Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 2 Februari 1905 - Ett par danska konsertgifvarinnor: Ellen Beck och Agga Fritsche (med porträtter) - Uppsalasångens födelse, af Gottfrid Kallstenius - En afton hos Carl Reinecke. Ett Lepziger-minne, upptecknadt för Svensk Musiktidning af Georges Beer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fröken Fritscbe har en ren och
vacker ton i sitt spel utan pjunkig
sentimentalitet och sköter särskildt
bassträngen klangfullt utan sträfket
och skorrning. Svendsens långa,
något enformiga men melodirika konsert
i,op. 7.) utfördes talangfullt.- Känsligt
återgafs småstvckena af Cui och
Arensky, och med mycken virtuositet
l’iattis ^Tarantella“ samt Davidoffs
bekanta bravurstycke “Am
Springbrunnen“.
Skulle vi nu till slut meddela
några biograiiska notiser om
konst-närinnorna, så må nämnas, att fröken
Ileck är född den 3 okt. 1873 i
gref-skapet Lerchenburg, i trakten af
Kallundborg, der hennes far, som hade
titeln etatsråd, var egendomsförvaltare.
Hennes första sånglärare var Algot
Lange, men hon har sedan studerat
sång i Paris för professor Devilliers.
Med bifall har fröken Beck uppträdt
på konserter i Paris och London,
äf-vensom i Kristiania, förutom i
hemlandet och i vårt land.
Om fröken Fritsche kunna vi endast
nämna att hon är född i Köpenhamn,
har gjort sina egentliga musik-
specielt violoncell-studier under fem år
vid konservatoriet i Leipzig för prof.
Julius Klengel. Konserterande
uppträdde hon först i Kristiania och har
utanför hemlandet dessutom låtit höra
sig, såsom man finner af flere
kritiker, med mycket bifall i Berlin,
Dresden, Leipzig, Helsingfors,
Petersburg och Paris; i den ryska
hufvud-stadeu privat hos kejsarinnan
Dagmar och i den franska på en af
tidningen Figaro3 bekanta matinéer.
Uppsalasångens födelse.
Numera anses väl kvartettsången
som ett sådant karakteristikum på
Uppsala studentlif, att man har svårt
att föreställa sig den tid, då iDgen
kvartettsång här idkades. Och dock
ligger denna tid ej 100 år tillbaka.
Därmed är icke sagdt, att Uppsala
på denna tid intet musiklif ägde,
tvärtom fick ingen akademisk
högtidlighet, knappt en oration gå förbi,
utan att “musikstipendiaterna“ gnedo
tiolen under director musices’ ledning,
och på denna akademiska musik lades
så stor vikt, att då det blef fiasko
af musiken vid högtidligheten till
firande af Gustaf IV Adolfs kröning
1800, på den grund att några
studenter uteblefvo från musikläktaren ,*)
blefvo sedermera dessa relegerade.
Men sång synes ej alls ha idkats. I
ett bref den 10 april 1772 (i Uppsala
universitets brefsamling) besvarar
in-spector musices professor Solander en
* Leras uteblifvande berodde på att de
icke lingo spela det stycke, de föreslagit,
ett stycke som innehöll ett par anklanger
från Marseljäeen.
förfrågan från kanslärn, om i
Uppsala funnes några sångare, som kunde
belinuas lämpliga och villiga att ingå
som sujetter vid Gustaf J11:s
tilläm-nade svenska opera. Det heter häri:
“Wid Kongl. Academiens capell
här-städes är nu allenast en ung och späd
discant röst och den i mål brottet“.
Intresset för sång saknades tydligen
alldeles. j
En ny tid inbröt för Uppsala
musiklif i mer än ett hänseende, när
Hæffner den T7 aug. 1808:;:)
utnämndes till director musices. I honom
fick Uppsala, kan hända för första
gången, en fullt fackutbildnd konstnär
som musikledare. 50-åi ingen högg
genast i med en ynglings arbetsifver. Han
bestämde tre dagar i veckan för
systematisk underbyggnad i sången och dessutom
en dag för kompositionsteori; de öfriga
två hvardagarne, tisdag och fredag,
skulle ägnas åt instrumentalmusiken.
Hedan i detta H.vffhers första
till-kännagifvande röjer sig hans
dominerande intresse för sången, och
vederbörande voro inte fullt belåtna med denna
nyhet. Inspector musices, professor
Samuel < *dmann, kritiserade Ha-ffners
planer i en inlaga till konsistoriet,
menande, att allt för mycken vikt
lades vid sången: »De studerande,
som lärt grunderna för Musiken, bilda
sig sjelfve till Sångare, så widt deras
behof fordrar, och den academiska
tiden är dem för dyrbar at användas
i en Sång Schola“, under det insti
u-mentalmusiken enligt Hæffners planer
blefve allt för tillbakasatt. Den 25 okt.
nästa år (1809) bestämdes emellertid
af konsistoriet på Hæffoers förslag
och nu med Odmauns tillstyrkan, att
en musikdag i veckan skall användas
till undervisning i sång.
Härmed är emellertid icke
Uppsalasången skapad, än ha vi ingen
manskör a capella. När sådan sång först
hördes i vårt land, är något omtvistadt.
I Bottigers lefnadsteckning öfver
Samuel Ödmann och sedermera i Tobias
Norlinds Svensk Musikhistoria gifves
äran af de första
kvartettsångsöfnin-garna åt Odmann; Hu-ffner skulle
enligt Bottiger vid sin ankomst till
Uppsala ha funnit kvartettsången i full
gång. Uppgiften synes mig med tanke
på Odmanns visade relativt ringa
intresse för sång och äfven af andra
orsaker, böra tagas med en viss
misstro. Möjligen kan Bottiger afse
öf-vandet af ensemblesaker ur någon
opera eller något oratorium. Det
synes mig mycket litet sannolikt, att
våra Uppsala-studenter skulle ha idkat
manskörsång före musikfolket tyskarna,
bland hvilka den första »Liedertafel»
stiftades 1809. Hvad skulle de för
öfrigt sjunga? Några främmande
kompositioner för manskör hade med all
säkerhet ännu icke letat sig väg till
oss. Det behöfdes först en studfint-
*) Se Uppsala Acad. Oonsistorii
protokoll.
sångs-repertoar i både ord och toner
och för ernående häraf fordrades en
samling kring ett gemensamt intresse.
Denna samliDg synes mig hafva
blifvit gifven genom den 1812
antagna beväringsinrättningen. Denna
synes med ens hafva blifvit högst
populär bland studenterua — också var
ju studenternas exercis förr i världen
egentligen ett maskeradupptåg, mera
jämförligt med nutidens kainevaler än
med någonting annat. Hedan företa
året var Atterbom färdig med sin
■»Sång för den exercerande student
corpsen 1813» (»Samloms bröder kring
frihetens fana ). Denna sång
tonsattes — sannolikt samma år — af
H;uffner som 4-stämmig
manskör. Samtidig är antagligen »Under
Srea baner». Orden uppgifves i
“Upp-sala8tudenternes sånger etc.“,
Uppsala 1874, s. 3, vara diktade 180!* af
en nu okänd student; uppgiften är
obestyrkt, och då det synes mig vara
nödvändigt att anse dikten vara yngre,
tillkommen efter Pnosphoros’
framträdande, förefaller det plausiblast att
anse dikten för en beväringsvisa sådan
som Atterboms och samtidig med den.
Före 1814 måste sången, hvars n.usik
är komponerad af Hæffoer, redan
föreligga som kör, ty det är ganska
tydligt, att musiken användes som
underlag för ord afsjungna — så godt som
säkert i kör — den 27 febr. 1814 å
en fest till firande af Kieler-freden
såsom skål för prins Oscar,
sedermera Oscar I. Vi komma därigenom
åter till 1813 som studentsångens
födelseår. Å den nyssnämnda festen
hördes också för första gången
Atter-bom-Hæffners Vikingasäten, afsjungen
som skål för svenska armén.
Därigenom var Uppsala-sfingen född.
Dess fader torde utom all tvekan
Hæffner vara — dess moder
ungdomsentusiasmen. Au i den dag som
i dag är, efter nära 100 år och under en
väsentligt ändrad musikalisk smak,
bär den i mångt och mycket bägges
drag. Gottfrid Kallstenius.
En afton hos Carl Reineeke,
Ett Leipziger-minne, upptecknadt för
Svensk Musiktidning
al’
Georges Beer.
Efter fem månaders vistelse i
Berlin, hvarunder umgänget med Vilh.
Svedbom och Joh:s Elmblad utgjort
ljuspunkterna, befann jag mig en
marsdag 1876 i sällskap med tvänne
älskvärda danska musici på kurirtåget till
Leipzig.
Den ene af mina reskamrater var
Emil Hartmann, kompositör och
orgel-nist, den andre violinisten Anton
Svendsen. Hartmann ville i Leipzig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
