Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ny princip vid dansernas
ordnande blef i 17:de århundradet
rådande. Peurl utgifver 1611: Newe
Padouan, Intrada, Däntz und Galliarda.
De långsamma danserna blefvo här
väl starkt betonade. Padouanan
(Pava-na) Intradan voro båda långsamma
af ungefär samma karaktär, Dantz
bildade en öfvergång till den lifliga
Galliardan (J? 3. Större betydelse ägde
Scheins »Banchetto musicale» 1617.
Han sammanställer Padouana, Galliarda,
Courante, Allemande, Tripla, att de
»in Tono und Inventione einander
fein respondiren». Pavanan stod främst
såsom den konstnärligt mest utbildade
och i karaktären patetiskt allvarliga.
Efter denna kom den muntra Galliardan
(| takt), som det gamla mönstret
fordrade, sedan den graziöza Couranten
(| takt), så den käcka Allemanden
(| takt) och Tripla (f takt). Vi finna
här den första ansatsen att bestämdt
begränsa de tillhopahörande danserna.
Man hade hittills ej haft något
namn för sina danssammanställningar.
Man numrerade danserna i
instrumentalverken alla fortlöpande. Schein
säger om danserna, att de äro: »in
der Ordnung allewege gesetzt.» Om
sammanställningarna redan vid hans
tid eller först senare erhöllo sitt namn
är osäkert, nog af, namnet »Ordnung»
eller »Ordo» blef sedermera deras
namn.
Det 30-åriga kriget hindrade tills
vidare suitens utveckling. Huruvida
de många olika nationaliteter, hvilka
på tysk mark kommo tillsamman,
haft något att betyda för suitens
utveckling, vill jag lämna därhän. (Se
därom: Illustreret Musikhistorie af
Hortense Panum I sid. 442.)
Allemande och Courante, hvilka nu
kommo att spela en så betydande roll,
förefunnos ju redan innan, och
Sarabanden (urspr. spansk) samt Giguen
(urspr. engelsk) kommo till Tyskland
först genom Frankrike.
Under senare delen af 17:de seklet
kom Frankrike att spela en mera
betydande roll i suitens historia. Det
var lutmusiken, som kom att
upptaga suitformen. Tonarterna blefvo
i lutböckerna strängt skilda från
hvarandra, enär deras behandlingssätt
ofta var olika samt delvis fordrade
omstämning af strängarna. Man
plägade inleda hvarje tonart med ett
præludium, vanligen utan
taktindel-ning och med obestämd rytm. Efter
detta följde danserna. Den vanliga
ordningen var: Allemande, Courante,
Sarabande, Gigue eller äfven Allemande,
Gigue, Courante Sarabande. Efter
dessa följde sedan de öfriga: Gavott,
Bourrée’ etc. Antalet af hvardera
var emellertid obestämdt, likaväl som
ej någon bestämd princip för de olika
dansernas följd förefanns.
Emellertid öfverföres de franska
lutspelarnes metod till Tyskland. Den
germanska andan gifver danserna mera
konstnärlig form och rikare innehåll
på samma gång de blifva harmoniskt
fylligare. De franska danserna voro
korta obetydliga satser, de tyska blifva
stora, utvecklade konstverk.
Förtjänsten att ha öfverfört det franska
förfaringssättet vid
danssammanställnin-garna tillhör otvifvelaktigt Joh. Jac.
Froberger. Ilan var den förste, som
bragte danserna i organiskt
förhåll-lande till hvarandra. Froberger
benämner sina danscyklar Partiter. Detta
namn hade redan användts för
blås-instrumenten vid deras dansprogram.
1649 gifver Froberger oss 5 Partiter
med Allemande, Courante, Sarabande
samt 6 med Allemande, Gigue,
Courante, Sarabande. Senare i sina i
Amsterdam tryckta Partiter är
ordningen i hufvudsak följande:
Allemande, Courante, Sarabande, Gigue.
Att Froberger just genom franskt
inflytande gif vit dem denna ordning
är tydligt vid jämförelse med andra
tyska och utländska arbeten från
samma tid. Samma år som Frobergers
första Parliter utgaf Neubauer sina
sammanställningar af Pavana,
Galliarda, Ballet, Courante, Allemande,
Sarabande. Ett samtidigt italienskt
verk gifver oss ordningen: Ballet,
Courante Passacaglio, Gagliarda,
Cia-conna. I Frankrike följde vid
ungefär samma tid äfven klavérmusiken
samma princip som Froberger vid
anordningen af danserna. De nya
tillkomna, Gavott, Passacaille, Menuet
etc. blefvo vidfogade efter de gamla.
Man hade emellertid härigenom
förlorat suitens organiska afslutning. I
Tyskland beslöt man emellertid ställa
de nya emellan Sarabanden och Giguen.
Nu hade Partiten erhållit sin
konstnärliga afrundning; återstod nu att
gifva de enskilda danserna ett rikare
innehåll, att gifva färg åt det hela
genom skärpande af hvarje dans’
karaktär. Detta skulle ske först i
18:de århundradets början.
Öfverblicka vi nu suitformens
utveckling i 17:de seklet, finna vi en
sträng skillnad i behandlingssättet
under dess förra och senare hälft.
Före 1650 är det ännu ett oroligt
sökande efter enhet. Principen är
omväxling i tempo och rytm. Efter
1650 kommer därtill äfven omvexling
i uttryck. Principen i 16:de seklet
och första hälften af 17:de hade varit:
långsam — hastig — långsam. Då
Froberger i sin andra samling från
1649 ställer Giguen strax efter
Allemanden, Sarabanden sist, är det denna
princip, hvilken ju äfven i Frankrike
ej saknade förkämpar. Hans första
3-satsiga samling följer likaledes denna.
I senare hälften af 1600-talet är
principen: långsam — hastig — långsam
— hastig. Danserna ha växlat
karaktär. Den förra Pavanan har aflösts
af Allemanden, Galliardan af
Couranten, den förra Allemanden af Sara-
banden. Benämningen för
danssam-manställningarna voro: »Ordnung»
(Ordo, Ordre), Partie (Partita). Andra
mera sällsynta benämningar voro:
Scherzo samt den italienska: Sonata
da camera. Nu kommer i andra
hälften af 17:de seklet namnet Suite.
Detta senare namn var sedan länge
brukadt i Frankrike för att beteckna
en ny afdelning inom den enskilda
dansen. Sedermera öfverfördes detta
namn till en beteckning för samtliga
danserna.
Vid öfvergången till nästa sekel
står ett engelskt arbete, hvilket visar
oss en själfständigt utvecklad
suit-form med ovanlig fulländning såväl
i form som i de enskilda dansernas
karaktäristik. 1676 utgifver Mace
sin lutbok med 8 s. k. »Suite of
Lessons». Ett præludium med
bestämd rytm och fin metodik inleder.
Därefter följer en eller tvänne
Aneinander, en Air el. Galliard, Courante
Sarabande och Tattle de Moy. Denna
sista sats är ny tillkommen, såsom
författaren själf säger > ne wer before
published». Han karaktäriserar den
såsom mycket lik Sarabanden, blott
med mera »humor». Den är i |
takt, samt kort med brutna ackord.
Dessa suiter närma sig i principen
således mera förra hälften af
1600-talets danscyklar. Maces
behandlingssätt af suitformen tyckes emellertid
vara enastående. Samtida engelska
pianokompositioner närma sig mera
den franska smaken.
I 18:de seklet blef suiten bragt till
fulländning hufvudsakligen genom Seb.
Bach. Den franska skolan med
Cou-perin visar böjelse att ersätta
dan-( serna med karaktärsstycken såsom:
Prelude’ La Promenade, Les
Cheru-bins. Bach utvidgar formen, gifver
danserna större harmonifyllnad samt
tillspetsar hvarje dans’ karaktär. I
sina första s. k. franska suiter,
komponerade under Bachs vistelse i Cöthen
1717 —22, ansluter han sig det franska
äldre behandlingssättet. De äro
jämförelsevis korta. Sina näst följande
engelska suiter och Partiter äro långt
utspunna satser. Han inleder här
danscykel n med ett Præludium i
fugastil.
Efter Bach förföll suitformen snart,
hufvudsakligen genom sonatens
has-: tiga utveckling. Suiten fortlefde i
Divertissementen, men har här
förlorat sin karaktäristiska prägel.
Förteckning öfver Frederik
Kuhlaus kompositioner.
Opus FV>> piano.
1 3. Tre Rondoer.
4. Sonate (1812).
5. Stor Sonate (D moll).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
