- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 20 (1900) /
151

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Mozart

af

Karl Flodin

(Ur den nyligen utkomna boken »Finska
musiker och andra uppsatser i musik»)

Helt nyligen har det finska
konstnärsparet Karl och Adée Flodin
kon-serterat i den svenska hufvudstaden;
samtidigt anlände hit den
ofvannämn-da nya boken af magister Karl
Flodin, litteratören och musikern. Det
torde därföre särskildt just nu vara
af intresse för våra läsare att genom
en af uppstserna i hans bok lära
känna honam som författare, och då
Mozarts namn stod på sista
symfoni-konsertens program, välja vi såsom
en profbit ur boken den här följande
uppsatsen, om Mozart.

Aftonsvalkan föll, himlen rodnade,
syrenerna andades sin uppfriskande
ånga i trädgården bakom kapten
Kein-penskölds gård på Kungsholmen. I
bersån, där myggorna dansade
ringdans vid solnedgången, hade samtalet
afstannat. Den vackra värdinnan lät
stramaljarbetet sjunka ned i famnen,
kaptenen smackade frånvarande på
pipan. Gästen, han, som dröjt hos
dem hela veckan ut och i morgon
skulle ta afsked, knäppte
eftersinnande på lutan öfver sina knän. Han
satt svalt i skjortärmarna; värdinnan
själf hade med en öm, nästan
moderlig enträgenhet förmått honom att
kasta af den tunga bruna fracken med
karamell- och körsbärsstrutarna till
barnen hemma i staden. En fläkt
lekte i kråset för bröstet och
aftonstrålen smög sitt mattgyllene sken
öfver de fina, redan tärda dragen,
öfver den svängda, godhet och
skalk-aktighet mysande munnen, öfver de
strålande och snilleflammande
ögonen.

Han hade sjungit för dem visa
efter visa, Carl Michael: om Ulla, om
fiskartorpet, om kägelspelet den 16
augusti, om Damon och Tirsis och
Camilla, och till sist hade han
ha-rangerat den rodnande värdinnan;

Jag liar trott på gamla dagar
Hli det tiicka könets vän.

Dyrka deras lielga lagar
Och min vördnad ge igen,

Deras namn i lijiirtat rista , . .

Men sä täck värdinnan tly
Lär jag kanske ldifva — fy —

Bäd’ den första och den sista.

Det purpurröda vinet stod stilla i
remmarena, Ett blad föll sakta ned
från lindkronan öfver de tre
människornas hufvuden. Långt i fjärran
hördes åkdonen skramla på
Stockholms gator, men endast som ett svagt,
aflägset, nästan melodiskt sorl, som

gladt öfverröstades af en ensam
fågels pip-pip i närheten. Den
entoniga, surrande myggsången dallrade
i luften.

Carl Michaels knäpp på lutan blef
starkare. Tonerna samlade sig
småningom i grupper, togo form, fingo
själ ocli rytm, strömmade snart ut i
ett melodiskt förspel, rikare, nyare
och vältaligare än de två lyssnande
vännerna tillförene hade förnummit.

»En tysk sång!» yttrade skalden
sakta. Och ställande lutan
bekvämare, höjde han med insprirerad
rö-i reise hufvudet, blickade ut öfver
trädgårdens rabatter och slingrande
gångar och spelade än en gång, i
fullto-| nig styrka, det harmoniska förspelet.

Ein Veilchen auf der Wiese stand,
Gebückt in sieh und unbekannt;

Es war ein herzigs Veilchen.

»På ängen stod violen, blyg och
enslig. Då kom den unga herdinuan
gångande; hon sjöng sina muntra
visor. Ack, tänkte violen, vore jag
blott för en liten stund den fagraste
blomman i naturen, så jag plockades
af den kära och finge hvila vid
hen-j nes barm, ack, en enda liten stund
blott. Men herdinnan skyndade
närmare, hon såg ej violen, hon
trampade den, krossade den, så den sjönk,
dog . . . och dock tänkte blomman
i dödsminuten: genom henne, genom
henne, vid hennes fötter dör jag, och
jag är lycklig!»

Det var nya toner för de lyssnande.
Så skönt hade de aldrig hört en idyll
målas. Musiken smög sig i
kärleks-eldig längtan till de enkla orden, som
doftade skog och i tre strofer
skildrade ett lifsöde. Huru förnams ej
i den ljufva musiken herdiunans
dansande gång, blommans bäfvande
önskan, den nalkande ofärden,
förkros-sclsen, undergifvenheten, den jublande
fröjden in i döden att ha utandats
vid hennes, den ungas,
solskensgla-das fot!

»Ni — Bellman. är det ni som

. . .?»

Nej, sången är af den gudomlige
Mozart!»

Skalden förde med en hänryckt
gest handen till hjärtat, och en lång
stund blef han så, blickande i tjust
vördnad framför sig, böjande sitt
huf-vud inför den störste mästarens i
toner snille. Ty året förut hade den
oförliknelige lämnat lifsbesvären, och
Carl Michael Bellman sjöng då om
honom:

Flyg från jordens däld och dimma
Till de sälla andars tal
Att i änglars kor förnimma
Nya stämmor till ditt val!

*



Om Bach är djupet och höjden,
Händel kraften och bredden, så är
Mozart proportionerna. Allt är hos
honom i det skönaste jämnmått, for-

men såväl som tankarnas pärlande
kedja, det oändliga behaget med dess
afrundade vekhet såväl som den klart
lysande ingifvelsen, hvilken kan
samlas till en intens kraft, utan att den
på en enda punkt bryter
skönhetsla-garnas stränghet. Mozart känner
ingen kungsväg titl fullkomligheten, men
hans gudaingifna snille, hans smak —
väl den utsöktaste, enklaste,
subtilaaste, naturligaste och därför mest
raf-"inerade, som någon tonsättare egt
— samt hans flödande rika
skicklighet i allt livad till det musikaliska
arbetet hör, visa honom den enda och
riktiga vägen till målet. Själfva
behagets gud har fört den hand, som
tecknat de apolloniska punkterna och
strecken på notsystemen. Allt livad
Mozart vidrör, har förgylts till
guldets glans, såvida det icke varit rent
guld från begynnelsen, såsom de
monumentala mästerverken af honom,
livilka skola lefva i alla tider.

De skola lefva, så länge det
mänskliga släktet våras, blommar och
föråldras. Ty Mozart kommer städse
som den mildt blickande tröstaren
för dem, livilka redan ha den gyllene
ungdomen bakom sig. Världen är ej
längre så ung som den var pä hans
tid; åtminstone är den hundra år
äldre nu, och Mozart kan därför ej
utgöra föremålet för något
ungdoms-svärmeri längre. Likasom man vid
en mognarc ålder allt mer aflägsnar
sin smak från det oregelbundna,
fantastiska och eruptiva i poesin, ocli
söker upp det lagbundet sköna, får
sinnet öppet för folkvisans och med
den förvandta konstuttrycks evigt
unga och giltiga skönhet, så framstår
iifven, vid samma lifstidpunkt, den
mozartiska musikens skönhet i en ny
och djupare belysning. Det är det
samlade, mogna, i någon mån
kon-templativa sinnet, som älskar
jämnmåttet, den lugna, med stadigt sken
lysande skönheten, proportionernas
ädelhet och behag, kraftens samling
ocli sanning, detaljernas utsökthet.
Ocli då blir det sanna raffinementet
i konstnjutningen icke eggelsen af det
nya, utan af det harmoniska, icke
öf-verraskningen af snillet i bländande
magnesium ljus, utan glädjen i att
konstatera det värmande dagljusets gamla,
friska, ständigt lifgifvande förmåga.
Och det verkligt nya blir då
endast det, som är nytt för alla tider,
emedan det såsom ett fulländningens
uttryck är oefterhärmligt, och den
sanna gourmandisen söker ej det
pikantas haut goüt, utan det naturligas
upplifvande och föryngrande välsmak.

Det högsta behaget är ouppnåeligt,
ett fullkomligt individuelt godt, och
det bildar ej någon skola. Därför
har Mozart, ehuru hans stil
beher-skade hela hans musikaliska samtid
och decennierna närmast efter, ingen
egentlig lärjunge, trots otaliga
epigoner, alla nu gömda oeh glömda. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1900/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free