Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Januari 1905 - Musikbref från Italien, af Anteros - »Bröderna» (»Der Evangelimann»), opera i 3 akter af W. Kienzl. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intryck af en nordisk Freja än antik
skönhetsgudinna. Körerna utmärktes
af mindre perfektion än orkestern,
hvilket något förtog charmen af de
hennes sång interfolierande nymfernas.
Den sceniska apparaten skulle gjort
sig mer gällande, derest ej de
sär-skildt för visioner och changemanger
för öppen ridå vigtiga ljuseffekterna,
liksom i italienska teatrar öfverhufvud,
lemnat åtskilligt att önska.
För kontrastens skull var det en
lycklig idé att låta ”Elena“ efterföljas
af den unge napolitanaren Lorenzo
Filidsis »Manuel Menevdez» —
,jem-väl enaktsopera och vid Sonzognos
senaste pristäflan i våras belönad med
50,000 lire —, efter den helleniska
idealismen en den mest fullblodiga
moderna realism, om än förklädd i
spansk dräkt på 1600 talet. I sjelfva
verket tyckes detta genialiska lilla verk
i ill mönster haft Mascagnis
“Cavalleria“ med hvilken det icke allenast
har beröringspunkter med hänsyn till
ämnet, utan äfven i fråga om
melodirikedom samt äkta sydländsk färg och
glöd; ej heller ett, och dertill
synnerligen stämningsfullt orkestralt
”mellanspel“, saknas. Skada blott att den
af Vittorio Bianchi och Antonino Anila
författade texten efterlemnat ett så
vedervärdigt slutintryck. Innehållet
är i korthet att den unge ridderlige
I Menendez under ett anfall af
svartsjuka alldeles obefogadt skymfar sin
älskades, blomsterflickan Ferminas,
heder och i förtviflan öfver, att hon på
grund häraf förskjuter honom,
stympar han den arm, som vaiit verktyget
lör hans handling. Operan, hvilken
kommer att utföras under den
förestående säsongen å “Costauzi” i Roma,
I “S. Carlo“ i Napoli och ”Carlo Felice“
i Genova, erhöll å “Lirico” en
förträfflig tolkning af hrr Gasperini och Costa,
den förre i titelpartiet, den senare —
en lofvande, ung barytonist, jemväl en
präktig framställare af den gamle
hedersmannen Michonet, regissör vid
“Théåtre Frantjais“ och Adrienne
Le-1 couvreurs faderlige vän, i den ofvan
berörda musikdramen — såsom
Abe-nendes’ vän Hermogenes samt af
damerna Karola och Frasrani i
Ferminas och zigenerskan Mariquitas roller.
Särskildt kunde den personligen
närvarande maestron näppeligen kunnat
önska sig en mera fulländad
representant för det kvinliga hufvudpartiet
än den förra, så utomordentligt
intagande primadonnan.
Från Milano må slutligen
omnämnas, att undert. der hade en högst
intressant interview med Arrigo Boito,
speciellt i förhoppning att utforska
något om hans så länge med spänning
motsedda nya verk, »Nerone», ett
jättearbete att döma af den mirst ett
helt år tillbaka utkomna, af bortåt
250 oktavsidor bestående libretten,
men angående tidpunkten för
musikens fullbordande förklarade han sig
sjftlf sväfva i fullständig ovisshet. Af
nordiska tonsättare uttalade
“Mefisto-feles’“ snillrike och “privatim“ mycket
älskvärde kompositör*) framför allt
sin beundran för Crieg och Sibelius.
P. S. Puccinis: “Madama But-
terfly“.
Just i begrepp att afsända denna
korrespondens, förunnades det oss att
i Genova ett par kvällar njuta af
“Madama Butterfly“, en s. k. “Japansk
tragedi“, efter ett engelskt original,
diktad af Giuseppe Giacosa och Luigi
Illica, med musik af Puccini, hvars
oemotståndligt förtrollando
sånggudinna äfven synnerligen väl egnar sig
att gifva uttryck åt den charm, gratie
och sentimentalitet, som utmärker
dött-rarne af “den uppgående solens land“.
Må vara att maéstron sedan den
misslyckade premiären i Milanos
Scala-teater underkastat sitt partitur en
och annan omarbetning, samt att
operan ej kan fritagas från longörer, men
i dess nuvarande gestalt är
framställningen af den älskliga, med en
ameti-kansk sjöofficer å la “M:me
Chrysantheme i Pierre Lotis bekanta novell
— förmälda och af honom öfvergifna
bjeltinnans sorgliga kärlekssaga så
fängslande, att man ej kan förundra
sig öfver att verket nu å “Politeama
Genove88u med stor framgång
uppförts inalles fjorton gånger. Af
det-sammas många skönheter må, förutom
de vackra och rörande tonfall Puccini
här vetat gitva åt moderskärleken,
framför allt i Butterflys ljuft
vemodsfulla afsked till sin lille son, tillika
hennes svanesång: “Piccolo iddio, amor
mio, flor di giglio e di rosa“,
framhållas den, andra akten afslutande,
Utsökt fina orkestermålning, hvilken, i
likhet mod hennes deliciösa romans:
“un bel di vedremo“ mästerligt tolkar
den hängifna trohet och trånande
längtan, hvarmed hon bidar sin makes
återkomst.
I återgifvandet af denna tacksamma,
men allt annat än lätta uppgift
dokumenterade sig den polska sångerskan
Salomen Krusceniski alltigenom såsom
en verkligt stor konstnärinna. Ock-å
blef hon vid sin ”serata d’onore“)* **
föremål för publikens entusiastiska
bifall och en rik blomsterskörd,
hvar-jemte verser till hennes ära efter
sistnämnda musiknummer kommo
ned-sväfvande från teatersaloDgens högre
regioner. Då intresset nästan
uteslutande koncentrerar sig på titelpar-
ti »En comparaison» visade sig Saint
Saens trots att d»n franska artigheten
ingalunda bos honom förneka– sig. absolut
afböjande gent, emot alla förfrågningar.
**) Egentligen l.edersafton och sålunda
ej en recetttöreställning, utan endast en
representat on för att hedra den re-p.
artisten och bereda åhörarne tillfälle att i
högre grad än vanligt tira densamme. Af
den hyllningsgärd, hvilken gafs åt
ifråga-’ arande, i Italien uppburna primadonna,
märktes’ en präkt’g krans från den i
Genova bosatte kapellmästaren och
tonsät-taien Luigi Mancinelli samt, såsom ett
särdeles väl valdt * apropos , en dyibar
japansk vas.
tiet, torde det vara öfverflödigt att
närmare ingå på det i öfrigt mycket
för-tjenstfulla utförandet.
An t er os.
Bröderna,
(Der Evangelimann).
Opera i 3 akter. Text och musik af
Wilhelm Kienzl.
Ptrsonerna: Friederich Engel,
justitiarius i klostret S:t Othmar,
Martha, hans brorsdotter och myndling:
Magdalena, hennes väninna;
Johannes Frendhofer, skollärare i S:t
Othmar; Mathias Freudhofer, hans
yngre broder, aktuarius i klostret;
Xaver Zitterbart, skräddare;
Anton Schnapp auf, böss-smed;
Friedrich Aibler, en äldre borgare;
dennes fru; fru Huber; Hans, ung
bondgosse; “kägelpojkens“ röst;
nattväktarens röst; en gosse.
En positivspelare; benediktiner;
ab-boten; torpare; bönder; knektar; barn.
— Tiden: nittonde århundradet (1820
— 1850). Platsen för handlingen:
Första akten i benediktiner-klostret
S:t Othmar; andra och tredje akterna
i Wien. Mellan första och andra
akten en tid af trettio år
Textinnehåll:
Första akten. Klostergården i S:t
Othmar. Till höger i bakgrunden
klosterkyrkan, till venster klostret. I
förgrunden till venster klostrets
värdshus, till höger en täckt kägelbana;
bakom densamma en lada med
kägelbanan öfverskjutande tak. Det är
tiden för eftermiddagsgudstjen8ten.
Mar hör folket sjunga i kyrkan:
“Salve regina, mater misericordiæ“.
Martha och Mathias inträda i
förgrunden. Lyssnande till den högtidliga
sången säger Martha till honom: “Hör
du dessa toner? Når skall den fromma
sång klinga, som ljuder, då vi vid
altaret knyta det heliga förbundet?“
Mathias uttalar för henne sin ängslan
öfver att han måste fördölja deras
förening, men Martha söker inge
honom mod. Ett tåg af benediktiner
går i bakgrunden öfver scenen.
Folket kommer nu ock ur kyrkan, bland
dem Johannes, som med en rörelse
ger tillkänna, att han fått se Mathias
och Martha. Justitiaren utträder ur
kyrkan och Johannes närmar sig
honom ödmjukt, frågande hur det går
med den lärarebefattning han sökt
och som blifvit honom lofvad.
Justiti-arien svarar att saken står väl och
att han med tiden torde kunna bli
öfverlärare. Johannes uttrycker sin
tacksamhet och aflagsnar sig, men
stannar och återvänder till justitiarien,
sägande sig ha något på hjertat, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
