Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19—20. 17 December 1903 - Prenumerationsanmälan - Till våra prenumeranter - Berömda konstnärers tankar om Berlioz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyelse, sända vi dem, %m förut,
årgångens första nummer, med anhållan
att de som icke vidare önska erhålla
tidningen ville tillktinnagifva ddta åt
ludet eller ä tidningsexpeditionen före
andra numrets utsändande. Senast
när budet kommer med andra
numret torde det första återlämnas af dem
som ej förnya prenumerationen: af
dem, som därmed fortsätta, torde då
titt budet prenumerationsafgiften mot
kvitto er/äggas. Dem, som behålla
första numret utan att afsäga sig
tidningen, anse vi oss alltså få
fortfarande räkna som prenumeranter å
densamma.
Presentkort å tidningen finnas att
tillgå å Expeditionen, i musik- och
bokhandeln etc.
Vördsammast
Ite du Dt tonen.
-t-® !-
Till våra prenumeranter.
En musikbilaga skulle i år, likasom
föregående år, ha följt med årets sista
nummer, men ehuru planerandet för
densammas tryckning skett vid samma
tid som förra året, har oförutsedda
omständigheter gjort det omöjligt att
få densamma färdig. Ocäntadt nog
har såväl notstickeri som tryckeri
varit sä öfverhopade med beställningar
— så som vi ha hört, med anledning
af den snart väntade anslutningen till
Bern-konventionen om litterär
egande-rätt — att det blef oss omöjligt att få
musikbilagan i rätt tid färdig. /
stället lämna vi nu såsom premie
Porträtt
«/
Cudwig van Beethoven
å kartong
Musikbilaga kommer däremot att
medfölja något af nästa årgångs första
nummer, och denna kommer att
inne-hålla: Pianostycken af üustaf Hägg,
Theodor Kirchner, Ignotus samt
en sång af A. M. Myrberg.
Vördsamt
Redaktionen.
——
Berömda konstnärers
tankar om Berlioz.
Vid midten af trettitoalet uttalade
sig Robert Schumann i “Neue
Zeitschrift für Musik“ med mycken värme
om Berli z, särskildt om den
“fantastiska symfonien“, Wolfgang Gr
pen-ketl, till hvars tragedi “R>bespieire"
Henri Lito ff komponerade sin bekanta,
etiektfulla uvertyr, profeterade i
Bra-unsnhweig 1843 att Berlioz utan
tvif-vel inom tre är skulle lå en plats tätt
vid sidan af Beethoven; ja, han tyckte
sig till och med i arkitektureu hos
den franske komponistens verk skymta
ännu stohare bägar än i den tyske
mästarens.
Om än Schumann sedermera mycket
änd ade sin mening, ocb de
betydligaste fackmu’iker voro mycket
tillbakadragne geut emot Beilioz, väckte
d ick det nya, det dristiga och en
obestridlig genialitet stor
uppmärksamhet, och det emortagaude som Berlioz
rönte öster om Rhen st<g’ade i hög
grad hans sjelfkänsla. Trots all sin
beundran oeti respekt för Beethoven
var Berlioz icke emot att betrakta sig
sjelf som un Crescc do de Esprit de
Beithovm, hvilken föga blygsamma
beteckning han lär ha användt om sig
Sj-lf.
Sedan Berlioz nu i mer än ett halft
århundrade spelat en framstående roll
utan att halva uppuätt någon egentlig
popularitet, kan man sätta i fråga om
deuua någonsin skall tillfalla houom.
Kan emellertid den nytyska
orkestermusiken i RicUard Suauss’ stil vinna
tycke, sä torde mau äf-en kunna
fördraga, om icke föredrags, Berlioz Att
dennes luu-tik ej lörstoits och uppska
-ta les af hans samtida, är föiklarl gt
nog. Berlioz kunds icke herska
sam-ti’li t med Mendelssohn.
Schumann yttrade 1843 att i de
nya verken om Berl.oz lörekomma
saker, som man icke skulle kunna ti ltro
en mogen man om 40 år (Berlioz’
ål-d-r den tiden). Till Mendelssohn skref
Mo-tc eles, som 1834 hade dirigerat
uvertyren till Berlioz’ “France-juges“:
”Vi voro alla nytikna pä att höra bvad
e’t franskt geni kunde prestera. Men
hvilket öronbedöfvande oväsen af
me-tallblåsrrne! hvilken gruflig, olidlig
kontrapunkt, som tycks vilja bevisa
att våra förfäder voro pedanter!
Slutligen en kontrasterande mellansats, som
tröstande bringar oss en ordinär
vådevillmelodi“, o. s. v.
Mendelssohn svarar och stämmer
alldeles öfverens med Moscbeles.
Särskildt tadlar han att Berlioz i den
ifrågavarande uvertyren skildrar mord,
nöd och jämmer. ”Afven om musiken
i grund och botten vore god“ –
säger M-ndels8obn — “innehåller den
dock ej annat än sådana rysligheter.
Han (B^lioz) gjorde mig helt
melankoli-k, därför att han dömer så klokt,
kalit och riktigt om alla andra och
I som författare är så fullständigt för’
nuftig, under det han icke lägger märke
till det sä gränslöst oförnuftiga hos
; honom sjelf.“
Moritz Hauptmann, som var den
lugut piöfvande tänkaren och domaren
i musikaliska spörsmål, fann att
Berlioz gjorde, det han ville göra, ga ska
godt, men att hans “barrikadmusik“,
som hvarken härrörde frän affektation
j eller inspiration, hade sin grund i en
begrän-ning. Något vackert kom i
\ alla händelser icke fram ur denna
förryckta musik — Rossini svarade en
gång, då ban vid utförandet af en
komposition af Berlioz tillfi ågades om
j sin mening: ”Nu har den stackars
I Haydn ansträngt sig till det yttersta
for att i sin inledning till ”Skapelsen“
fram-talla Kaos. Hade han känt
Berli’ z’ musik, kunde han ha sparat sig
det besväret.“
Ambros är villig att ursäkta de
“demoniska orgierna“ i sista stycket af
“den fantastiska symfonien“ för de
sköna toner som kliDga i den
föregående satsen “Sténe chamjétre“.
Sålunda yttrar han: “Efter B-ietboven
har ingen funnit liknande uttryck för
samma sak“, och han betraktar
Berlioz såsom en praktfull meteor, som
J lågande, i oreg-lbunden fart rusar fram
1 öfver natthimlen, medan vi under
spänning och forvåning betrakta dess bana.
Skalden och författaren Ernst
Le-J gouvé, som var en af Berlioz’ vänner,
säger att ban begynte sina musikaliska
studier för sent och att han pågrund
af sina knappa vilkor ej genomgick
någon grundlig skola. Det lyckades
henom således icke att, uppnå den
duktighet eller att utveckla den talang,
som hans gtni hade bruk för. Däraf
de många otympligheterna, oklarheterna
och biztrrerietna. B rlicz skulle haft
att råda öfver Beethov ns hela
vetande, dukiighet och uttrycksförmåga.
L-tgouvé menar dock att “La
damnation de Faust“ trots alla fel är ett
odödligt verk.*
Berlioz var som människa samma
excemrir-ka, vulkaniska natur, som ger
sig till känna i hans kompositioner.
Samma öfvermått af lidelse och
ensidighet gjorde sig gällande både i
hans lif och i h»ns verk, men lika
modig och uppriktig träder han oss
alltid till mötes.
* I Svensk Musikt. 1894 N o 4 finnes
införd en intressant karaktåristik öfver
Beilioz at L“gouvé.
—.
Klinka aldrig! Bemöda dig om ett
friskt spel, och spela aldrig ett stycke
till hälfteD.
Rob. Schumann.
•fc *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
