Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 5 Januari 1905 - Prenumeratiousanmälan (med medaljong-porträtt af nuv. redaktören - Om kammarmusik, af Adolf Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(utom juli - augusti, ”den döda
säsongen”) till ett pris af 5 kronor per år.
Musikbilaga tillfaller endast
Ftelfit’8-prenumeranter. Mindre än hel
årgång beräknas efter lösnummer (25
öre).
På tidningen prenumereras här å
Expeditionen, Kammakaregatan 6. 1
trappa öfver gården, samt i bok- och
musikhandeln, å posten och
tidningskontor. / landsorten prenumereras bäst
å posten, då tidningen fortast kommer
prenumeranterna till handa.
Vördsamt anhålles att prenumeration
må ske så snart som möjligt; vid d:rekt
prenumeration hos Svensk Musiktidnings
Expedition, Stockholm, tillsändes tidnin- i
gen prenumeranten kostnadsfritt genast
den utkommit.
För att spara våra förra
prenumeranter besvär vid prenumerations
förnyelse, sända vi dem, som förut,
årgångens första nummer, med anhållan
att de som icke vidare önska erhålla
tidningen ville tillkännagifva detta åt
budet eller å tidning sexpeditionen före
andra numrets utsändande. Senast när
budet kommer med andra numret torde
det första återlämnas af dem som ej
förnya prenumerationen: af dem, som
därmed fortsätta, torde då till budet
prenumeratiensafgiften mot kvitto
erläggas. Dem, som behålla första numret
utan att afsäga sig tidningen, anse vi
oss alltså få fortfarande räkna som
prenumeranter å densamma.
Vördsamt
Frans Joh. Huss,
Redaktör och utgifvare.
Om kammarmusik.
Af Adolf Lindgren.
Med kammarmusik menar man
egentligen — såsom namnet antyder —
musik för “kammare“, d. v. s. mindre
lokaler, i motsats till musik för tea-
tern, kyrkan eller den stora
konsertsalongen.
Ludvig XIV hade en särskild ”maitre
de la musique de la chambre du roy“,
och uti Italien iinna vi så tidigt som
omkring 1600 en massa utgifna
”can-tate da camera“ och “madrigali da
camera“. Dessa voro vokala stycken;
men äfven instrumental kammarmusik
förekom i form af sviter ocb, senare,
af sonater för ett eller flera
instrument. Numera betecknar ordet
kammarmusik vanligen stycken för ett fåtal
instrument, såsom duor, trior,
kvartetter, kvintetter o. s. v., oftast för
stråkar med eller utan piano; men
undantagsvis kunna solosaker, äfven
sångnummer, däruti inbegripas.
I afseende på lokalen har ordet
numera ej heller så sträng
begränsning, då t. ex. stråkkvartetter ej sällan
utföras i större konsertsalar — hvilket
visserligen alltid förblifver en
oegent-lighet.
Fordom var kammarmusiken mera
privat än offentlig och idkades
huf-vudsakligen i furstliga och högadliga
personers hus af enkom aflönade
“kammarmusiker“, “kammarsångare“,
”kammarvirtuoser“ m. m., titlar, hvilka
delvis bibehållas ännu i dag, eller ock
af amatörer inom hemmen och
sällskapskretsarna.
Den "kammarstil”, som blef
utmärkande för hithörande kompositioner,
karakteriseras gent emot konsert- och
operamusiken af en dess mera subtilt
konstrik och i detalj gående
utarbetning af de musikaliska tankarna, ju
mera hvarje instrument är en
solostämma samt större massverkningar
och bestickande klangskiftningar äro
omöjliga. Af detta skäl har
kammarmusiken i alla tider gällt för en af
de finaste kompositionsarterna, och som
dess egentliga medelpunkt har
stråkkvartetten betraktats.
Kvartettkompositionen, säger Marx,
håller midten emellan piano och
orkestersats. Där når hvarje stämma
en friskhet och finhet i
framställningen, som den mångbesatta orkestern
icke kan uppnå och som pianot
af-lägset kan härma. Orkestern har tusen
färger och tusen stämmor för att kunna
vara ett organ för samtliga
instrumentens värld. Pianot är fantasiens
rän-narbana, de ensamma tankarnas
förtrogna. Kvartetten är en sinnrik
underhållning i den trånga, förtroliga
kretsen, ett utbyte af dessa fina
tankar och känslor som man icke högt
för till torgs, utan som gå från vän
till vän. Därtill kommer den högsta
frihet i förandet af hvarje stämma,
den högsta mångfald i alla.
Kvartetten måste vara polyfon, på det
hvarje stämma må komma till sin
rätt, den måste vidare gestalta sig lätt
och fritt efter instrumentens natur.
Luftiga motiv flyga från stämma till
stämma i ett mödofritt, ändlöst spel,
foga sig samman till melodier, till
satser eller lösgöra sig ur satserna
flitigare och enträgnare än i några
andra tonverk. Själfva polyfonien
tillgriper blott undantagsvis de
allvarsammare formerna af kanon eller fuga,
den är mera ett kåseri än ett
reson-nemang.
Med en sådan karakter på
kvartetten, eller öfver hufvud
kammarmusiken, är det gifvet att den lätt får en
viss exklusiv, så att säga
aristokratisk karakter, och likaså kan man
förstå att den i sin början var helt
och hållet privatnöje och att det dröjde
länge innan den vågade sig ut ur
hemmen till den offentliga
konsertsalen. Ännu i förra århundradet
gåf-vos dylika verk endast undantagsvis
offentligen.
I vårt land funnos ännu på
1840-talet inga serier af soaréer för
kammarmusik, man finner då endast en
eller annan trio eller kvartett inkastad
på ett program af helt annan natur,
t. ex. ett orkester- eller
virtuosprogram. Den förste, som här anordnade
serier af kammarmusik, var kanhända
en viss Königslöw i början af
50-talet, att döma af några antydningar
i “Ny tidning för musik“, men detta
försök synes ha varit blott
fragmentariskt, ehuru det ej saknade
betydelse, enär han af inhemska
tonsättare uppförde bl. a. Berens och
Randel samt af utländingar redan vågade
sig på Schumann, hvilken dock Bauck
fann något dimmig (!). Mera ordnade
soaréer tyckas hafva gifvits från 1853
af d’Aubert, Ad. Berens, Lindroth och
Mollenhauer, hvilka höllo sig till den
klassiska repertoaren, d. v.’s. Haydn,
Mozart, Beethoven, Mendelssohn, Spohr,
Cherubini och på den tiden äfven
Onslow, samt af inhemska tonsättare
presenterade Norman. Företaget blef
dock icke långvarigt, och annoj.1853
finner man en ny kombination af
kvartettspelare, hvari för första gången
förekommer namnet Fritz Söderman,
hvilken sedermera förblef
kvartettsaken trogen under växlande
kombinationer ända till sin död.
Hans namn märkes i den
kvartettförening, som på 1860-talet kanske
egentligen gaf kammarmusiken fart
hos oss och i hvars spets glänste
Wilhelmina och Maria Neruda, sedermera
fruar Norman och Arlberg. Men äfven
deras period blef icke lång. Sverige
blef snart för trångt för en sådan
storhet som “violinens Clara Schumann“,
för att tala med Biilow.
Då var det som saken räddades af
Fridolf Book och Söderman, hvilka
under hela 1870-talet höllo
kammarmusiken vid lif, biträdda af skiftande
medarbetare, såsom hrr Nordqvist,
Hagemeister, Lindroth, Lindström och
Möller. Sedan dessa sällskap sprängts,
försöktes på 80-talet under kortare
tider nya samfundsbildningar dels af
Book, dels af Lindström, hvarjämte
den s. k. damtrion, numera fruar
Sved-bom och Lundqvist samt fröken
Lagervall, under flera år bidrog att hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
