Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 18 Maj 1905 - Musikbref från Roma, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
repris & »S. Carlo» i Napoli, framförts
i Italiens hufvudstad, der
emellertid den personligen närvarande
calabre-siske mæstrons, om vi så få uttrycka
oss, aristokratiskt fina opus, åtminstone
ej vid första föreställningen, förmådde
tillvinna sig odeladt erkännande.
Titelpartiet hade härstädes i Salomra
Kru-sceniski en såväl i musikaliskt som dra
matiekt hänseende snart sagdt
fulländad representant. Antonio
Magini-Co-letti var en präktig Michonet, men å
öfriga händer lemnade utförandet ett
och annat öfrigt att önska; framför allt
var Giovanni Zenatello, särskildt i
jem-förelse med »S. Carlos» Mauricio, E.
Garbin, en allt annat än heroisk grefve
af Sachsen, om ock bans höga,
metall-klara tenor äfven i förevarande uppgift
gjorde sig ypperligt gällande.
I fråga om de synnerligen lyckade
repriserna af Puccinis »Boheme» och
Wagners »Walkiria» torde vara
tillfyllest omnämna, att i den förra en
ung fransk tenor, Léon Caxauran,
hvilken, trots att han engagerats för hela
säsongen samt eröfrat och
färdigrepe-terat titelrollen i den Offenbachska
operan »Hoffmans äfventyr», i sista stund
fått sig densamma fråntagen, under
förevändning att hans italienska uttal
ej var fullt tillfredsställande, såsom
poeten Rodolphe — det enda parti,
hvari vederbörande hittills behagat låta
honom gifva prof på sin talang —
tillvann sig både allmänhetens och
kritikens varma bifall för sin
utomordentligt behagliga stämma samt sitt utsökt
smakfulla föredrag i förening med en
elegant och distinguerad apparition. 1
det Nibelungska musikdramat framstod
vid sidan af Saloméa Krusceniskis
Brünnhilde, Maria Farnétis — jemväl en
högst intagande Mimi i »Bohéme* —
Sieglinde och Ant. Mag.-Coletiis Wotan
den duktige hjeltetenoren Luigi
Longo-biirdi, som förut med framgång
åter-gifvit Radames i »Aida». Verdis
mästerverk har i likhet med »Adriåna»
på sista tiden erhållit en ny
dragningskraft genom den med en präktig
altröst och måhända något väl mycket
junoniskt yttre utrustade Virginia
Guer-rinis uppträdande i Amneris’ och
prinsessans af Bouillon resp. partier. Samma
sångerska, som utmärkt sekunderats
af sistnämnde tenorist och Angelo
Scandiåni såsom den israelitiske
natio-nalhjelten och filistéernas öfversteprest,
presterade en ypperlig tolkning af den
kvinnliga hufvudrollen i Saint-Sarns’
effektfulla musikdram San sone eD
ålila, der i synnerhet de magnifika
körerna och den af äkta orientalisk
karaktär preglade balettmusiken verkade
anslående, samt den briljanta
iscensättningen ytterligare förhöjde det
gynnsamma totalintrycket.
Sonzogno-förlagets begge tillsammans
gifna enaktsoperor, Gabriel Duponls
»La Cåbrera», (»Getvakterskan») och
markis Lorenxo lilvlsis »Manuel
Me-nendez», motsvarade uppenbarligen ej
de rätt högt spända förväntningar, man
på grund af föregånget »renommé» gjort
sig om desamma. För den senare,
hvars ämne är hemtadt från Edmondo
de Amicis’ »Pagine sparse», (’Strödda
blad), hafva vi förut redogjort* och må
endast tillägga, att den med sina
sydländskt eldiga melodier, af hvilka
i synnerhet Férminas ljufliga arioso:
»La catedråle antica piu non ricordi
tu», kulminerande i den inspirerade
frasen: »Una di vin vergin di Murillo»,
äf-vensom det präktiga intermezzot
formligen elektriserade publiken, också
härstädes gjorde ganska stor lycka,
hvar-till den förträffliga framställningen
väsentligt bidrog, framför allt i fråga om
de båda förnämsta partierna genom
Giov Zenatello och Sal:a Krusceniski.
Trots att jemväl i »Cabréra«
utförandet, med den förre i tenorrollen och
Maria Farnéti i hjeltinnans, var det
bästa möjliga, blef här allmänna
meningen, att förevarande spus
näppeligen är i besittning af kvalifikationerna
för ett pris af 50,000 lire**. Texten
behandlar, i likhet med »Menendez», af
svartsjukan vållade konflikter, ehuru
med den skillnad, att älskarens
misstankar verkligen äro grundade, i det
att under dennes frånvaro i egenskap
af matros i spanska flottan under
senaste kriget med Nordamerikas förenta
stater — handlingen tilldrager sig äf- I
ven här i Spanien, men i våra dagar j
— hans fästmö faller offer för en
förförares lockelser; då fästmannen
ändt-ligen skänker henne sin förlåtelse, är
hon så medtagen af kropps- och
själslidanden, att hon i hans armar
utandas sin sista suck. Denna text
förnekar ej sin upphofsman, Massenets
bekante librettist Henri Cains öfverlägsna
tekniska rutin, men har tyvärr haft
missödet att blifva föremål för en
mycket underhaltig öfersättning,
hufvud-sakligen på ett slags rytmisk prosa.
Ofver den om grundliga studier
vittnande musiken med dess alltigenom fina
och eleganta faktur hvilar ett starkt
drag af monotoni, så mycket mera som
densamma är rätt melodifattig och utan
all originalitet, i det att den
fullständigt är hållen i nyssnämnde tonsättares
anda. I öfverensstämmelse med den
ultramoderna smakriktningen förekomma
knappast några afslutade
musiknummer. Af partituret må särskildt
framhållas hjeltinnans entré och afsked —
då hon, i förtvifian öfver sin Pedritos
hårdhet, med det barn, som är frukten
af hennes felsteg, lemnar sitt hem —
i slutet af operans förra afdelning, det
utsökta intermezzot samt den ljuft
vemodiga kvinnokören: »Ave maris stella»
och dödsscenen i den senare. Också
upplefde det Sonzogniska
prisprogrammet allenast helt få föreställningar.
Stämningen vid premiären förhöjdes
genom närvaron af »Cabréras» librettist,
jemväl representant för den af sjuk-
* Se Sv. Mktg. 1905, n:o 2. —
** Jfr. korreap. från Sicilien i n:o ö
d å.
dom hindrade kompositören, samt af
maestron Filiasi, att ej nämna, bland
åhörarne, friherrinnan Adelina
Patti-Ceder8tröm med make, hvilka nyligen
tillbragt några veckor i Roma*.
Då säsongens sista nyhet, Offenbachs
»I racconti di Hoff man n» för några
dagar sedan gick af stapeln, visade det
sig, att direktionen begått ett
missgrepp genom att, såsom vi ofvan
anfört, besätta titelrollen med en sångar6,
hvars framställning åtminstone i
musikaliskt hänseende var så svag, att han
rent af äfventyrade det fängslande
verkets eljest gifna succés, med en på
öfriga händer, särskildt Amelia Karola
— Olympia, Maria Farncti =Giulietta
och Antonia samt Angelo Scardiano i
barytonpartiet, synnerligen lyckadt
utförande och en briljant »mise- en-scéne»,
framför allt af andra akten, hvarest den
till Venezia förlagda scenen med sitt
tillbehör af å »Canale Grande»
förbipasserande gondoler etc. var utsökt
vackert och effektfullt anordnad.
Slutet blef, att Leon Cazuran redan vid
tredje representationen fick interpretera
den galante tyske romantikern, i
hvilken uppgift denne »tenor léger» till
den grad var i sitt esse, att han
sannerligen ej behöft taga sin tillflykt till
så lumpna medel som att till
premiären leja några hejdukar för att låta
uthvissla sin stackars italienske rival.
Den redan af undert. — i n:o 4 d.
å. — omnämnda, populära stagione’n
i »Teatro Quirino»,7afalutades redan i
början af mars. Af den utlofvade,
rikhaltiga spellistan kem jemförelsevis ett
fåtal operor till uppförande, hvaraf må
anföras Verdis »I Lombardi alla prima
crociata», (»Lombarderna i första
korståget») med sina präktiga körer, och den
produktive, under sin lefnad, nästan
misskände napolitanske maestron Errico
Pelrellas (yl877) *Jotte» (med ämne
från »Pompejis sista dagar,» Bulwers
berömda roman), en opera, som, ehuru
rätt föråldrad, dock särskildt på grund
af sina uttrycksfulla melodier är en
tilltalande och intressant bekantskap.
Tyvärr voro sällskapets prestationer
allt för bristfälliga för att låta de
representerade arbetenas förtjänster komma
till sin fulla rätt.
^ id den sjette af kgl. Musikakademien
»S. Cecilias» åtta
abonnementskonser-ter under innevarande säsong bjöds på
ett synnerligen värdefullt, rent
klassiskt program, hvars hufvudnummer
utgjordes af oratoriets geniale
reformator Giacgm.o Carissimis, (fl674)
»Jefte», ett af dennes yppersta verk
inom sag,1a musikart, med latinsk text
på grundval af den
gammaltestamentliga berättelsen. Liksom hans
produktion i sin helhet är detta utmärkt för
* Vid en audiens hos sångens f. n.
mest illustra drottning hade undert.
tillfälle konstatera, att ryktet .ingalunda
öf-verdrifvit i fråga om hennes > eviga
ung-dom>. Här uppträdde friherrinnan ej
offentligt, men skulle mot slntet af förra
månaden konsertera i Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
