Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
154
skrifvit sitt »Intermezzo». Teilmans
kompositioner äro i hans välbekanta
populära stil. E. Salchows stycke är
en bondmarsch, som bär skäl för namn
och vignett. Af dansmusiken träffar
man en ny bukett »Vinterblommor»,
under många år uppdrifna till julen.
Iläftet innehåller god dansmusik ur
operetter af Suppé, Sidney Jones m. m.
Af svenska tonsättare påträffa vi däri
A. Aurell, som lämnat en Pas de quatre
och Victor Holtz, som äfven i denna
samling bidragit med en pigg
Hambopolska. De andra
danskompositio-nerna kunna ock åt vederbörande
rekommenderas. »Preludierna för orgel»
ha till tonsättare den som sådan väl
ansedde domkyrkoorganisten i Wexiö.
Bergewings samling »Folk-Låtar» blifva
nog välkomna af violinspelare, som
sätta värde på sådan folkmusik.
Bland sångerna äro Bedingers rätt
anslående och väl skrifna, några i
folkton, samt lätta att utföra. »En glad
visa» har haft flera komponister förut.
Tonsättaren tycks gärna vilja sluta sina
sånger i tornartens dominant. Petres
sång är i stil med hans kända
pianokompositioner. De nya sångerna af
Peterson-Berger visa samma rika fantasi
som hans föregående och fängsla
intresset. De äro af omväxlande
karaktär till ypperlig text. Ett och annat
harmoniskt hugskott förefaller stötande,
såsom hos första sången, i hvars
början c-molls-tonarten tvärt öfvergår i
f-dur. Sjögren har lämnat en lyckad
sättning af den vackra skotska
folkvisan. Mascheronis sång påminner om
Abt eller italienare som skrifvit i
liknande stil.
Af musikalierna på C. Johnns
förlag finna vi ett häfte af den ansedde
komponisten v. Wilm. Detta
innehåller 14 små, särdeles vackra
karaktärs-stycken med öfverskrifter, passande
för mindre elever. Ellbergs »På
Skansen» bär skäl för namnet
»aftonstämning», hvilken emellertid interfolieras !
med en rask polska från dansbanan.
Den orientaliska marschen, som
upp-gifves ha spelats i Berns’ salong »med
stormande bifall», är rätt orientaliskt
karaktäristisk. Sousas marsch sägcs
ock vara så populär, att 122,000
exemplar af den lär ha sålts.
»Tusen-konstnären» innehåller 10 skämtsamma
stycken för sång eller piano, delvis
med detta instrument, som leksak. I
första stycket härmas kattens jamande,
i »fruktstycket» anslås
öfvertangen-ter med ett äpple eller dyl., i »det
ostämda pianot» spelar ena handen
»Friskytts»-valsen i C, den andra i
Gess dur o. s. v. Af sångerna är
»Figaro»-arian allbekant. Sigrid
Mil-topæus’ sång är nätt och melodiös
med arpeggieradt aekompagnement.
Jeppsons kupletter äro muntra och
oförargliga.
___ __-»___
•K
Musikbref från Tyskland.
München.
Den första s. k. Kaim-konserten af
de 12, som dirigerades af
hofkapell-mästaren Felix Weingartner, egde
rum 21 okt. med hf Eugen Ysaye
som solist och hade följande program :
1. L. van Beethoven: Erste
Symphonie. C-dur. 2. Joh. Seb. Bach:
Konsert. E-dur för violin (hr Ysaye),
orkester och orgel (hr Hempel). 3.
Richard Strauss: Tod und Verklär-
ung. Tondichtung für grosses orkester.
4. Eduard Lalo: Symphonie espagnol
(hr Ysaye). 5. Rieh. Wagner:
Ouverture zu Tannhäuser.
Då som dirigent läses Felix
Weingartner och solist Ysaye — är en
kritik öfverflödig. På såväl
generalrepetitionen samma dag kl. 10 f. m.
som på aftonen var en entusiastisk
publik samlad och den vackra
Kairn-salen var till trängsel fylld. Ysayes
mästerliga föredrag, hans stora
betydelse som virtuos och musiker är ju
för Sveriges musikaliska publik så
välbekant, att det är onödigt vidare
orda därom. Då däremot
Weingartner väl hufvudsakligast är bekant som
betydande komponist, åtminstone för
de flesta af denna tidnings
prenumeranter, kan jag påpeka att han som
dirigent egentligen är ännu mera
betydande.
Trots sin ungdom behärskar han
orkestern med en säkerhet och
intelligens, sådan att sedan Biilows
bortgång han saknar rival.
Arthur Nikisch som dirigerar
Phil-harmon. orkestern i Berlin och
Ge-wandhaus-konserter i Leipzig samt
Nicodé i Dresden äro väl de enda
konsertdirigenter, som kunna nämnas
vid sidan af Weingartner. Hvad
elegans och finhet i uppfattning
vidkommer är Weingartner enligt min åsikt
den förste och han fullkomligt
elek-tricerar den orkester han anför. —
Som bekant torde vara dirigerar han
fortfarande desymfonikonserter i Berlin
som gifvas af kongl. kapellet
därstädes, ehuru han icke numera anför
några operor. En ny opera af Felix
Weingartner är under inöfning i
Leipzig och hans charmanta symfoni n:r
2 i Ess-dur gafs den 8 febr. detta år
i Dresden af kongl. kapellet, i alla
afseenden fulländadt, under direktion af
von Schuch.
Frankfurt am Main. Non. 1001.
Den 4:de Konserten af Frankfurter
»Museums-Gesellschaft» gafs Söndagen
24 November i den stora charmanta
konsertsalen »Saalbaue». Dessa
konserter hafva ett stort anseende på
grund af den utmärkta orkester, som
kapellmästaren Gustav Kogel sedan
11 år dirigerar. Herr Kogel var
förut dirigent för Philharmoniska
orkestern i Berlin och har äfven härstä- •
des gjort sig bemärkt för den
intelligens och noggrannhet han nedlägger
på allt livad som under hans ledning
presteras.
De solister, som biträda på dessa
konserter äro äfven vanligen af l:sta
rang. På denna konsert var
violinisten mr Jacques Thibaud från Paris,
för l:sta gången engagerad och vann
en fullständig succés. Med Bruchs
konsert skördade han stormande
applåder och inropningarne från den
talrika publiken voro c:a 8 å 10,
hvilket äfven var fallet efter hans andra
prestationer. Beethovens Romanze i
G-dur, op. 40, Bachs Prélude,och
Saint-Saéns’ Havanaise allt med
orkester-aekompagnement. Trots publikens
stormande jubel gaf Thibaud dock intet
extra nummer, då programmet ändå
hade en betydlig längd. För att
citera något af recensionerna öfver hr
Thibaud, så skrifves i »Frankfurter
tidning»: Monsieur Thibaud, en ung
violin-virtuos med intagande och
fördelaktigt yttre, förstår att i likhet
med Henri Marteau förena i
föredraget fransk elegans med tyskt djup;
hans teknik är högt utvecklad och i
jämnbredd med de största virtuoser,
hans ton är af obeskrifligt välljud,
särskildt var Bruchs Adagio bedårande,
och i högsta grad tillvann sig den
unge konstnären den talrika
publikens beundran och ynnest.» Aftonens
andra solist Fri Auffarth (sopran)
hade en svår uppgift vid sidan af
Thibaud. Hennes röst ehuru ej stor
är dock sympatisk, och med 2
Lieder, »Allerseelen» op. 10 af R. Strauss
och »O komm im Traum» af Fr.
Liszt, vann hon erkännande, däremot
stod arian »Ah, perfido!» af
Beethoven utom det område, där hennes
röst kunde göra sig nöjaktigt
gällande. Konsertens n:r 1 utgjordes af
Schumanns Symfoni n:o 4 D-moll och
afslutades med Sibelius’ orkester-suite
»König Christian II» (l:sta gången).
Mest anslog dess Nocturne och Elegie;
framför allt berömdes
instrumentationen. En recensent skref, att trots
nationel stämning erinrar det hela
mycket starkt om Grieg och
Tschai-kowsky. Utförandet var briljant.
G. W.
––-—
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Nov. 30. Thomas: Mignon —
Deo. 1, 4, G, 9 PuociNi, G.: Boheme (*/i,
Mimi: fru Lindberg; Rodolpe: hr Nyblom).
— 2, 12, Wao.xkr: Rhenguhlet — 5. Waoxrr:
Tannhänaer (Elsa: fru Ostberg; Tannhiiuser:
hr Briesemeister). — 7 Boito: Meftatofelcs —
8 Druides : Lakmi (Lakrné, Mallika: friikn.
Sviirdstrom, Hulting) — 11 Doxizktti :
Leonora. — 14 2:a Symfon i kon.irrten. Beethoven:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
