Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marteau fortsatte sedan sin resa till
Konstantinopel, där lian gaf ett par
konserter och dekorerades af sultanen.
Äfven från Rumänien medförde lian
en dekoration och erhöll i februari
detta år af franska regeringen »les
palmes académiques.»
Henri Marteau är född i Reims d.
31 mars 1874 af mycket musikaliska
föräldrar och röjde tidigt anlag för
musik. Han studerade violinspelet för
Bunzli, elev af Molique och sedan för
Leonard i Paris samt antogs som elev
vid Pariserkonservatoriet, där lian vid
slutuppvisningen 1892 erhöll första
priset. Såsom »underbarn» hade han
redan 1 886 låtit höra sig i Berlin och
Leipzig och spelade 1887 i Wien Max
Bruchs första violinkonsert. Aret därpå
uppträdde han med stor framgång i
England, där engagerad af den
framstående orkesterdirigenten Hans
Richter. Den sista december 1892 reste
den unge Marteau öfver till Amerika,
där han från 12 jan. 1893 till 6 juni
1894 gaf 150 konserter. Vi hänvisa
för öfrigt till de biografiska uppsatser
om konstnären, hvilka förekommo i
Svensk Musiktidning n:o 17 årg. 1894
och n:o 17 årg. 1896. Herr Marteau,
som vid detta besök hos oss åtföljes
och assisteras af en fransk pianist,
rar. Gabriel Grovlez, kommer helt visst
att här fira samma triumfer som förr
genom ett konstnärsskap, som säkert
utvecklats ännu mer sedan han sist
gästade oss.
––-i—
Om violinmusiken och
dess mästare
af Moritz v. Kauerfeld.
Orgeln kallas vanligen för
instrumenternas konung emedan den i sig
innefattar alla sådanasljuduttryck. Men
denna benämning har äfven med rätta
tilldelats violinen, som med sin skära
klang står närmast den mänskliga
stämman. Schumann kallar violinen
»fruntimmersrösten i orkestern». Den
allt för tidigt förgätne uppfinnaren
af detta härliga instrument, Caspar
Tieffenbrucker, i Italien kallad
Duiffo-bruggar, har på sargen till en 1517
förfärdigad violin anbringat följande
inskrift: »Viva fui in sylvis, dum visi
tacui, mortua dulce cano», i
öfversättning så lydande: »Lefvande var
jag i skogarne, då jag lefde teg jag,
som död sjunger jag ljufligt.»
I fråga om den äldre violinmusiken
är ej vår mening att gå tillbaka till
tiden för violinens uppfinning. Vi
begynna med de gamla italienska
violinvirtuoserna och komponisterna i 1 7 :e
och l8:c århundradet. Ferd. David,
den forne konsertmästaren i Leipzig
har inlagt stor förtjänst i bearbetning
och utgifvande af berömda mästares
verk från den tiden. Under titeln
»Die hohe Schule des violinspiels»
utsände han, med sorgfälligt urval,
18 värdefulla sonater, hvilka utan hans
samlingsflit och konstnärliga
spanings-förmåga torde ha hemfallit åt
glömskan. Denna samling är särskildt för
violinspelaren intressant, emedan den
gifver en åskådlig bild af den redan
då högt utbildade violintekniken;
ingen dugtig violinist bör underlåta att
göra bekantskap med dessa stycken.
Några af dem ägna sig förträffligt
till offentligt föredrag. Sonatformen,
polyfonien är ej så utvecklad, som
hos Bach, modulation och harmoni
röra sig ännu inom trånga gränser,
en torr stil, påminnande om
stångpiskans och perukens tid, framträder
i några Giguer och Ciaconer. De
ut-gifna sonaterna, tillhörande
violinspelets högre skola, äro af Biber, Corelli,
Porpora, Vi valdi, Leclair, Nardini,
Vera-cini, Tartini, Vitali, Locatelli och
Geminiani; 3 sonater sakna namnet
på komponisten. En kort redogörelse
för de mest betydande sonaterna må
här följa.
Af den berömde Corelli, kallad
»violinens Orfevs» och »fursten bland alla
tonkonstnärer», hvars kompositioner
till och med S. Bach tagit till mönster
för sina egna violinkompositioner, har
upptagits variationerna »Folies
d’Es-pagne». Mycket vackra äro sonaterna
af Leclair; bland denne mästares 48
sonater har David utvalt 2. Den ena
i C moll, kallad »Le tombeau», har,
såsom namnet antyder, en dyster
karaktär. Kanske uttrycker den en
aning om tonsättarens tragiska öde
(Leclair föll för mördarehand i Paris
1764). Gripande smärta uttalar sig
1 andra satsens, gavotte. Den andra
sonaten i G dur innehåller ett rörande
Largo, en from bön i den parallella
molltonarten, hvarpå följer en Ciacona
med ett lefnadsfriskt tema.
Florentinaren Veracini, som med
sitt grandiosa violinspel till och med
lär ha slagit den berömde Tartini ur
brädet och med sin kraftfulla klara
ton i den största lokal genomträngde
den starkaste* orkester, är
representerad genom en sonat i E moll, som
hör till prydnaderna i denna samling.
Sonaten af Locatelli, en af Corellis
lärjungar, begynner med ett stortänkt
Largo i D moll såsom inledning till
en Allemanda, på hvilken följer ett
känslofullt Adagio (C moll). Af gamla
mästare förekomma i edition Peters
2 sonater af Nardini, 3 af Tartini, 2
af F. W. Rust och 6 af Händel.
Nardini, Tartinis förnämsta lärjunge,
karaktäriseras af Christ. Schubert
(musikestetiker 1739—91) på följande
sätt: »känslofullheten i hans föredrag
låter sig omöjligt beskrifvas; hvarje
komma förefaller som en
kärleksförklaring. Man har sett furstar, kalla
som is, gråta när han spelade ett
adagio, och han fällde själf ofta tårar
på instrumentet under det han spelade.
Han staccaterade ganska långsamt,
och hvarje not tycktes vara en
blodsdroppe, som föll ifrån den
känslofullaste själ — —.» Hans
kompositioner visa ej detta melankoliska
väsen, snarare en glad sinnlighet, så
ock de båda ofvan nämnda sonaterna,
af hvilka den första begynner med
ett adagio i B dur, frossande i
sentimentalitet.
Från den som komponist, lärare
och virtuos lika berömde Tartini,
hvilkens kompositioner sägas vara
legio, här flyter den ofta spelade >
Djäf-vulssonaten» och den lika sköna
systersonaten i samma tonart (G moll).
D moll-sonaten af F. W. Rust är
egentligen att beteckna såsom en suite.
Den begynner med ett gripande
in-lednings-grave, hvilket efterföljes af
en fuga, som i ståtlighet närmar sig
de Bach’ska. Man har svårt att förstå,
hvarför icke virtuoser spela detta
till konsertföredrag särdeles lämpliga
stycke, i hvars Giguer svåra
virtuos-konststycken äro förenade med ädel
musik.
Den tyske Händel stod helt och
hållet under den italienska konstens
då härskande inflytelse. Af hans 6
violinsonater är den första i A dur
mest berömd och bekant; men icke
mindre värde äger den andra i G
moll, hvarå ett tvådeladt koralartadt
Adagio om 8 takter förekommer;
enkelt och allvarligt, med den lyriska
poesiens trollkraft, klingar det såsom
bönen från en from resignerad själ.
En likadan rörande stämning finna
vi i tredje, fjärde och femte
sonaternas Largo. Man kan med skäl kalla
Händel för den kvinnlige Bach. Det
Bach’ska moll är mäktigt och tungt,
hans allvar bär ofta ett drag af
sträf-het och hårdhet; hos Händel däremot
breder sig öfver allvar och sorg,
klagan och smärta en fläkt af behag —
en solstråle genombryter nästan
alltid de mörka molnen. (Forts.)
Något om komponerande
i nutiden
Af S. Jailassohv.
Den bekante, snart sjuttioårige
läraren vid Leipzig-konservatoriet,
tonsättaren och teoretikern prof. S.
Jadas-sohn har i en längre uppsats i Neue
Musik-Zeitung med titel »Musikalische
Bildung» yttrat sig om tonkonsten
och dess utöfvare. Af den i många
delar intressanta artikeln tillåta vi oss
här anföra slutet, hvari han yttrat sig
som följer.
Nya uttryckssätt, nya former; det
är dagens lösen. Säkerligen bemödar
sig väl hvarje finkänslig auktor att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
