Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under lediga stunder. Någon
kortare tid studerade han på Lindblads
pianoinstitut men öfvade sig mest på
egen hand i piano- och orgelspel samt
i komposition. Han förvärfvade sig
emellertid nog formbehärskning att
komponera icke blott en- och
flerstäm-miga sånger utan äfven
körkomposi-tioner, stråkkvartetter och delar af
oratorier. En varm religiös känsla
utgör hufvuddraget i hans tondiktning.
Hans kyrkoaria »Denne är min käre
son» sjunges ännu ofta, och
kvartetten »Måste ock af törnen vara
kronan, som du bär, min brud» är ock
mycket känd likasom hans vackra
»Höstpsalm», för solokvartett och
blandad kör. »David och Saul»
komponerades i slutet af 1860-talet och
texten till detsamma hade tonsättaren
sjelf sammanstält ur I Samuels bok
(kap. 16 och 17),Psaltaren och Salomos
Ordspråk. Till utförandet af detsamma
på Filharmoniska sällskapets konsert
hade hans son Wilhelm
instrumente-rat det efter det urspungliga
piano-eller orgelackompanjemanget. Af P.
U. Stenhammars solosånger ha »Fyra
sånger» utgifvits af Musikaliska
konstföreningen, andra utgifna samlingar
af sådana äro »Sorg och tröst».
Digte af A. Munck (2 h.), »Nio små
sånger till verser från Das rauhe
Haus», Fyra sånger med svensk och
tysk text samt »Nya en- och
flerstäm-miga sånger». Vidare ha utgifvits
flera häften efterlämnade tondikter.
Första häftet innehåller
»Begrafnings-kantat» (»Nu tystne de klagande
ljuden») för soli, kvartett och kör med
piano eller orgel, andra häftet jemte
»Höstpsalm» två andliga kvartetter
för blandade röster samt tre trior,
tredje häftet Aria med kör och Aria
med koral till piano eller orgel, femte
häftet »Davids 100-de psalm för
fyra-stäm mig kör, Agnus Dei och
Bene-dictus eller Hosianna för bland. kör.
Bland de öfriga som innehålla
solosånger är ett, »Digte og Sange», med
text af Bj. Björnson.
Stenhammar hade påbörjat ett nytt
oratorium »Johannes Döparen», hvars
utarbetande omintetgjordes af döden,
som träffade honom den 8 februari
1875. Stenhammar invaldes 1868 till
ledamot af Musikaliska akademien.
––i—
Dramatisk musik i 19:de
århundradet.
Fransk opera.
På den seriösa operans område
hade efter Glucks död (1789) och
Mozarts (1791) ett stillestånd inträffat i
Tyskland. Mozart fann inga
efterföljare, Beethovens »Fidelio» var en
enstaka företeelse. Glucks reformer
kommo i första hand den stora franska
operan till godo, hvars förnämsta
odlare voro utländingar med undan- |
tag af J. F. Lesueur (1760—1837),
af hvars operor »Les bardes» vann
Napoleons bifall, och E. W. Mc huls
t 1817, hvars »Josef i Egypten»
(1807) tillhör nämnda konstart.* Af
dessa utländingar voro Cherubini och
Spontini de märkligaste.
Luiyi Cherubini (1760—1842) står
i sin konstnärliga verksamhet på
samma grund som Haydn-Mozart.
Såsom kyrko- och
kammarmusikkomponist har han skapat bestående verk.
Hans operor äro med undantag af
»Vattendragaren» (1800) nästan
alldeles förgätna, endast några af de
sköna uvertyrerna till dem lefva ännu
i konsertsalarna. Mera lycka som ope- j
rakomponist hade Gasparo Spontini
(1774 —1851). Han grundläde sitt rykte
med »Vestalen» (1807), på hvilken
följde »Fernand Cortez» (1809). Båda
operorna visa inflytande af Mozart
och Gluck men också många vackra
originella drag. Genom dem blef han
kallad till Berlin som hofkomponist
och generalmusikdirektör, dröjande där
från 1820 till 1842, ytterligare
komponerandeoperorna »Olympia» och
»Agnes von Hohenstaufen», båda stort
anlagda och tidsenliga. Till konstnärligt
innehåll stå de nog ej djupare än
Au-bers »Den stumma från Portici»
(1828) och Rossinis »Wilhelm Teil»
(1829) , hvilka ännu hålla sig uppe.
Från år 1831 öf ver tager Giacomo
Meyer beer (1791—1864) ledningen af
den franska operan. Hans 1831
uppförda opera »Robert le Diable» gjorde
honom med ett slag berömd. Ännu
större framgång hade »Hugenotterna»
(1836), Meyerbeer var nu världens
mest firade komponist, likasom förut
Rossini, hvilken alldeles dragit sig
undan från operan; Auber hade gått
öfver till den komiska operans mera
blygsamma fält. På »Hugenotterna»
följde »Fälttåget i Schlesien» (1843),
hvilken opera till stor del användes
för den på Opéra-Comique sedan
(1854) gifna »L’Eotile du nord».
Ytterligare kommo »Profeten» (1848)
»Dinoi-ah» (1859) och efter hans död
»Afrikanskan» (1865), i-edan påbegynt
1838. Om Meyerbeers konstnärliga
skapareförmåga yttrar sig Rubinstein
ganska träffande, då han säger: »Denne
komponist är i Frankrike
öfverskat-tad, i Tyskland af den allvarliga kri- [
tiken underskattad. Väl har han
många synder på sitt
konstnärssam-vete, såsom fåfänga, begär efter
omedelbar framgång, brist på själfkritik,
undergifvenhet för dålig smak och en
omusikalisk publik, smink i den
musikaliska karaktäi-istiken — men han
har också stora egenskaper: teater-
1 blod, högst betydande
orkesterbehandling, högst konstnärlig förmåga att
* Oiu Méhul och lians verk se n:o 2 denna
årgång.
röra sig med massor, mäktig
di’ama-tik, virtuos teknik o. s. v. Mången
musikei-, som talar emot honom, kunde
vai’a glad öfver att få efterlikna
honom». Att denna dom är riktig och
att Meyerbeers operor, trots deras
myckna falska patos, dock måste ega
äkta teaterblod bevisas af deras stora
fi’amgång. Meyerbeers inflytande
utmärkte sig icke endast till den franska
opei’an, såsom »Judinnan» af Fr.
Ha-lévy visar (1835), utan inverkade äfven
på liela operakompositionen för den tiden
(Rich. Wagner: »Rienzi»); det
förbleknade visserligen då Wagners
operateorier vunno fast fot, men ha än ej
alldeles försvunnit i den franska
stora operan, hvilken, kallad till lif
för att förläna glans åt det kungliga
hofvets festligheter, har sin kärna i
storartad mass verkan och lysande
baletter. Denna karaktär bibehåller
den franska operan ännu. För den
seriösa operans utbildning vid denna
tid rådde ej vidare någon
komposito-risk verksamhet. Hector Berlioz gjorde
sig ej under sin lifstid gällande som
operakomponist (»Benvenuto Cellini»,
1838 å St. operan; »Beatrice et
Benedict», Baden-Baden 1862; »Les
Troy-ens», Paris 1863). Vi återkomma
vidare till den stora franska operan.
Utgången från opera-buffa skiljde
sig fransmännens opéra-comique i
huf-sak därutinnan, att den frångick det i
italienska operan oumbärligare
recitativet och i stället antog den talade
dialogen. Då nu de bästa franska diktare vände
sig till denna konstart och äfven här
anslogo det fx-anska lustspelets fina,
spirituella konversationston, så stod den
franska opera-comique betydligt högre
än italienaimes buffaopera. Så
uppstod ett nationelt konstverk, hvari text
och musik täflade om företrädet. Det
var A. E. Gretry (1741—1813), som
gaf den komiska operan sin
fulländning. Endast de båda sista af hans
(bortåt 40) operor tillhöra dock 19:de
århundradet. I hans fotspår trädde
Nicolo Isouard (N. de Malte, 1775—
1818), af hvars 50 operor
»Cendril-lon» (1810) och »Joconde »(1814) äro
mest kända och berömda. Hans
samtida voro tveksamma om första
platsen bland franska då lefvande
komponister skulle tilldelas honom eller
Franqois Adr. Boieldieu(lTii>—1834).
Nu mera tviflar man ej på att
Boiel-dieu intager densamma. Bland hans
mer än 30 operor äro mest bemärkta
»Jean de Paris» (1812) och »La dame
blanche» (1825). Det sistnämnda
mästerverket, »Hvita frun på slottet
Avenel», lefver ännu med friskt lif,
och äfven »Johan af Paris» upptages
stundom. Af hans andra operor ha
isynnerhet »Le calif de Bagdad», »Le
nouveau seigneur de village (»Nya
egendomsherrn») och »Le Chaperon
rouge» gjort sig omtyckta. Till
honom slöto sig Daniel, Fx-anqois, E. Auber
(1782—1871). Mera tillhöi-ande vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
