Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändtligen se er här. Kom nu; ett
varmt rum och en varm orkester vänta
er redan. Hvila ut i afton, och i
morgon skrida vi till verket.»
Verkligen träffade vi ock dagen
därpå, efter gjord bekantskap med
stadens musikaliska auktoriteter,
tillrustningarna till min första konsert. D:r
Ambros föreställde mig för Herr Kitti,
Konservatoirens chef; denne förde mig
I till bröderna Skraup, kapellmästarne
vid teatern och domkyrkan, äfvensom
till konsertmästaren Mildner. Sedan
kom ordningen till sångarne,
journalisterna, de mest betydande
konstvännerna, och slutligen försporde jag, mot
min vana, ett lifligt begär att bese
staden. Den förtjänar det. Dock får
ni icke vänta någon beskrifning på
denna storartade rad af tempel,
palatser, torn, kolonnader, ej heller på
omgifningarne. Allt detta kan ni läsa
annorstädes. Blott några ord om
scenen.
Teatern i Prag förekom mig liten,
mörk och akustiskt ofördelaktig. Den
lärer sedermera blifvit restaurerad,
och den nye direktören, Herr
Hoff-maun, gör allt möjligt för att lyfta
ilen till en högre punkt. Personalen
var bättre sammansatt än på många
andra ställen i Tyskland. De flesta
sångarne syntes mig vara goda
konstnärer, begåfvaile med vackra röster
och ganska musikaliska — såsom
Böh-marne i allmänhet. Orkester- och
kör-personalen stod däremot i alltför
riktigt förhållande till de ringa
lokaliteterna, och om man icke dess mindre
då och då vågade sig på större verk,
så inträffade bedröfliga stympningar.
Dekorationerna stodo i analogi
härmed; jag erinrar mig att i Glucks
Iphigenie på Tauris, fjärde aktens final,
hafva sett ett skepp, som skulle afgå
till Grekland, och hvars sidor till följd
af en berömvärd omtanka voro
försedda med kanoner.
Den stående repertoiren var bättre
uppsatt, men hade ej att lida af
vokal- eller instrumentalmassornas
svaghet, ty den bestod mestadels af små
jämmerligheter, öfversatta från
franskan och för länge sedan försvunna
från komiska operans affischer.
Teaterstyrelserna äro öfverallt sig lika;
deras skarpsinnighet i uppspårandet
af plattheter är lika stor, som deras
instinktartade motvilja mot verk,
misstänkta för eftersträfvandet af stilens
finhet, idéernas storhet och nyhet.
Tyskland, England, Italien, Frankrike,
räcka hvarandra här en broderlig hand.
Uppstår val mellan två produkter,
hvaraf den ena är platt, den andra
ädel, mellan en skapande konstnär
och en eländig afskrifvare, mellan
själfull djärfhet och småborgerlig
hvardaglighet — då har den utmärkta
takten hos teaterstyrelserna aldrig
förnekat sig.
Dessutom finnas styresmän hvilka
sätta en fåfänga uti att själf ställa all-
ting i verket, och därför äro afvogt
stämda mot alla arbeten, som utan
författarnes medverkan ej kunna
bringas på scenen. Den betydenhet som
därigenom tillägges författaren, skulle
ju minska direktörens viktighet. Andra
äro behäftade med en monomani för
vissa ting; de kunna ej frigöra sig
från en gifven idériktning, från en
! viss tidpunkt, vissa kostymer,
dekorationer, teatereffekter m. m. Deras
j käpphäst måste, väl eller illa,
anbringas öfverallt.. Blott ett exempel: Herr
j Duponchel, chefen för Stora operan
i Paris, har alltid svärmat, svärmar
, än och skall alltid svärma för en
kar-; dinal med röd hatt och tronhimmel.
( Operor som sakna detta — och
sådana förekomma ofta — sakna ock
1 för honom hvarje behag. Méry sade
en gång, att vår Herre hade en roll
i en opera, skulle Duponchel ej
underlåta att utspöka honom i sin
älsk-lingskostym. Och i händelse denne
skulle invända: »men jag är ju vår
Herre! icke passar det att jag visar
mig i en sådan utstyrsel* — så skulle
Herr Duponchel svara: »förlåt, Ers
Evighet, men saken kan icke ändras;
Ers oändlighet måste ikläda sig denna
härliga skrud och framskrida under
tronhimmelen, ty eljes skulle ju min
opera ej göra lycka.»
Detta allt vill jag emellertid ej hafva
sagt med afseende på Prager-teaterns
dåvarande styresman. Han var en
hedervärd man, föga bevandrad —
såsom vanligt — i musikaliska
ämnen, men aktad och afhållen —
såsom ej vanligt — af sin personal,
hvilken ock på det lifligaste beklagade
honom, då ställningen af hans
angelägenheter tvingade honom att draga ;
sig tillbaka.
För att nu återkomma till mina
musikaliska äfventyr vill jag berätta
att jag i Prag gaf sex konserter, dels
i teatern, dels i Sophieakademiens
j sal. I den sista hade jag den
gläil-j jen att för första gången låta Liszt
höra min symfoni Romeo och Julia.
Man kände i Prag redan flere
fragmenter af detta verk, ehuru det ej
kommit till någon häftig polemik där- j
öfver, måhända därför att en sådan I
sedan ägt rum i Wien! ty mellan dessa
båda städer fortgår i musikaliskt hän- !
seende en oupphörlig rivalitet. Sång- [
numrens utförande var förträffligt och
storartadt, med undantag af ett enda
missöde. Det unga fruntimmer, som |
öfvertagit altpartiet, hade aldrig förut
sjungit offentligen. Oaktadt hennes
rädsla gick allting ypperligt, så länge
hon kände sig understödd af andra
röster eller af orkestern. Men vid
dessa ord i prologen:
Le jeuue Komtu, plaignant sa destinee,
Vient tristement errer ä l’entour du palais,
(ett solo utan något ackompagnement), j
började rösten darra och sjönk så
mycket, att hon vid periodens slut,
då harpan inträder med
E-dur-ackor-det, anlände till ett obekant
tonområde, 1 y, ton lägre än E. Den
utmärkta harpisten, M:ll Claudius, som
satt bredvid min pulpet, vågade ej
vidröra sina strängar; efter ett
ögonblicks uppehåll frågade hon sakta:
»Skall jag anslå E?» — »Ja visst!
här måste vi komma fram.» Och det
obevekliga ackordet framsköt fräsande j
som när man gjuter sjudande bly
uti kallt vatten. Den arma
sångerskan var nära att falla i vanmakt,
när hon fann sig så våldsamt
återförd på det rättas väg, och då hon
ej förstod franska så kunde jag icke en
gång använda min vältalighet för att
söka lugna henne. Emellertid
hem-tade hon sig snart och sjöng det
öf-riga oklanderligt. Strakaty, den
utmärkte baritonisten, sjöng pater Lo- |
renzos parti förträffligt och i finalet
med sann värdighet och inspiration.
Flere nummer måste göras da capo;
men då publiken åter begärde ett
stycke ånyo, bådo mig de spelande
på det enträgnaste att ej taga om det:
det var redan sent, och kl. 7 måste
de vara i operan. Dacaporopet ville
ej taga slut; då framdrog Herr
Mild-ner sitt ur och visade det för
publiken; man förstod honom, och vi voro
räddade. Efter konsertens slut bad jag
Liszt att å mina vägnar tacka
sångarne för det tålamod, hvarmed de i
tre veckor underkastat sig de
ansträngande repetitionerna; men innan han
hunnit utföra sitt uppdrag, kommo
flere af sångarne till honom med an- ;
hållan att å deras vägnar tacka mig
för det nöje jag beredt dem genom
att hafva anförtrott dem
sångpartiernas utförande. Detta var en af de
sköna dagarne i min lefnad, sådana
jag ej räknar många.
I Wien hade konstnärer och
konstvänner förärat mig en batong af
silf-ver; i Prag öfverlämnaile man mig
vid en supé en silfverpokaL Liszt
höll vid detta tillfälle ett tal, som
åtminstone varade en kvarts timme, med
en värme en idérikedom, ett val af
uttryck, som fängslade mitt hela intresse.
Olyckligtvis drack han lika käckt
som han talade och
champagneström-marne voro så strida, att Liszts hela
vältalighet led skeppsbrott. Belloni
och jag stoilo ännu kl. 2 om natten
på gatan för att öfvertala honom att
bara till morgondagen vänta med att
uppsöka en böhmare, som druckit
mera än han, och med hvilken han
nödvändigt ville slåss på pistoler.
Andra morgonen voro vi ej utan
bekymmer för Liszt, hvars konsert skulle
äga rum kl. 12. Half tolf sof han
ännu; omsider väcker man honom,
han stiger i vagnen, inträder i salen,
en bifallsstorm mottager honom, och
han spelar så, som han troligen
aldrig förut spelat! Vår Herre sörjer
för pianisterna. —
Farväl! jag tror mig ha skrifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
