Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 17 April 1905 - Helge Nissen (med porträtt) - H. C. Andersen och musiken (med porträtt) - En dyr not i Glucks »Alceste»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trådt på danska k. operascenen. Han
kar emellertid på studieresor sträckt
färden både till Paris och London.
Hvad man emot den danska
sångaren kunde ha att anmärka galler
endast språket. Det danska idiomet
är ej så lämpligt för sång ock
tonbildning som det svenska, men detta
inverkar bär mindre i fråga om
bariton-partier, sådana som hr Nissen under
sitt gästspel utförde. I tenorpartier
verkar det mindre fördelaktigt, såsom
vi erinra oss från Fr. Bruns
engagement vid vår opera för sjutton år sedan.
H. C. Andersen och musiken.
Den 2 april 1805 föddes Hans
Christian Andersen i Odense af
fattiga föräldrar — fadern var
skomakare —, den sedan så videberömde
sagodiktaren. Drifven af sin håg för
teatern begaf han sig som 14-åring
till Köpenhamn, der han fick
understöd af flera framstående män, bl. a.
kompositören Weyse. Han intogs nu
i kgl. teaterns dansskola, men snart
märktes att han passade hvarken till
dansör eller skådespelare. Deremot
väckte hans ovanliga skaldebegåfning
uppmärksamhet, hvarför hans
välgörare lät honom få skolundervisning,
och så blef han 1828 student, dock
utan någon lysande examen. Strax
derefter började han på allvar sin
författareverksamhet med romaner,
dikter, lustspel och s. k. sagokomedier.
Slutligen fann han sin egentliga
kallelse i sagodikten, som gjort honom
så berömd. “Andersens sagor“ —
“Eventyr og historier“ — äro spridda
öfver all världen. Andersen, som 1851
fick titel af professor och slutligen
konferensråd, afled den 4 aug. 1875.
På sina talrika resor, som han i
åtskilliga länder foretog allt ifrån
ungdomen, var han ständigt begifven
på att göra bekantskap med
namnkunniga sångartister och kompositörer.
År 1833 lärde han i Paris känna den
store sångaren Adolf Nourrit. Han
hörde honom såsom Gustaf III i
Verdis “Maskeradbalen“ och blef förtjust
i hans framställning. I sina
memoarer berättar Andersen rörande denna
opera, att enkan efter Gustaf lll:s
mördare, Anckarström, hvilken som
gammal fru då lefde i Paris, i
tidningar-ne afgifvit en förklaring, att det
kärleksförhållande textförfattaren Scribe
angifvit mellan henne och kung
Gustaf, var helt och hållet uppdiktadt
och att hon blott en enda gång i sitt
lif sett honom.
I Paris besökte Andersen bland
andra den firade komponisten Cherubini.
“Den gamle mannen“, berättar han,
“liknade mycket det porträtt jag sett
af honom; han satt vid sitt klaver
och hade en katt sittande på hvarje
axel.
I början af 1840-talet blef han
bekant med Giacomo Meyerbeer. Han
måste berätta honom en hel del om
Jenny Lind, med hvilken Andersen
stod i vänskapsförhållande. Då
Andersen full af hänförelse berättade om
hur Jenny Lind sjöng svenska sånger
och att hon äfven var öofverträfllig
som Alice i Meyerbeers opera
“Robert“, hvari hon uppträdde på
Köpen-hamns-operan, yttrade komponisten att
han skulle göra allt för att få henne
till Berlin. Andersen torde derför ha
gifvit första anledningen till att Jenny
Lind kom till Preussens metropol, der
hon, som man vet, vid första
uppträdandet gjorde furore och genom
gästspelet här vann europeisk ryktbarhet.
I Leipzig, der Andersen gjorde
bekantskap med Felix Mendelssohn
Bar-thuldy, talade han likaledes om henne
med komponisten, hvilken då yttrade:
“Ja, det går århundraden om, innan
en sådan personlighet som hennes
fö-des till världen“.
En angenäm poetisk afton tillbragte
vår diktare hos Robert Schumann, om
hvilket sammanträffande han i sina
memoarer “Mitt livs eventyr“ sålunda
yttrar sig: “Den geniale komponisten
hade ett år förut öfverraskat mig med
äran att till mig dedicera fyra af mina
dikter, dem Chamisso öfversatt till
tyskan. Dessa sjöngos under aftonen
af fru Frege, hvars själfulla sång
gladt och förtjust mångtusende. Klara
Schumann ackompagnerade och endast
komponisten och diktaren voro för
öf-rigt närvarande. En liten festmåltid
och utbyte af idéer kom aftonen att
lätt förflyta. Denna kväll är mig
oförgätlig.“
Felix Mendelssohn satte han högt i
ära, och under sina upprepade besök
i Leipzig var han nästan dagligen i
komponistens hem, med hvars familj
han säger sig ha tillbragt de
lyckligaste stunder han uppleft. Han
säger bl. a. om honom: “Gång efter
annan hörde jag honom spela; hans
själfulla ögon tycktes mig blicka rakt
in i min själ. Få menniskor bära så
prägeln af den inre lågan, som just
Mendelssohn. En mild, vänlig maka
och herrliga barn gjorde hans rika,
behagliga hem välsignelserikt, så att
man väl trifdes der. Det roade
honom att skämta med mig öfver
storken och dess upprepade uppträdande
i mina skrifter. Vid bordet brukade
han ofta skämtande yttra: “Berätta
oss nu sagan om storken!“ eller “skrif
mig en sång om storken!“ och hans
kloka, geniala ögon lyste då af
barnslig skälmaktighet“.
En dyr not i Glucks
»Alceste .
Då Glucks »Iphigenia i Aulis» nu
fått repris på Kgl. operan, kunna vi
erinra om att den förra årec vid denna
tid kunnat fira 130-års jubileum, i det
första uppförandet ägde mm i Paris
den 10 april 1774. Men detta endast
i förbigående. Det är om en annan
Gluck-opera här nedan skall talas. Då
hans »Alceste» för tio år sedan
uppfördes i Paris, fäste Le Figaro
uppmärksamheten på, att af alla Glucks
GO operor finnes endast en bevarad i
original-manuskript, nämligen »Alceste».
Det var med denna opera, som Gluck
inemot sitt 50:e år började den
musikaliska revolution, med hvilken hans
namn är förbundet. Det var 1762,
som han komponerade denna opera i
förening med Calzabigi, den
ryktbaraste af den tidens italienske librettister.
Det vill säga, »Alceste» var först en
| italiensk opera.
Den första föreställningen gafs i
Florens 176G, och först ti» år senare gafs
stycket å operan i Paris, med en ny
| fransk libretto af Rollet Det är
manuskriptet till denna nya upplaga, som
man har i behåll.
Mästaren hade gifvit det till Operans
j kopist, Lefebvre, hvilken
testamente-| rade det till sin son, sångare vid
sam-! ma opera Denne gaf det åt grefve
de Rémusat, kammarherra hos Napoleon.
Efter ett par mellanhänder hamnade
j det hos orkesterchefen vid Operan,
Girard. Då han dog, anbefallde han
sin hustru att icke afhända sig denna
skatt för mindre än 10,000 francs. Då
fröken Fanny Pelletan, som just i
förening med Damké ämnade utgifva en
upplaga af »Alceste», erfor, att det
fans ett originalpartitur af operan,
tvekade hon icke att erbjuda de tio tusen
franes’en.
Hon var så otålig att få äga denna
dyrbara autograf, att hon knappt kunde
invänta undertecknandet af
köpekontraktet. Under det man var sysselsatt
med att läsa detta kontrakt, kunde
icke hennes blick ett ögonblick lämna
det omslag, som inneslöt Glucks
manuskript. Då ändtligen köpet var
afslu-tadt, störtade hon sig öfver omslaget,
slet sönder det med en häftig åtbörd
och började att feberaktigt bläddra i
partituret. Plötsligen stannade hon vid
en viss sida, och pekande med fingret
på en not, vände hon sig mot sin
bolagsman och ropade:
— Se, jag sa’ er ju det, Damké,
att det var ett f.
Det var fråga om en not i andra
basunens parti, hvilket ackompagnerar
de underjordiska gudarnes kör, en not,
hvilken angifvits som c, men som
enligt all sannolikhet borde vara ett f.
Och manuskriptet intygade denna
sannolikhet. Fröken Pelletan hade
betalat 10,000 francs för vissheten härom.
Vid sin död testamenterade denna
ifriga beundrarinna af Gluck
»Alce-8tes’» partitur till franska
nationalbiblioteket, där det för närvarande
befinner sig.
ulm 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
