Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nar sig öfver att icke »Tristan»
vunnit segerpalmen och att så få af de ’
svarande uttalat sig för
»Nibelungenringen», hvilken dock anses som den nio- j
derna konstens »tio Guds bud». Han
ger sig dock tillfreds därmed att han
i sin bok »förevigat berömda perso- j
ners tankar och känslor beträffande
Wagners konstverk».
Bland de ingångna svaren äro flera >
af intresse. Berlinerkomponisten W.
Berger förklarar »Mästersångarne»
för honom personligen kärast men
»Tristan och Isolde» för Wagners
mest betydande tonverk. Aug.
Bungert sluter sig till denna åsikt. Den
ansedde pianisten och komponisten
Ferruccio Busoni svarar sinnrikt nog
att i afseende på enhet i konstruktion
och stil vill han ställa »Tristan» i
spetsen. Skulle rikedom på motiv
och former, storslagenheten i ämnets
utveckling fälla utslaget, så skulle han j
utan betänkande gifva företrädet åt
»Nibelungen»,men skulle
denrentmusi-kaliska kompositionen och det trogna !
återgifvandet af texten hufvudsakligen
tagas i betraktande, skulle han
tillerkänna priset åt Mästersångarne». )
Skulle slutligen, det för skäl och
känsla mest upphöjda utgöra
måttstocken, vore »Parsifal» i första
rummet själfskrifven. Wagners bästa verk j
skulle i så fall höra till hans tredje
period af skapareverksamhet.
Grundligt och utförligt besvarar d:r Th.
Helm, en musikskriftställare i Wien,
den till honom ställda frågan. Han
anser »Tristan» för Wagners mest
geniala, intima och ursprungliga verk.
I »Mästersångarne» uppskattar han
Wagner såsom humorist af första
rangen, såsom lärare i lefnadsvishet 1
och som oöfverträffad mästare i po- i
lyfoni, kontrapunkt och den mest
blomstrande melodik.
Musikskriftställaren Aug. Jahn i
Nürnberg förklarar, att han går såsom
dubbelgångare till teatern, såsom
menniska och musiker. Menniskan
behagar »Tannhäuser* mest, musi- j
kern »Valkyrian». D:r W. Kienzl
kompositören till »Evangelimann»
finner behag i alla Wagners dramatiska
verk, emedan de i sitt slag äro de
bästa. Musiklitteratören Max Kalbeck
i Wien gifver »Mästersångarne»
företrädet. Ehuruväl äfven denna opera
»icke förnekar sin upphofsmans vidt- (
sväfvande och hänsynslösa väsen, så
godtgöres detta genom slösandet med
snillrika och älskvärda enskildheter, ’
hvarjämte i detta verk anslås en ton
af hjärtlig naivitet och ofördärfvad
naturlighet, som man hos den
musikaliska scenens mer bländande än
värmande vältalare endast
undantagsvis förnimmer. »Mästersångarne» täfla
i rikedom och uppfinning med
»Tri-stan» och öfverträffa vida Wagners
andra operor och musikdramer i lif
och rörlighet». Herr Tomicich
urskuldar sig att han äfven förhört Wie-
ner-skriftställaren Kalbeck med den
anmärkningen: »Audiatur et altera
pars.»
Mycket sansadt är omdömet af d:r
O. Klauwell i Köln. I fråga om
Wagners musikaliskt-dramatiska
grundsatser vore »Tristan» den mest
fulländade af hans skapelser.
»Mästersångarne» ha att framvisa ett betydande
positivt konstvärde och håller en
vacker medelväg mellan mästarnes äldre
operaideal och de senare extrema
riktningarna. Populärast äro
»Tannhäuser» och »Lohengrin» och hafva
största utsikten att i scenpraxis
öfver-lefva Wagners öfriga verk. Prof. G.
Kühne, f. d. direktör för
konservatoriet i Magdeburg, förklarar »Den
flygande Holländaren» som sin
älsklings-opera. Prof. Jadassohn betecknar
»Lohengrin» såsom Wagners skönaste
och mest betydande verk med
hänseende till rikedom och prakt i
melodisk och harmonisk uppfinning, fin
karaktäristik och glänsande
instrumentering. Slutligen må den ansedde
orkesterdirigenten och komponisten
Felix Weingartners åsikt meddelas;
denne föredrager af Wagners
ungdomsarbeten »Tannhäuser», af de
senare »Mästersångarne».
Skulle man nu vädja till den stora
publiken, hvari äfven den bildade
skulle utgöra en stor insats, blefve
helt visst »Lohengrin» segervinnare,
såväl för sitt etiska och musikaliska
innehåll, som för prakt och
omväxling i sceniskt hänseende.
sir
Musikpressen.
På Abr. Lundquists förlag har
utkommit
för en röst med piano:
Scholander, Erik: Sex sånger (ur hans
musikaliska skizzbok). Förklaring (c—f).
Iu-galill (ess—f) Olika lotter (d—g) Arnes
Vaggvisa (c—e) Serenad (d—fiss eller g) Längtan
(c—ess). Pris 1 krona. — Kompositören till
dessa sånger, utgifna efter hans under
förli-det år timade frånfälle, var icke
yrkesniusi-ker men hade, liksom hans broder Sven
Scholander, ärft sin mångsidiga faders, professor
F. W. Scholanders, konstsinne och
musikaliska begåfning. Dessa sånger äro alla
melodiskt stämningsfulla och aekompagnemanget
till dem harmoniskt anslående, ingalunda
di-lettantmessigt. Komponistens porträtt pryder
titelbladet.
Svensk säng. Af denna tidskrift, hvars
första nummer här anmälts (se n:o 1), ha
ytterligare n:o 2—8 kommit oss till handa.
Omslagen till dessa innehålla: »Pikadoren kom-
mer», marsch af Sousa, »Glada gossar»,
Scot-tisch af F. Rose, Geisha-Fransäs, Boernas
nationalsång, Visa ur Bettina af Alfr. de Müsset,
Valsmotiv ur »Rymmerskan», Lied ohne
Worte af Mendelssohn och Rule Brittania.
Sångnumren utgöras af: Frans Berwald:
Aftonrodnan, H. P. Johnsen: Vanskapspris,
O- Ahlstrom: Stormklockan, Thom. Byström:
Vaggvisa, L. Norman: Sol ur töcknet; H.
Alfvén: Världarnas offer (sopransolo ur
Ny-årskautat), E. Brendler: Amanda, E. G.
Gei-jer: Till en liten flicka med en guldked, J.
F. Berwald: Romans, Iv. Hallström: En mun-
ter visa. De flesta sångerna äro försedda med
medaljongporträtt af tonsättarne.
Fredmans epistlar, med »inledande essay»
af Oscar Levertin, ha hunnit t. o. m. n:o 10,
flera af dem illustrerade.
Musiken i forna dagar, illustrerad
musikhistoria af dr Karl Valentin, innehåller
fortsättning af kapitlet Egypten och därefter
Assyrien, Babylonien och början af Hebräern«,
med flera illustrationer i texten. (Om pris
m. m. se annonsen i denna tidning n:o l.)
–––-—
Litteratur.
Det Nordiske Forlag, Köpenhamn,
har utgifvit:
Illustreret Musikhistorie. 24 Levering. Pris
1 kr.
Af denna intressanta musikhistoria
har ofvannämnda häfte nyss
utkom-j mit. I detta afslutas andra delens
8:de kapitel om den franska
opera-comique, hvarefter 9:de kap.
innehåller: Den tyske romantiske Opera og
Sangspillet. — Carl Maria von Weber
— Spohr. — Marschner. — Lortzing.
— Nicolai. — Illustrationerna i
häftet äro porträtt af Lesueur, Spontini,
Himmel, Vogler, Webers fader,
Weber (efter tekning af Hensel, 1822),
Morlacchi, Fr. Kind, Weber (tecknad i
Köpenhamn af Hornemann), Carl Maria
von Weber (efter Breda),
Weber-kari-katyr, Webers dödsmask, Louis Spohr,
Heinr. Marschner, E. T. A. Hoffmann,
samt en utsikt af Webers födelsehus,
Titel till originalpartituret af
»Friskytten och ett par mindre
notillustrationer från »Friskytten» och
»Eu-ryanthe».
––
FÖLJ ETONG.
Marie Antoinettes klavér.
(Forts, och slut.)
Den 10 augusti 1833 — årsdagen
af ofvan omförmälda tilldragelse —
gafs en stor diner af hr Des
Cham-peaux, generalen vid Hotel des
Invalides. Bland gästerna befann sig äfven
hr Singier, direktör vid
Opéra-Comi-que.
Efter måltiden sade generalen till
honom: »Ni är ju musikvän? kom
med mig, ni skall få se en invalid
som skall intressera er.»
De gingo till salen; en officer med
snöhvitt hår spelade på ett forgyldt
i klavér.
Då Singier såg instrumentet,
utbrast han lifligt: »Ah! det klaveret
känner jag! På inre sidan af locket
måste finnas en målning af Watteau:
herdar och herdinnor som dansa efter
skallmejmusik.
— Min sann, så är det! hur vet
ni det ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
