Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke längre går i téten. Så har det
gått därhän, att man fastmera
besöker den för att beundra
praktbyggnaden än för själfva föreställningarna.
Men denna byggnad förtjänar ock att
besökas för sin egen skull.
Trapphusets och foyerns skönhet äro helt
enkelt obeskrifliga; ingenting är mera
egnadt att gifva en sinnesbedårande
bild af det franska lifvqts rikedom
och elegans.
Hvad vi nyss kallade för stillestånd
i utvecklingen, är väl icke uteslutande
att tillskrifva personligheter och deras
inflytande. Frankrikes första
operascen, som officiellt ståtar med
benämningen »Académie nationale de
mu-sique», är i likhet med »Comédie
fran-caise» bäraren af vissa traditioner,
livilkas stabila väsen har en dryg
andel i förevarande missförhållande, ålen
liksom allting har två sidor, så finna
vi jämväl här företräden, dem man
för att vara rättvis ej kan förneka.
Om än i mångt och mycket denna
scen gör intrycket att befinna sig på
en öfvervunnen ståndpunkt, så som i
fråga om de ända in i kulisserna
förlagda prosceniumlogerna, livilka ridån
separerar från det öfriga
åskådarrum-met, eller det motbjudande
grasseran-det af en yrkesmessig »claque», som
på ett störande sätt understryker
representationens pointer, så är likväl
för dessa föreställningar utmärkande
enhetligheten och renheten hos en stil,
hvartill man annorstädes näppeligen
finner ett motstycke, och hvilken jag
skulle vilja beteckna såsom en
representativ sådan. Hvad den dekorativa
utstyrseln beträffar, så försmår den
hvarje intimt poetisk verkan, den är
framför allt glänsande; folkscenernas
och balettens evolutioner förefalla
mindre såsom delar af handlingen än
såsom festliga upptåg; framställarne äro
i en dylik ram hänvisade till att
framför allt lägga an på utvecklande af patos
samt att i gesten och föredraget öfver
höfvan appellera till publiken. Men i
den storartade »milieu», hvari man i
erhåller dylika intryck, verka de dock
mindre frånstötande, än eljes skulle
vara händelsen, och man uppfattar
först här rätt Meyerbeer-operan,
hvilken på andra håll, isynnerhet
sammanställd med Wagner skapelser, blir
alltmera svår att sentera.
Ett karaktäristiskt prof på den
representativa stilen är Ernest Reyers
»Salambö», först gifven i Bruxelles
och för hundrade gången uppförd på
Stora operan under loppet af
sommaren. R. är lärjunge till Berlioz,
livil-kens fel han besitter, men hvars
förtjänster äfven delvis öfvergått på
honom. Han sträfvar efter uttryckets
sanning, och liksom hans förebild står
jämväl honom den fulla behärskningen
af medlen till buds. Det är alltigenom
ett mästerligt gjordt arbete, han här
presterat; komponisten vet, livad han
vill, och försöker ingenting, som han
icke kan. Reyers musik är vidare
synnerligen dramatiskt liffull, men det
fattas densamma den innerlighet och
originalitet, hvarigenom just Berlioz’
tonspråk fängslar. Det psykiska
elementet är föga fördjupadt, uttrycket
inskränker sig mest till ytan.
Skulden hvilar visserligen icke minst hos
textboken, som kommer tonsättarens
individualitet att förefalla inskränktare,
än den i själfva verket är. Flauberts
berättarkonst har förmått att på ett
intressant sätt gestalta Hamilkars
dotters, denna karthagiska Judiths,
tragiska historia; den af Charles du Locle
författade libretten lämnar en
fullständigt oberörd, och dess onjutbarhet
har äfven menligt inverkat på
musiken. Först ur fjärde aktens stora
duett, hvari Salambö upptändes af
kärlek till sin faders fiende, frambryter
en mera lidelsefull glöd.
Sanunan-flätuingen af exotiska melodier delar
partituret med Verdis »Aida», med
hvilken för öfrigt många
beröringspunkter förekomma. Legohärens
uppror mot den afrikanska republiken
gifver anledning till effektfulla
scenbilder, och särskildt är anblicken af
Karthago i sista akten, som likväl
med sina larmande upptåg och den
fruktansvärdt blodiga katastrofen är
verkets ömtåligaste punkt, ett
mästerstycke af dekorationskonst.
Under förste kapellmästaren
Taffa-nels ledning klingade den storartade
orkestern med sina utmärkta såväl
instrument som spelande
utomordentligt vackert, måhända väl starkt med
hänsyn till de sjungande. Men man
erhöll icke intrycket, att de förra
synnerligen influerades af sin anförare;
hans sätt att dirigera är föga
tempe-ramentfullt och saknar rytmisk skärpa,
hvaraf ensemblen också ofta blef
lidande. Inom Stora operans personal
befinna sig flera framstående basar
och barytoner, i främsta rummet hrr
Delmas och Renatid. Den senare, som
understundom till och med lär erinra
om sin store föregångare Faure,
ställer hela sin omgifning i skuggan.
För hans mångsidighet talar, att han
glänser i lyriska partier och på samma
gång är en utmärkt Beckmesser. I
Alvarez äger teatern en tenor af
verkligt hög rang. Öfverhufvud taget
dominera här liksom vid
»Opéra-Co-mique* mansrösterna på ett påfallande
sätt. Vi skulle emellertid rent af
begå en orättvisa, om vi underläte att
framhålla den älskliga, unga finska
sångerskan Aino Ackté, hvilken i trots
af att hon ej är i besittuing af någon
egentligt stor stämma, genom den
konstnärliga behandlingen af
densamma samt genom intagande
apparition äfvensom ett naturligt friskt
och sannt känslofullt spel alltsedan
sin debut för knappast fyra år sedan
som Margareta i »Faust» tillvunnit
sig operapublikens varma ynnest. Med
sina senare kreationer Julia, Elsa och
Benjamin i »Joseph» har hon
obestridligt ernått rangen af densammas
förklarade gunstling. Måtte blott
hennes något spröda röst stå bi i en
salong, som ställer så kolossala
fordringar på organ och lungor, att
mången sångare och särskildt sångerska
här ruinerat sitt instrument; i så fall
fä vi måhända i henne en dag helsa
en ny Patti eller Nilsson! — Med
uttalandet af denna förhoppning lämna
vi Stora operan, allenast tilläggande,
att förutom redan berörda verk, har
den isynnerhet för en dylik scen högst
enformiga repertoaren åtminstone
under loppet af de senaste månaderna
med i regeln fyra föreställningar i
veckan hufvudsakligen blott upptagit
Massenets »Cid» samt Meyerbeers
outslitliga »Hugenotter».
Så mycket mera omväxlande är
spellistan för »Opéra-Comiquc», ehuru
denna teater, som eljest plägar stänga
sina portar under sommaren, men i
år på grund af expositionen utan
af-brott gifvit minst en föreställning om
dagen — ett i sanning forceradt
arbete —, ej heller haft att bjuda de
utställniugsbesökande på några
egentliga nyheter. De mest
anmärkningsvärda saker, som förekommit, hafva
varit Camille Erlangers »Le juif
po-lonais», hvars premiere ägde rum
redan i April, Humperdincks här under
namnet »Haensel et Gretel» f. f. g. i
början af Juni uppförda, välbekanta
opera samt en repris af Glucks
»Iphigenie en Tauride», hvars titelparti i
Stora Operans f. d. primadonna Rose
Caron hade en synnerligen stilfull
representant, om än röstens fraiclieur»
lämnar åtskilligt att önska, liksom
förstnämnda verk med on i all sin
kriminal-psykologiska ohygglighet
fängslande handling, grundad på ett
skådespel af Erckmann-Chatrian, och i hög
grad »modern» musik erhöll särskildt
intresse genom den geniale
barytonsångaren Victor Mauréls alltigenom
mästerliga framställning af styckets
egentliga hufvudperson,
värdshusvärden Mathis, den polske judens
mördare.
Utrymmet tillåter oss denna gång
blott att beträffande »Opéra-Comiques»
verksamhet ytterligare omnämna, det
densamma vid sin sedvanliga
gratis-matiné med anledning af nationalfesten
den 14 Juli — samtidigt med att
Stora operan för en ej mindre
tacksam publik presenterade Paladilhes
effektfulla verk »Patrie» med franska
folksången såsom afslutning — bjöd
på en ny, med hänförelse mottagen,
lyrisk tillfällighetspjes, »La
Marseillaise», där Georges Boyer och Lueien
Lambert på ett särdeles lyckligt sätt
inspirerats af den berömda tafla,
hvilken föreställer det ögonblick, då
Rou-get de Lisle »en petit comité»
föredrager den hymn, som antages äga
honom till upphofsman, att i ord
och toner återupplifva denna speciellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
