Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning af konstverket. Romanssången
tilef nu lians egentliga fält, och lians
ypperliga basbaryton cgnade sig väl
för denna konstart.
Om musiklifvet i Kristiania har j
Lammcrs inlagt stor förtjänst genom
framförande af kyrkomusikens
förnämsta verk och de gamla norska
folkvisorna. Hufvudsakligen i och för !
sina kyrkokonserter stiftade han 1879 I
»Korforeningen», hvilken, ehuru
sammansatt af mycket heterogena element,
genom hans energi och förmåga bragts
till godt anseende. Lammers räknas
också bland sitt lands förnämsta
sånglärare. Lammers är gift med Maria
Katarina Sars (Mally Lammers, f. 22
juni 1850), likasom hennes syster,
fru Eva Nansen, en utmärkt
romanssångerska.
—i—
Dramatisk musik i 19:de
århundradet.
Italien.
Den italienska operan liksom den
tyska i början af ofvannämnda sekel
visade ingen starkare lifskraft.
Visserligen framträdde dugande musiker
såsom Simon Mayr (1763—1845,
omkr. 70 operor, »Medea» etc.), Ferd.
Vaer (1771 —1839; omkr. 50 operor,
»Sargino» etc.) och N. A. Zingarelli
(1752—1837, omkr. 30 operor), men j
deras verk saknade originalitet och
den rikedom på anslående melodier,
hvarvid A. Scarlatti hade vant italie- I
narne. Sålunda blefvo Piccini (| 1800), j
Cimarosa (t 1831) och Paisiello (t
1816) de ouppnådda förebilderna.
Detta musikaliska stillestånd varade
emellertid icke så länge. I Gioachino
Rossini (1792—1868) uppstod för den
italienska operan en räddare i nöden.
Ilvad de andra operakomponisterna
saknade: originalitet, talangens lätthet,
outtömlig rikedom på tändande,
sångbara melodier, det egde Rossini såsom !
ingen före honom. Med sina båda
operor »Tancred» och »Italienskan i
Algier» (1813) grundade han sitt rykte,
med »Barberaren i Sevilla» (1816)
skapade han den bästa komiska opera
Italien eger, ett verk som trots sin
ålder med oförsvagad kraft håller sig
uppe vid sidan af Mozarts »Figaro».
Rossinis rykte trängde sig ut öfver
hans fäderneslands gränser; han blef
hela den musikaliska världens
älsk-lingskomponist och för hans operor
»Othello», »La Cenerentola», »La
gaz-za Ladra», »Semiramis»,förglömde man
till och med Beethovens konst. Efter
operan »Comte Ory» trädde han fram
med »Wilhelm Teil», i den stora
franska operans stil, 1829 och skref ej
mer för scenen, endast för kyrkan
(»Stabat mater»). I Italien, som
Rossini lämnade 1853 för att bosätta sig
i Paris, framglänste emellertid två nya
stjärnor i Bellini och Donizetti. Vin-
cenzo Bellini (1801—1835) hade med
sina operor »11 pirata , »La straniera»,
»Montecchi e Capuletti , La
somn-ambula» (»Sömngångerskan») redan
eröfrat sig en plats bredvid Rossini.
Efter den stora framgång han vann |
med operan »Norma» (1831) ville
många ställa honom framför Rossini.
Denne utmärker sig dock med en
kraftigare och yppigare skaparförmåga än
Bellini, som lutar starkt åt det
elegiska. Emellertid hade Gaetano
Donizetti (1797 —1848) haft betydande j
framgång med sin opera »Anna
Bolena » 1831 i Milano, hvilken började
hans andra stora skapareperiod.
Redan under den första, fr. 1818 till
1830, hade af 26 hans operor flere
gjort lycka. Efter ofvannnätnnda opera
framträdde han 1831 med sin
ypperliga komiska opera »L’elisire d’amore»
(»Kärleksdrycken»),hvilken jämte »Don
Pasquale» (Paris 1843) räknas till
hans bästa komiska operor i
buffa-stil; med »La fille du regiment»
(Regementets dotter» 1840) anslog han
särdeles lyckligt den finare tonen
hos opéra comique. Efter den
framgång hans »Luerezia Borgia» vann,
blef han såsom konkurrent med Bellini
kallad till Paris (1834) för att här
låta uppföra sin opera »Poliuto» hvars
framgång föranledde honom att
komponera operan »Marino Falieri» (1835),
som alldeles ställdes i skuggan af
Bellinis »Somna mbula», h varför han
lämnade Paris och begaf sig till
Neapel, där han skref sitt förnämsta verk
»Lucia di Lammermoor» (1835;. I
Paris gjorde han åter lycka 1840 med
operan »La favorite»; — »Leonora»)
och rönte i Wien framgång med
operorna »Linda di Chamounix * och »Maria
Rohan». Hans 68:de och sista opera,
»Don Sebastian», skrefs för Paris.
År 1839 trädde Giuseppe Verdi
(f. 1813) fram med sin första opera
»Oberto, conte di S. Bonifacio», med
bifall emottagen på La Scala-teatern i
Milano. Hans mest betydande
med-täflare voro Saverio Mereadante (1797
—1870) af hvars bortåt 60 operor
»Il Giuramento» (»Eden», 1837) är
mest bekant — och Giov. Pacini
(1796 —1867), som skref omkr. 80
utom hans hemland föga kända
operor. Med sin opera »Nabucco > (1842)
slog Verdi dessa ur brädet, och sedan
hade han endast att konkurrera med
Donizetti hvilken dock ett par år
därefter träffades af den hjärnsjukdom,
som förslöade hans själskraft, samma
år Verdis »Ernani» tädde fram och
snart nog eröfrade alla europeiska
operascener. Flere följande operor,
slutande sig till Bellini och Donizetti,
gjorde mindre lycka, men med
»Rigo-letto» (1851) började en ny
glansperiod, hvarunder hans egen
individuella begåfning gjorde sig gällande,
och därpå följde »I Trovatore» och
La Traviata» (på samma år 1853),
hvilka operor likasom Rigoletto vunno
en ofantlig popularitet. Af närmast
följande verk är det nästan endast
»Un bal lo in maschera» (Rom. 1859)
och »La forza del destino», hvilka
ännu hålla sig uppe, den senare
hufvudsakligen på italienska scener. Verdi
hade nu vunnit världsrykte, men detta
var honom ej nog. Eftersträfvande
de högsta ideal hade han en vaksam
blick för allt som tilldrog sig i
musikvärlden. Liksom han förut lärt af
Meyerbeer, började han nu studera
Richard Wagners operor, hvilket hade
till följd en grundlig ombildning af
hans skrifsätt, såsom man finner i de
djupare anlagda, mera modernt
konstruerade operor, hvilka tillhöra hans
tredje skapelseperiod, »Aida» (1871),
»Othello» (1887) och »Falstaff» (1893).
Till denna period höra ock hans
»Requiem» (1873) och hans allra sista
verk, de andliga körsångerna »Pezzi
sacri». — Näst Verdi är Amileare
Ponchielli (1834 — 1886) Italiens mest
betydande operakomponist af nyare
tid, mest bekant genom sin opera
’Gioconda’ (1876). Ponchielli debuterade
1856 med operan »I promessi sposi»,
och hans sista verk för scenen voro
»Il figliuol prodigo (1831), »Marion
Delorme» (1883) och slutligen »Aldona».
Ett nytt släkte af operakomponister
har i Italien vuxit upp, hvilket hyllar
naturalismen och realismen i operan.
Hufvudpersonerna bland dessa
ungitalienska »verister» äro Pietro
Mas-cagni (f. 1863) och Ruggiero
Leonca-vallo (f. 1858) världsbekanta, den
förre genom sin » Cavalleria rusticana»
(1890— »På Sicilien») den senare
genom sin till omfånget lika 2
akts-opera »Gli Pagliacci» (1892—
»Pa-jazzo») båda dramer ur italienska
folk-lifvet. Någon större framgång ha
dessas efterföljande operaverk icke
rönt, hvarken Mascagnis »L’amico
Fritz (1891) »I Rantzau», »Ratcliff»,
»Zannetto» och »Iris» (1898) eller
Leoncavallos »I Medici» (1894) och
»Chatterton», däremot synes hans »La
Boheme» (1897) göra lycka, täflande
med den liknämnda först i Milano 1898
uppförda operan af Giacomo Puccini
förut bekant genom operan »Manon
Lescaut» (1893). En annan italiensk
ansedd komponist af samma kategori är
Umberto Giordano (f. 1872), som gjort
sig känd genom operorna »Mala vita»
»Fedora» och »Andrea Chenier» (båda
1898).
En nyitaliensk komponist är ock
millionären Alberto Franchetti, hvars
musikdrama »Asrael» 1898 äfven
upp-j förts i Tyskland och som sedan fått
en opera »Christoforo Colombo» (1892)
uppförd i Milano flere gånger.
Operaproduktionen i Italien är för
öfrigt betydlig, årligen uppgående till
| dussintals verk, som till större delen
j försvinna efter första uppförandet
eller icke gå utanför landets gränser,
om än komponisterna med dussintals
inropningar hyllas på premiererna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
