Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mozart
af
Karl Flodin
(Ur den nyligen utkomna boken »Finska
musiker och andra uppsatser i musik»)
Helt nyligen har det finska
konstnärsparet Karl och Adée Flodin
kon-serterat i den svenska hufvudstaden;
samtidigt anlände hit den
ofvannämn-da nya boken af magister Karl
Flodin, litteratören och musikern. Det
torde därföre särskildt just nu vara
af intresse för våra läsare att genom
en af uppstserna i hans bok lära
känna honam som författare, och då
Mozarts namn stod på sista
symfoni-konsertens program, välja vi såsom
en profbit ur boken den här följande
uppsatsen, om Mozart.
Aftonsvalkan föll, himlen rodnade,
syrenerna andades sin uppfriskande
ånga i trädgården bakom kapten
Kein-penskölds gård på Kungsholmen. I
bersån, där myggorna dansade
ringdans vid solnedgången, hade samtalet
afstannat. Den vackra värdinnan lät
stramaljarbetet sjunka ned i famnen,
kaptenen smackade frånvarande på
pipan. Gästen, han, som dröjt hos
dem hela veckan ut och i morgon
skulle ta afsked, knäppte
eftersinnande på lutan öfver sina knän. Han
satt svalt i skjortärmarna; värdinnan
själf hade med en öm, nästan
moderlig enträgenhet förmått honom att
kasta af den tunga bruna fracken med
karamell- och körsbärsstrutarna till
barnen hemma i staden. En fläkt
lekte i kråset för bröstet och
aftonstrålen smög sitt mattgyllene sken
öfver de fina, redan tärda dragen,
öfver den svängda, godhet och
skalk-aktighet mysande munnen, öfver de
strålande och snilleflammande
ögonen.
Han hade sjungit för dem visa
efter visa, Carl Michael: om Ulla, om
fiskartorpet, om kägelspelet den 16
augusti, om Damon och Tirsis och
Camilla, och till sist hade han
ha-rangerat den rodnande värdinnan;
Jag liar trott på gamla dagar
Hli det tiicka könets vän.
Dyrka deras lielga lagar
Och min vördnad ge igen,
Deras namn i lijiirtat rista , . .
Men sä täck värdinnan tly
Lär jag kanske ldifva — fy —
Bäd’ den första och den sista.
Det purpurröda vinet stod stilla i
remmarena, Ett blad föll sakta ned
från lindkronan öfver de tre
människornas hufvuden. Långt i fjärran
hördes åkdonen skramla på
Stockholms gator, men endast som ett svagt,
aflägset, nästan melodiskt sorl, som
gladt öfverröstades af en ensam
fågels pip-pip i närheten. Den
entoniga, surrande myggsången dallrade
i luften.
Carl Michaels knäpp på lutan blef
starkare. Tonerna samlade sig
småningom i grupper, togo form, fingo
själ ocli rytm, strömmade snart ut i
ett melodiskt förspel, rikare, nyare
och vältaligare än de två lyssnande
vännerna tillförene hade förnummit.
»En tysk sång!» yttrade skalden
sakta. Och ställande lutan
bekvämare, höjde han med insprirerad
rö-i reise hufvudet, blickade ut öfver
trädgårdens rabatter och slingrande
gångar och spelade än en gång, i
fullto-| nig styrka, det harmoniska förspelet.
Ein Veilchen auf der Wiese stand,
Gebückt in sieh und unbekannt;
Es war ein herzigs Veilchen.
»På ängen stod violen, blyg och
enslig. Då kom den unga herdinuan
gångande; hon sjöng sina muntra
visor. Ack, tänkte violen, vore jag
blott för en liten stund den fagraste
blomman i naturen, så jag plockades
af den kära och finge hvila vid
hen-j nes barm, ack, en enda liten stund
blott. Men herdinnan skyndade
närmare, hon såg ej violen, hon
trampade den, krossade den, så den sjönk,
dog . . . och dock tänkte blomman
i dödsminuten: genom henne, genom
henne, vid hennes fötter dör jag, och
jag är lycklig!»
Det var nya toner för de lyssnande.
Så skönt hade de aldrig hört en idyll
målas. Musiken smög sig i
kärleks-eldig längtan till de enkla orden, som
doftade skog och i tre strofer
skildrade ett lifsöde. Huru förnams ej
i den ljufva musiken herdiunans
dansande gång, blommans bäfvande
önskan, den nalkande ofärden,
förkros-sclsen, undergifvenheten, den jublande
fröjden in i döden att ha utandats
vid hennes, den ungas,
solskensgla-das fot!
»Ni — Bellman. är det ni som
. . .?»
Nej, sången är af den gudomlige
Mozart!»
Skalden förde med en hänryckt
gest handen till hjärtat, och en lång
stund blef han så, blickande i tjust
vördnad framför sig, böjande sitt
huf-vud inför den störste mästarens i
toner snille. Ty året förut hade den
oförliknelige lämnat lifsbesvären, och
Carl Michael Bellman sjöng då om
honom:
Flyg från jordens däld och dimma
Till de sälla andars tal
Att i änglars kor förnimma
Nya stämmor till ditt val!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
