Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förda romantiska sagospel »Hin ondes
snaror». Innehållet i detta är följande:
En ung riddare, Hugo, kommer
genom Hin ondes tillskyndan i
besittning af det guld, som skall förskaffa
honom lifvets njutningar. I gengäld
I måste han dock lofva Hin, att denne
skall få hans själ, förutsatt att han
begår liknande förbrytelser som sin
stamfader, rofriddaren, hvilken också
en gång försvor sig till
afgrundsfur-slen. Medlet att bringa Hugo i
för-därfvet blir en hednisk kvinna, som
i en framtrollad vision öfverlämnar
skatten till lionom. Denna kvinna,
Marfa, får af den Onde en ledsagare,
en med horn och svans prydd
tjänsteande från afgrunden, Hallifax, som
under styckets gång utlägger Hin
ondes snaror. Marfa och Hallifax gå
i riddarens tjänst, den förra som
sångaresven, den senare som narr.
Marfa förmås af Hallifax att spela
klosternovis för att locka Hugo i
för-därfvet. Riddaren går mycket riktigt
i fällan och enleverar den fagra
klosterjungfrun. Marfa har emellertid
gripits af kärlek till Hugo och lofvar att
följa honom, om det än skulle bära
ned till den djupaste afgrunden. Hugo
skiljer sig då från henne, sägande, att
»blott den, som är god», kan komma
till himlen. I sin förtviflan anropar
Marfa madonnan och blir omvänd.
Nu har Hin ondes snaror ej längre
någon makt öfver de båda själarna,
och efter en del mer eller mindre
burleska uppträden slutar det hela med,
att Hallifax, som får sin svans
fast-spikad i marken, nödgas svanslös
återvända till sitt rike igen.
Till denna något fantasirika text har
prof. Hallström skrifvit en
lättflytande, väl instrumenterad musik af mest
deklamatorisk art med ett och annat
fristående musiknummer, såsom
Hallifax’ kupletter i klosterträdgården,
Mar-fas sång framför madonnabilden,
duetter mellan henne och Hugo, trion
mellan henne, Hallifax och Alexi etc.
Att närmare redogöra för det
musikaliska innehållet sakna vi nu utrymme.
Utförandet är förträffligt, särskildt
hvad de tre hufvudpersonerna
beträffar. Den som Marfa debuterande
fröken Blenda Nilsson öfverraskade på
det angenämaste med en klangrik
mezzoröst af ovanligt vacker timbre,
rent och uttrycksfullt sångföredrag
samt intagande apparition och
förträfflig dramatisk framställning. Herrar
Schlickers och Bergströms ypperliga
röster och utförandet i sin helhet af
deras partier gjorde den bästa verkan.
Fru Meissner vann mycket bifall med
sina skrattkupletter, och äfven hrr
Carlander och Lund skötte väl sina
komiska partier. Applåder och
inrop-ningar ha vittnat om publikens
belåtenhet, och kompositören, prof.
Hallström hyllades med en lagerkrans vid
första föreställningen. Uppsättningen
med dekorationer, sceneri och kosty- i
mer förtjänar allt loford. Den gamla
folkkomedien »Den ondes besegrare»
och Offenbachs »Frihetsbröderna»,
hvilka nu äfven gått öfver denna
scen, ha vi ej haft tillfälle att taga
notis om.
Bland konserter ha vi först att
nämna hr och fru Lammers’ norska
folkviseafton d. 16 mars, upprepad på
fleras begäran en vecka senare. Detta
föredrag af de norska folkvisorna var
ytterst intressant, såväl genom själfva
innehållet af dem, som genom
fram-. ställningen. Hr Lammers har ännu
j sin mäktiga stämma i behåll, och
sångföredraget är mästerligt, såväl i den
allvarliga som den humoristiska visan.
Fru Lammers äger, liksom hennes
syster fru Nansen, en sympatisk röst
och sjunger med smak och uttryck.
Programmets första nummer
»Drau-mekvæde» (trol. från 1300-talet)
inledde hr Lammers med en förklaring
öfver innehållet af den gammalnorska
texten innan han, utan
ackompanjemang, började sjunga detsamma. Då
man hörde den åldriga melodien och
såg kvädets 40 vers i programmet,
undrade man om icke det skulle bli
tröttande till slut, men så blef ej
fallet. Kvädet, som handlar om Olav
Åsteson, som sof från jul till
trettondagen och drömde att han färdades
till de dödas land, sönderfaller i fem
afdelningar och har olika melodier.
Sången, af i det hela dyster natur,
utfördes med mästerligt uttryck. Öfriga
sånger hade pianoackompanjemang (arr.
af Kjerulf, Agathe Gröndahl m. fl.)
ut-fördt af frk. Klara Falkman från
Uppsala. För de 16 sångerna kunna vi
ej här redogöra; alla väckte stormande
bifall, kanske mest hr Lammers’
komiska »Dalebu Jonson» och
slutduetten mellan »man och kjæring* om
hvem som var bäst, hvilken
försonligt slöts med att »man å kjæring er
di beste lell, san.«
Svenska Musikerföreningen hade
denna gång nära fullt hus på sin
konsert, äfven denna utmärkt af gediget
program, hvars innehåll och utförande
framkallade det varmaste bifall,
särskildt egnadt solister och dirigent. För
oss intressanta, såsom för första
gången här gifna. voro verken af Bach
och Beethoven. Bachs Suite börjar
med ett pompöst preludium, hvars
strofer ofta inledas med drill af hela
stråkorkestern, och som fortsättes med
en fuga, afslutande denna »ouverture ».
Därpå följa i omväxlande stil Rondeau,
Sarabande, Bourée, Polonaise och
Ba-dineri (= Scherzo), alla af fängslande
art och hvari den virtuosa
flöjtstämman förträffligt sköttes af hr Brandt.
Beethovens Tripelkonsert, i opustalet
efterföljande »Eroican , gör intryck
som om mästaren efter denna velat
rekreera sig med detta mindre
djupgående virtuosstycke, skrifvet för
erke-hertig Rudolf, violisten Seidler och i
Violoncellisten N. Kraft. Beethovens
snille förnekar sig dock ej heller i
denna njutningsfulla komposition, hvars
mycket fordrande solopartier
förträffligt framhöllos af hrr Stenhammar,
Zetterqvist och Brandt. De konserten
afslutande Wagner-nummerna äro för
välbekanta att närmare behöfva
omnämnas. Berömvärdt var utförandet,
helst i betraktande af orkesterns nya
sammansättning och de svårigheter
Wagner förelägger med sitt geniala,
komplicerade orkesterarbete. Hr
Forsells mäktiga stämma gjorde stor
effekt i »Wotans afsked», som han
föredrog på originalspråket.
–––<55––
Musiknotiser
från hufvudstaden och landsorten.
Aulinska kvartettens 5:e och sista
kammarmusiksoaré eger rum den 3
april i den vanliga lokalen.
Lady W Neruda-Hallé kommer att på
genomresa från Finland gifva en
populär konsert härstädes d. 9 april.
Fru Anna Norrie anlände d. 21 mars
till hufvudstaden för att snart börja
sitt gästspel å Svenska teatern.
Bellmanskören förbereder en konsert
med till större delen nytt program d.
15 april (påskdagen) i Musikaliska
akademiens stora sal och med biträde
af framstående artister.
En sång till hafvet är namnet på en
en ny komposition af d:r A.M. Myrberg.
Musiken är arrangerad för kör och
tillegnad Neptunikören, som med
anledning däraf beslutit anmoda sin
ordförande och vice ordförande att
uppvakta och å körens vägnar till
kompositören frambära ett tack för
presenten.
Orkesterkonserter. Leipzigs
Philhar-moniska orkester under hr Hans
Win-dersteins ledning kommer att
härstädes gifva två stora konserter den 20
och 21 april i Musikaliska akademien,
hvartill abonnemangsbiljetter å 6 kr.,
5 kr. och 3 kr., gällande för båda
konserterna, erhållas från och med
den 26 mars i Abr. Lundquists
hof-musikhandel. Enkla biljetter till hvarje
konsert å 4 kr., 3 kr., och 2 kr.
säljas från den 4 april. Första
konserten har till program: Rich. AVagner.
På den andra gifves ett urval af både
klassisk och modern musik. Orkestern,
som i Leipzig utgör 85 man är på den
skandinaviska turnén minskad till 65.
Orkestern har vid sitt uppträdande
helt nyligen i Köpenhamn vunnit
entusiastiskt bifall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
