Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komsterna voro så små, att lian med
nöd kunde lifnära sig. Det ville
sannerligen energi oeli ett godt humör
till att under sådana förhållanden
stanna i Köpenhamn och odla sången;
också var det hardt när att han följt
sina anhörigas råd och flyttat till
landet soin hjälplärare. Innan han
upp-gaf sina konstnärsdrömmar ville han
dock ännu en gång försöka sin lycka,
och för att få klart besked på hvad
han dugde tiil, gick han upp till gamle
Gade. Efter hand lyckades han vinna
mästarens intresse, och utgången af
detta besök hiifde alla tvifvel om att
han borde stanna i Köpenhamn och
fortsätta sina sångstudier.
Kgl. skådespelaren P. Jerndorff, som
är en mycket musikalisk man, tillbjöd
honom sin kunniga vägledning, då
Allen rest till Amerika, och
undervisade honom i tre år, under hvilka
han på allt sätt var en god vän för
den unge sångaren. Men den som
har största hedern af att ha utbildat
Herold är prof. Leopold Rosenfeld,
den bekante komponisten, som iifven
undervisade i sång. Sedan denne
under ett år arbetat med honom på den
af Allen och Jerndorff lagda grunden,
lät han honom profva på kungl.
teatern. Profvet utföll sä lyckligt, att
Herold — som under tiden hunnit
erhålla en fast lärareplats vid en af
Köpenhamns kommunalskolor och det
von Westenska institutet — kom att
debutera som Faust d. 10 febr. 1893.
Hans friska stämma väckte alla
musik vänners förtjusning; med ens hade
den oansenlige, nästan nödlidande
skolläraren blifvit en populär man, en
firad konstnär, alla damers afgud
och männens med, för resten.
Skol-tjänsten hade han dock kvar till dess
han erhöll fast engagement vid teatern.
Det var då ej underligt, att han
påföljande sommaren blef den danske
sångare, som af de skandinaviska
för-eningarne i Chikago engagerades att
medverka vid några af de stora
under världsutställningen därstädes gifna
konserterna. I två månader var han
borta och tjänade ett efter danska
förhållanden svindlande högt honorar. Som
ett kuriosum kan omnämnas, att han j
på andra sidan Atlanten genom sin
sång smälte hjärtat på en svara
dä-gelig prinsessa från — Honolulu; men
till all lycka bortförde Hs. kungl.
dä-gelighet icke den danske sångaren,
som hon gärna ville ha till man.
Efter hemkomsten från dollarlandet sjöng
Herold flere partier på Köpenhamns
kungl. teater, efter att i sept. samma
år ha haft sin 2:a roll såsom grefve
Tristan de Vaudemont i
Tschaikow-skys »Jolantha», hvarvid han visade
öfverraskande framsteg såväl i sång
som spel. Han sjöng sedan i Oluf»
af Grandjean och i »Liden Kirsten»
på festföreställningen vid firandet af
prof. J. P. E. Hartmanns
90-årsfö-delsedag 1895. Emellertid hade han
efter en lyckad provinsturné
sommaren 1894 erhållit ett stipendium och
rest till Tyskland och Paris, under
färden ifrigt studerande teater och
musik. En under resan ådragen
förkylning angrep rösten, så alt ryktet
spred sig om att sångrösten gått
förlorad. På sommaren reste då Herold
till Norge för att stärka sina krafter,
fick sedan tjänstledighet från teatern
och begaf sig därpå till Paris, idkande
sångstudier där ett helt år hos mr.
Devillier.
Efter hemkomsten stod han åter i j
sin fulla kraft och hans
återuppträ-dande i »Faust» blef en stor succés, j
Därefter har han sjungit flere partier,
såsom Vifandaka i Toffts opera med
samma namn, Belmonte i Mozarts j
Enleveringen» Don José i > Carmen»,
ansedd som en af lians bästa roller,
Cassio i »Otello» Manrico i
»Trubaduren’, Turiddo i Cavalleria», Canio I
i »Pajazzo», Lohengrin, Torben Oxe
i »Dyveke* af Bartholdy etc. och nu
senast i år Celio i En nas nya opera
»Lam ia».
Af den fattige bagarsonen har
sålunda blifvit en utmärkt och firad
sångare, en tenor, hvars stämma i
höjden har en ovanlig styrka och
skönhet. Den forne skolläraren bor
nu med sin älskvärda hustru, född
Magda von Gcrsdorff, i sin egen
eleganta oeh smakfullt inredda villa i
Rosenvænget.
––-^––-
Operan och operetten i
vär tid.
Böjelsen för operetten och varietén
har tilltagit år från år under den
nyare tiden. Ju mer konsertsalarne börja
stå tomma, ju mera dragningskraft j
utöfvar operetten och varietén. Den
uppsluppna franska operett- och
varietédivan slår lärdomen, den luttrade
konstsmaken och konstmoralen på
fingrarna. Den garnla vördnadsvärda fru
Musica har blifvit en skygg oeh
ängslig dam, åldrad i förtid. Ler hon
någon gång, ser hon sig förskräckt om:
»Min Gud, var inte det där trivialt?
Någon konstdomare måtte väl aldrig
ha sett det!»
Men naturen låter icke betvinga sig,
och så se vi hur för det till glädje
skapade barnet det ena templet efter
det andra öppnar sig, där man kan
skratta och muntra sig af hjärtans
lust.
Böjelsen för operetten oeh
varietén betyder dock ej en absolut
trivialisering af smaken, endast ett beliof
af förströelse och är följden af en viss
osund konstriktning under de sista
årtiondena. Musiken, som omedelbart
skall verka på sinnet, har småningom
under inflytandet af efter originalitet
sträfvande komponister och blaserade
åhörare, blifvit direkt reflexiv.
Melodien är bannlyst, liffulla
rytmer tålas endast om de såsom
nationalkarakteristik användas af ungrare,
ryssar eller böhmare. Och hvad har
man fått i ersättning? Sällsamma
tonkombinationer, hvilka, i och för sig
fullkomligt obegripliga, först genom
bifogade textord kunna väcka
eftertanke.
Men den, som nu icke vid
åhörandet af musik vill bråka sin hjärna?
- »Ja, den skall hälla sig hemma»,
säger moralisten. Nej, han går på
operetten för att ha roligt, och har
han det ej, så kan han lugnt tala om
det och behöfver ej utsätta sig för att
få h öra: »Det där begriper du inte!»
utslungas af en stolt s. k.
konstkännare. Förr, då icke operetten och
varietén existerade, kundo operans
scen med ädlare konstnjutning
tillfredsställa den som i glad, muntrande
musik ville söka förströelse. Det var
då den komiska operan och
speloperan mera odlades och framhölls på
scenen.
Det låter emellertid ej förneka sig,
att pä senare tid iifven i den
allvarliga musiken en sund reaktion inträdt,
ett återvändande till enkelhet och
naturlighet. Men denna rörelse går
långsamt och famlande. På en konstperiod,
som såg en konstens utvecklingsfas i
det onaturligt uppskrufvade, måste
följa en period, som erbjuder en
harmlös njutning. Den musikaliska
produktionen må rätta sig efter tidens
tecken. Den musikälskande publiken
vill ej i längden lata för sig uppduka
kontrapunktiska kuriosa och klyftiga
tonkombinationer i stället för melodier
och sådant, som anslår en sund
musikkänsla. Om operan och
konsertsalen fortfara att förvägra dem sådant,
som den begär och kan fordra, så
vänder den sig förklarligt nog till
operetten eller varietén.
Hvad har man då egentligen emot
melodien? Hvad har denna behagliga
tonfé gjort er, moderna orkestertitaner,
1’ör ondt, efter ni stöta detta
sånggudinnornas älskliga barn ifrån er,
såsom något orent och besmittadt?
Den närvarande konstriktningen
visar hän pä Richard Wagner. Vet man
då icke, att denne mästare sagt:
melodien är musikens vikt iy aste lifsi/tlriny.
Men min tro är, att melodien är
lika snäf mot våra moderna
komponister, som dessa emot henne.
Melodien låter sig ej träffas, och då gör
man en dygd af nödvändigheten och
hjälper sig utan henne.
Våra fäder satte sig till dukadt bord;
de togo skörd från ett moget
sädesfält. Oss ha de endast lämnat
stubben kvar, och mödosamt få vi böja
oss för att söka få fatt i en blåklint.
Så mycket större heder för den, som
finner blomman! Men att vilja
presentera oss en bukett af strå och halm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
