Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara öfverflödigt att här redogöra för,
huru en fé, som var hennes gudmor,
lät henne komma på den kungliga
halen, och huru hon där,
oemotståndligt intagande i den dräkt, sylfiderna
väft åt henne af månens strålar,
tjusade den mellankoliske prins
Charmant, hvilken, då hon, enligt féns bud
skyndade sin väg vid midnattstimmans
slag, hade förlorat en af sina
kristalltofflor, ej gaf sig någon ro, förr än
han återfunnit den lilla fot, som denna
kostliga sko kunde passa, och tagit
dess egarinna till sin gemål. De
skiftande äfventyren hafva af den nya
operans librettist talangfullt utarbetats
och jemväl tillökats med t. o. m. en
hel, särdeles stämningsfull tablå, hvarest
de två älskande återfinna hvarandra
vid foten af en helig ek, den goda
féns skogspalats.
Hvad nu den musikaliska
behandlingen beträffar, som ju dock är den
viktigaste, ehuru styckets féeriartade
karaktär allt som oftast afvänder
uppmärksamheten därifrån, så synes det
mig, som om förevarande saga kriifde
att beledsagas af en frisk och lätt, ja
naiv musik. Om detta jemväl varit
Massenets uppfattning, så har han
åtminstone icke fullständigt lyckats
realisera sina intentioner. Hans senaste
partitur är fritaget från den
maniererade, för att ej säga preciösa
inspiration, som hittills satt pregeln på hans
konst, — en måhända omtvistlig
sådan, men som bär vittne om nobless,
lidelse, en fängslande sensualism,
elegans och, framför allt, en oförneklig
individualitet. Det förefaller nu, som
om »Manons» kompositör skulle vara
ängslig för sin egen skugga, och att
han i sin sträfvan efter enkelhet,
nästan lagt an på att blifva sina
föregåenden otrogen.
Första akten är i mitt tycke den
mest lyckade. Melodien i form af en
lätt menuett: »Prenez un maintien
gracieux», skräddarnes och
hattsömmerskornas kör, familjen Pandolfes
buffakvartett, alla dessa nummer,
re-citativen inbegripna, äro friska,
animerade och behagfulla samt utmärka
sig för en åldei’domlig karaktär,
påminnande om de mest intagande
sonater. Hjeltinnans entré vittnar
däremot om en mindre lycklig ingifvelse.
Massenets Cendrillon är hvarken en
verkligt enkel eller sannskyldigt naiv
figur,och hennes solo: »Reste au foyer*
saknar originalitet. På nytt
hänryc-kes man af andra aktens början. Den
är en konsert af gammaldags
instrument, intonerande en liten okonstlad
melodi, som på ett synnerligen bizarrt
sätt upprepas och utvecklas. I det
följande verkar prins Charmants
meditation högst tilltalande, så rörande
och sant i sin djupa melankoli. Med
slutduon, mellan Cendrillon och
prinsen: »Toi qui m’es apparue» och
»Yous étez mon prince Charmant»
återfaller Massenet i sitt manér, icke det
som så lyckligt invigdes med hans
utsökta »Manon», utan det senare,
känne-tecknadt af korta fraser, utvecklade i
det oändliga, med oförmedlade utbrott
och plötsligt återkommande till
inlcd-ningstonerna. I tredje tablån
framstår särskildt en synnerligen anslående
duo mellan Cendrillon och hennes
fader Pandolfe: »Viens, nous quitterons
cette ville!» Slutligen må framhållas
den utomordentligt stämningsfulla
fjärde tablån, med den heliga eken,
äfven-som de af en lätt och behaglig melodi
burna kupletterna: »Revient,printemps,
en ses habits de féte!» — Man
återfinner i hela partituret Massenets säkra
teknik och »savoir faire», hans
öfver-lägsna harmonibehandling och den
städse briljanta fantasien i hans
or-kestration. Kritiken har ock denna
gång visat sig mindre reserverad mot
honom än eljest och, i det hela taget,
underskrifvit Pariserpublikens dom,
denna publik, som jemväl nu förblef
sin älsklingskompositör trogen.
Det förekommer i hela operan blott
en enda, mera betydande, manlig roll.
Återgifvandet var, å den sidan, helt
enkelt fulländadt, då det var
anför-trodt åt en sådan makalös artist som
herr Fugére. Med hvilken konst han
använde sin stämma, hvilken känsla
han inlägger däri, och med hvilken
fantasi han förstår att utsmycka de
buffaartade partierna i sin uppgift som
Cendrillons af sin äkta hälft så
kujonerade, stackars far! Näst honom
tages priset bland de uppträdande af
fru Deschamps-Jehin, hvars junoniska
gestalt och präktiga kontra-alt redan
äro utmärkta förutsättningar att
förläna auktoritet åt den myndiga frun,
och som för öfrigt med mycken
talang uppbär en munter roll, för
hvilken operans stora repertoar under den
tid, hon nu senast tillhört denna, allt
annat än kan sägas hafva forberedt
henne. Fén hade i den förträffliga
sångerskan, fru Bréjean- Graviere, en
jemväl i det yttre glänsande
framstäl-larinna. Af pjesens båda älskande är
fröken Guiraudon i besittning af en
vacker och välskolad stämma, ett
erkännande, som näppeligen kan till fullo
skänkas åt fröken Emelen, hvars yttre
företräden väl varit afgörande för, att
författarne i henne lära ansett sig
funnit idealet till sin prins Charmant,
hvilket parti säkerligen skulle vunnit
på att framställas af en tenor med
lämpliga förutsättningar för detsamma.
I fésagorna bruka vanligen
förekomma en elak trollkarl, men, ehuru
denne saknas i Perraults »Cendrillon»,
gafs det likväl en, om också god
dylik på Opéra-Comique, i direktör
Albert Ranfts, förlåt Alb. Carrés person.
Han har uppsatt sin senaste nyhet på
sådant sätt, att man skulle vara
frestad tro, att han därmed »uttalat sista
ordet» i fråga om rikaste lyx, parad
med utsöktaste smak. Dekorationerna
äro af en utomordentlig prakt samt
ntmärkas af den mest poetiska
stämningsfullhet — framför allt i tablån
med den heliga eken —, och de
charmanta baletterna bidraga icke minst
till det gynsamma totalintrycket.
Anteros.
––¥–––
Musikpressen.
På Elkan &. Schildknechts förlag
har utkommit
för piano 2 händer:
JUVENT1NO ROSAS: Sobra» la» Olas. lieber
den Wellen. Vals. Pr. 1 krona;
för en röst med piano:
CORNELIUS, PETER: Veilchen, Lied für eine
Singstiiumc (ess—f). Op. 1 N:o 2. Pr. 60 öre.
På eget förlag:
För blandad kör:
IRLBERG F. V.: Vid Zacharias Topclius’
däd, ord af P. Solstrand; Morgonsäng, ord af
Z. Topelius; Davids Psalm N-.o lt6, ord af
Z. Topelius. Pr. 50 pemii.
Litteratur.
Det Nordiske Forlag, Köpenhamn,
har utsändt:
Illustreret Musikhistorie 22 Levering. Pr.
1 krone.
De ofvannåmnda musikalierna åro,
som vi se, af mycket olika natur.
Pianostycket, valsen, låter såsom
sådan väl höra sig och tyller sin
upp-I gift såsom dansmusik. Valsen har
) väckt bifall, spelad af
gardesmusik-j kårerna å Hasselbacken i sommar.
Den enkla tilltalande sången på
samma förlag har sjungits af
operasångaren C. F. Lundqvist på hans
senaste sommarturné och blifvit
mycket omtyckt. Tonsättaren, en ansedd
tysk komponist, afled för 25 år sedan.
Sången liar både tysk och engelsk
text.
Körsångerna af Illberg äro
melodiskt vackra och stämningsfulla.
Tonsättaren, finsk lektor och musiklärare,
har i den första körsången lämnat
en vacker musikalisk gärd åt minnet
af Z. Topelius, hvilket äfven skett
genom tonsättandet af den
fosterländska texten i »Morgonsång» äfvensom
psalmen.
Den förtjänstfulla illustrerade
Musikhistorien, utgifven af Hortense Panum
och William Behrend, har i detta
häfte hunnit till slutet af
Beethovenbiografien, afslutande andra delens
femte kapitel. Det följande innehål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
