Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den store, Yrsa ocli framför all Liden
Kirsten med text af H. C. Andersen,
en af Danmarks populäraste operor,
som från första uppförandet 1846 till
1877 uppförts 74 gånger. Bland lians
tonskapelser i fornnordisk anda påpeka
vi musiken till Oehlenschlägers
Guldhornene (1832), Olaf den Helige (1838)
och Hakon Jarl (1844) samt till
Bour-nonvilles baletter Valkyrien (1861),
Et Folksagn (2:a akt.), Thrymskviden
(1868). Af hans körverk i denna stil
står främst Völvens Spaadom för
manskör och orkester (1871, op. 71)
med sin urkraft och nordiska
forn-tidsprägel kanske det mäktigaste och
egendomligaste alstret af Hartmanns
geni.
Af hans öfriga talrika kompositioner
— verk för scenen, uvertyrer,
symfonier, kantater, sånger (däribland många
härliga studentsånger), kyrksaker,
kammarmusik och pianosaker — kunna vi
ej af brist på utrymme, särskildtnämna
några. Den förteckning öfver sådana
från 1825 till 1885, som
»Musikbladet» meddelar i festnumret på hans
80-årsfödelsedag, upptager 81
kompositioner med opustal och än flere
utan sådant.
Hartmann var dansk till lif och själ,
hvilket äfven visar sig i hans
verksamhet som tonsättare och som gjorde
honom så populär och älskad i
hemlandet, särskildt i den danska
liufvud-staden.
Vi vilja sluta denna minnesteckning
öfver »gamle Hartmann» med följande
ord af Edvard Grieg i en uppsats
till hans porträtt i nyssnämnda
festnummer:
»Hvilken tonkonstnär i norden med
äkta känsla för den nordiska andan
minnes icke livad han är skyldig
Hartmann! De bästa, djupaste tankar,
som ett helt eftersläkte af mer eller
mindre betydande andar ha lefvat på,
dem liar han först uttalat, han först
bragt till att genljuda hos oss. Må j
vi i dag hågkomma, att den rika
formella utvecklingen af dansk konst
genom hans efterföljare aldrig egt rum
utan honom.»
H.
FÖLJETONG.
Ur det franska teaterlifvet
i adertonde seklet.
En fransk författare, Maugras, har
i ett arbete, kalladt. »Laglösa
skådespelare», lämnat en del intressanta
skildringar ur det franska teaterlifvet,
särskildt under 18:e seklet. Vi
meddela här ett utdrag därur.
Skådespelarnes oförsynthet växte i
samma mån som publiken ägnade dem
sin hyllning, och de kunde tillåta sig
det otroligaste i detta afseende. De
trodde, att allt passade för dem, men
att de knappast hade några
skyldigheter mot andra.
Skådespelerskan Guimard lät en
dag inställa spektaklet, därför att
hon behöfde »medicinera», som hon
sade. »Medicinerandet» hestod däri,
att hon i ett talrikt ocli muntert
sällskap begaf sig till landet. På
italienska teatern imiterade Narbonne en
afton så fullständigt kardinal Bichelieu*
i hållning, gång och klädsel, att alla
igenkände den gamle kurtisören.
Skådespelarens opassande skämt fick sin
bestraffning, i det han insattes i
fängelse. Till och med
boulevardskåde-spelarnes oförsynthet var otrolig.
Vo-lange, med tillnamnet Jeannot, en
kringflackande komediant, väckte en sådan
hänförelse, att han blef engagerad vid
italienska teatern. Markis de Branzas
lät en dag för att roa sina. gäster
inbjuda honom. När skådespelaren
inträdde, sade markisen:
- Mina damer och herrar, jag har
äran att för er presentera hr Jeannot.
— Mina damer och herrar,
genmälde skådespelaren, då jag var
boulevardskådespelare, var jag Jeannot,
j men nu är jag hr Volange.
— Må så vara, svarade markisen,
men eftersom det var Jeannot som vi ville
se, så kör mar hr Volange på porten.
År 1784 hade den unge Vestris
återkommit från London med en
sensträckning i högra foten. En afton,
då drottningen var på operan
tillsammans med grefven af Haga (Gustaf
III), för hvilken hon ville visa den
celebre dansören, skickade hon tre
gånger bud till honom och bad honom
dansa så godt han kunde, om icke
mera så blott i en enda tur. Han
vägrade. Vare sig nu hans svar
varit af den beskaffenhet, att de
öfver-skredo det passandes gräns, eller
kamraternas afundsjuka gjorde det värre
än det . var, allt nog, baron de
Bre-teuil satte Vestris i fängelse. Vid
denna underrättelse råkade hela Paris
i uppror och tog parti för eller emot
Vestris. Hans far begaf sig till
fängelset och sade:
— Din slyngel! Jag hör att du
har råkat i krakel med drottningen.
Vet du inte, att familjen Vestris aldrig
varit i oenighet med familjen
Bourbon! Jag förbjuder dig att anstifta
osämja mellan familjerna!
Pamfletter och epigram hagla, på
gatorna besjunger man dansörens
missöde. Vestris hotar att draga sig
tillbaka, och ändtligen ger drottningen
befallning att frigifva honom.
Den afton då han första gången
åter uppträdde är minnesvärd i
operans annaler. Salongen var fullsatt
och publiken i uppror. Spektaklet
hade karaktären af ett borgerligt krig
med dess oro och förvirring. Då
Vestris inträdde tillsammans med
fröken Guimard, ljödo applåder och
hvisslingar om hvarandra.
— På knä, på knä! ropades med
raseri.
Men Vestris lät icke förbrylla sig
utan dansade gudomligt, och den
af-väpnade parterren skänkte honom sin
hyllning.
Publiken kunde icke bära agg till
teaterfolk, och den svaghet, som den
visade, ökade ännu mer deras
öfver-mod. När fröken Vanhove debuterade
i Phedre, mottogs hon så illa, att hon
i fjärde aktens sjette scen i stället
för följande replik till Minos:
»En grym och vredgad Gud liar din familj fiir-
därfvat.
Uti din dotters brott han sig en hämnd för-
viirfvat»,
lät und slippa sig:
»Uti parterrens skrän han tig cn hämnd for-
värfvat.»
Publiken blef förtjust i
tillrättavisningen, och från den stunden var
skådespelerskan mycket uppburen.
Oaktadt all den uppmärksamhet, för
hvilken skådespelarne voro föremål,
tillämpades de lagbestämmelser, som
under Ludvig XV skrifvits särskildt
för dem, med orubblig stränghet.
Attentaten mot deras frihet hade blifvit
så vanliga, att man skickade dem till
fängelset Fort PEvéque för den allra
minsta förseelse. Det fanns till och
med en särskild polisinspektor (han
hade äfven uppsikt öfver de
prostituerade) för teaterfolket, hvars
uppgift var att på det mest artiga sätt
ledsaga aktörerna till fängelset. Det
var en viss Quidor, som innehade
denna befattning. Man ser honom
figurera vid alla arresteringar af detta
slag.
År 1775 gaf en viss Iinbert en
pjes, som hette »Herr Pétau». Det
var en fars af den allra lägsta komik,
utan någon kvickhet eller karaktär.
Den slutade med en eloge åt Ludvig
XIV, men hade endast till mål att
vara en skarp satir mot Ludvig XV.
Författaren skickades till Fort PEvéque,
och fröken Luzy, som innehaft
huf-vudrollcn, fick göra honom sällskap.
En afton visade sig dansösen
fröken Dorival för publiken alldeles
drucken. Hon fördes till Fort PEvéque,
och baron de Breteuil skref 1784 till
nämnde polisinspektor: »Ni har gjort
mycket rätt i att straffa fröken
Dorival för hennes opassande uppförande
och försummelse af sina pligter. Jag
vill att hon hålles i fängelse i
åtminstone 8 dagar, och jag uppdrager åt
er att låta henne känna det djupa
missnöje, som jag hyser öfver hennes
uppförande.»
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Mara 1 Mozart: Figaros
bröllop. — 2 G o ii nod: Faust. — 3, Ü En
midsommarnaltstlröm. — 4, 8. Boi to: Meji-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
