Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 5 Sept. 1905 - Litteratur - Mascagni-säsongen å »Costanzi» etc. Sommarbref från Rom, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aloy8 Obrist: Peter Cornelius.
Literarische Werke, Band II und IV.
N:o 31. K. Mennicke: Mannheimer
Musik (slut) — Dr Hermann Kesser:
Die Tonkunst in der Schweiz.
N:o 32 och 33. Ludwig Riemann:
Ein neuer Klavierton. — Dr. Wolfgang
Thomas: Das Rittersche
Reformstreichquartett und seine Schattenseiten.
N.o 34. Frederic Horaee
Clark-Steiniger: Die Befreiung von der
Mechanik des Klavierspiels — Wilhelm
Eylau: Schwierige Hände und ihre
Behandlung. Ein Beitrag zum
Violin-unterricht.
Alla häftena innehålla ytterligare,
såsom förr har nämnts, Neue
Musikalien, Bücherschau, Chronik,
Korrespondenzen etc.
Maseagni-säsongen å
“Co-stanzi“ ete.
> Amica >.
Sommarbref från Rom.
Costanzi-teaterns ordinarie »stagione«
efterföljdes under maj månad af en
Mascagni-cykel, hvilken, med god
urskiljning, upptog »L’amico Fritz»,
»Guglielmo Ratcliff» och»Zauetto»
samt maestrons nyaste musikdram
»Amica». Då härtill kom, att
samtliga dessa operor under hans
person-ga ledning erhöllo ett alltigenom
förstklassigt utförande och gåfvos med en
utmärkt vacker iscensättning, framstodo
desammas talrika skönheter nu i bästa
belysning samt rönte äfven varmt
erkännande både af allmänheten och
pressen med undantag af den en gång
i veckan utkommande teatertidningen
»Il tirso», hvara kritik särskildt af
»Amica» tyckes varit dikterad af
förutfattade antipatier. Enär i »Sv.
Dagbladet» efter en tysk
korrespondens förekommit en notis af innehåll,
att den sistnämnda här »led ett
nederlag, sådant som aldrig förut
drabbat något af Mascagnis verk i Rom»*)
etc., är ett dylikt påstående en så grof
förvrängning af fakta, att undert.
anser sig uppfordrad att i sanningens
intresse inlägga den mest energiska
gensaga häremot. Visserligen senterades
den otvifvelaktigt musikaliskt
värdefullare, men mindre lättfattliga andra
akten ej i så hög grad som den första af
publiken vid premiären, **) särskildt på
grund af osäkerhet hos innehafvarne
af de särdeles svåra solopartierna, men
vid hvarje följande föreställning —
operan representerades inalles ett
tiotal gånger —, allteftersom utförandet
vunnit i fulländning har den alltmer
*) Ifrågav. korrespondent tyckes
följaktligen ej ens haft minsta kännedom om
>Le Maschere»-fiaskot härom året.
**) ISLnd de därvid närvarande må
här allenast anföras Adelaide Ristori —
Capraricca del Grillo och Kdmondo de
Amici8.
slagit an, och hänförelsen för
Mascagnis sista opus stegrades till verklig
entusiasm vid hans »serata d’onore».
Alltså kan med vida större skäl
påstås, att för det Mascagniska geniet
en ny lyckas sol uppgått, och det är
att hoppas, att densamma fortfarande
samt med allt klarare glans måtte
lysa å den italienska tonkonstens
himmel.
»Vännen Fritz», denna älskliga idyll,
hvilken sedan sitt företa uppträdande
ej tyckes förlorat något af sin charm,
är för etockholmarne känd från vår
kgl. opera, ehuru den där ej gjorde
vidare lycka. »Ratcliff», hvars höget
kräfvande titelparti i den med själfva
Tamagno i fråga om stämmans
omfång täflande franske tenoristen Mario
Gilion både dramatiskt och musikaliskt
kom till sin fulla rätt, är
otvifvelak-t-igt Mascagnis mest helgjutna verk,
om det ock med hänsyn till
melodirikedom ej kan jemföras med särskildt
hans senaste skapelse äfvensom lider
af en viss tyngd, ytterst beroende på
den af longörer uppfyllda samt af
andeuppenbarelser och drömsyner
vimlande texten, öfversättning fiån en
tragedi af Heinrich Heine, hvilken i
detta sitt ungdomsarbete ville skildra
människans strid med ödet. Af
musiken verkar isynnerhet det i tredje
akten inlagda intermezzot anslående.
Oaktadt sin egenskap af
tillfällig-hetsopus, i det att detsamma för en
del år sedan komponerades för ett par
af Mascagnis kvinliga elever under
hans direktörstid vid konservatoriet i
Pesaro, är »Zanetto» en sannskyldig
lyrisk juvel inom den trånga ramen af
en kort akt, förlänande ytterligare
stämning åt en från Francois Coppces
genompoetiska proverb »Le passant»
— uppförd å Stockholms Dramatiska
teater med titeln »Förbi» — tagen
librett, hvaröfver maestron formligen
utgjutit sitt ymnighetshorn af graciösa
och smäktande melodier. Utförandet
af styckets båda partier, trubaduren
»Zanetto», ännu nästan ett barn, men
i saknad af hem och anhöriga och den
förnäma ungmön Silvia, som en
stjärnklar afton sammanträffa vid den
sena-res villa utanför Firenze, var ock i de
bästa händer hos Maria larneti,
jem-väl en ypperlig Suzel i »Amico Fritz»
och Francesca Solari, hvilken senare
här och i »Amica» med stor och
välförtjänt framgång gjorde sina första
sceniska debuter, första gången i
närvaro af Italiens konung och drottning
... på teatern öfverhufvud taget
synnerligen sällsynta gäster.
Beträffande »Amica» måste
erkännas, att Mascagni ånyo varit mindre
lycklig i valet af text, och att
densamma, författad af fransmannen Paul
Bcrel och efter komponerandet af
musiken öfversatt på »rytmisk» prosa å la
»Cabréra»*) af »Cavallerias» librettist,
* Se undert:s korresp. från Roma, Sv.
Musikt. n:o 10.
Giovanni Targioni- Tozxetii, men med
sin vanliga oförskräckthet har den
förstnämnda icke ryggat tillbaka inför ett
aibete, som visserligen har att
uppvisa både poesi och originalitet, men å
andra sidan rätt mycken onatur och
byper-romantik, särskildt i teckningen
af styckets dominerande figur, Rinaldo.
SI mycket mera beundransvärdt är,
att maestron lyckats i sin uppenbara
sträfvan att på grundvalen af den af
Verdi perfektionerade italienska operan
och utan att tillspillogifva något af dess
melodirikedom — i hvilken han städse
visat sig excellera — samt fullt
själf-ständigt tillgodogörande sig de
wagne-rianska reformidéerna, särskildt i fråga
om orkesterbehandlingen åstadkomma
en helgjuten dramatisk musikalisk
skapelse. Operans handling tilldrager sig
i Savoyen, den förra af dess båda akter
på en landtgård vid foten af Alpernas
snöbetäckta toppar ... en tafla af
storslagen naturskönhet. Efter
inlednings-scenen, »1’aubade», der musiken med
sin vackra målning af soluppgången
genast försätter åhörarne i en pastoral
— idyllisk stämning, tillkännagifver den
myndige farmaren Camoine för sina
nnderhafvande sin afsigt att skänka
sin honom efter hennes faders död
anförtrodda brorsdotter Amicas hand åt
en af dessa, den ståtlige unge herden
Giorgio, då hennes närvaro i huset
generar honom på grund af hans »liaison»
till sin tjänarinna Magdalena. Redan
såsom en liten fysiskt klen tiggargosse
hade Giorgio antagits i Camoines t jenst
tillsammans med sin äldre broder
Rinaldo, af hvilken, en alltigenom
kraftig, ja trotsigt obändig natur, han
omfattades med en rent faderlig
hängif-venhet. Sedan ett års tid var han
emellertid af uppstudsighet bortjagad
från gården efter att, alla andra
ovetande, lyckats fullständigt eröfra Amicas
genkärlek. Giorgio har redan länge i
tysthet svärmat för henne och gifver
nu, gladt öfverraskad af sin husbondes
tilkännagifvande, luft åt sina känslor
i en ljuft melodisk sång, med ens
ypperligt karaktäriserande hans älskligt
blida väsen. Sedan den festliga
danskören, »monferrina», ett litet
mästerstycke af friskhet och behag, förklingat
och de unga tu blifvit lämnade allena,
gifver Giorgio en särdeles vacker
tolkning af sina känslor för Amica, men
förgäfves, och lika litet lyssnar Camoine
till dennas bekännelse, att hennes hjerta
ej kan tillhöra någon annan än Rinaldo,
en duett af ypperlig faktur, hvilken i
fråga om effektfullhet vida öfverträffas
af den derpå följande — första aktens
final — mellan henne och Rinaldo, som
nu plötsligt gör sitt inträde på
skådeplatsen och, gynnad af ett häftigt
utbrytande oväder, jemväl en musikaliskt
öfverdådig scen, bortför henne med sig.
Den högpoetiska tirad: »piü presso al
Ciel etc., hvarmed han uppmanar
henne till flykt och som ånyo ljuder oss
till mötes från Amicas läppar mot
operans slut, har något af alpnaturens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
