ett verk af hans far, .
»Lorelei-Rhein-klänge». På femtiotalet stod den unge
Strauss vid knappt fylda 30 års ålder
på höjden af sin popularitet som
kompositör och dirigent. Mest känd af
hans dansmusik är valsen »An der
schönen blauen Donau», hvilken eget
nog ej gjorde lycka vid första
utförandet i Wien men hade kolossal
framgång i Paris 1867, då Strauss
där konserterade med sitt kapell under
utställningen. Redan tidigt hade han
med detta gjort konsertturer inom
och utom Tyskland. År 1862 gifte
sig Strauss med den populära
sångerskan Henriette Treffz, och året därpå
utnämndes han till ledare af
liofba-lerna i Wien, då han lemnade
ledningen af sitt kapell åt sina bröder, den
rikt begåfvade Joseph (död 1870) och
Edvard, hvilken senare, som bekant,
konserterat i Stockholm med detta
kapell.
Af Johann Strauss’ valser torde
utom Donauvalsen de mest bekanta
vara »Wienerblut». »Kunstlerleben»,
»Wo die Citronen blühen», »Wein,
Weib und Gesang», »Wienerwald»,
»Rei uns z’ Haus», den Brahms
till-egnade »Seid umschlungen Millionen»,
»Freuet euch des Lebens» och
»Mor-gonblätter». Äfven af andra hans
danskompositioner, uppgående till
bortåt 450, ha flere vunnit stor
popularitet.
De franska operettkomponisternas,
Offenbachs och Lecocqs triumfer eggade
Strauss att försöka sig i täflan med
dem, och han lemnade så 1870 platsen
som hofbaldirigent. Den 10 febr. 1871
var det, som valskompositören äfven
gjorde sig ett namn på scenen. Hans
första operett, Indigo, gjorde
visserligen ingen synnerlig lycka, men den
nästa, Karnavalen i Rom (1873)
vann en afgjord succés. Som Strauss’
förnämsta verk för scenen anses
Läderlappen (1874), som i Paris gafs å
Renaissanceteatern 1877 under namn
af La Tzigane. Efter dessa följde
Cagliostro (1875), Prins Methusalem
(1876), Blindbocken (1878),
Drottningens spetsnäsduk (1880), Det lustiga
kriget (1881), En natt i Venedig
(1883), 7Agenarbaronen (1885) och
Simplicius, hvilka alla vunnit mer
eller mindre framgång. Flere af dem
ha, som bekant, gifvits å svenska
scener.
Inalles har han skrifvit 14 arbeten
för scenen. Hans operor anses för
hans minst lyckade verk, Ritter
Pas-tnan hade endast en mycket måttlig
framgång, men själf var Strauss nöjd,
ty, skref han till en vän i Berlin,
»äfven den allra minsta framgång
med en opera sätter jag mera värde
på än på alla andra».
Då Strauss fylde 70 år gafs en af
honom komponerad jubileumsoperett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
