Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 Okt. 1905 - Sigrid Arnoldson (med porträtt) - Om spelandet utantill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
SVENSK MUSIKTIDNING.
kusten, öfverallt eröfrande publiken
med sin behagliga röst och goda
sångmetod, sitt fagra utseende och
sympatiska väsen. Genom ekonomiskt
understöd af Isidor Danuström, den förre
sångartisten och sångläraren, blef hon
satt i tillfälle att komma till Berlin
och under ett par år studera sång för
fru Desirée Artöt. Hon fick der
tillfälle att låta höra sig å konserter, bl.
a. vid fru Artöts 25-års-jubileum 1885.
Med fru Artöts man, den utmärkte
sångaren Padilla, företog hon en
kon-serttur i Österrike och blef på hans
rekommendation engagerad vid
sommarteatern i Prag, der hon debuterade
såsom Rosina i »Barberaren» med
fullständig framgång. Padilla ej elf sjöng
Pigaro. Af böj ande erbjudna engage-
menter i Prag, Budapest och Berlin
återvände hon till hemlandet.
Vid Christina Nilssons
konserteran-de i Stockholm, sept. 1885, fick
hennes impresario,’ Moritz Strakosch, höra
den unga sångerskan och erbjöd
henne engagement på 6 år samt att
utbilda hennes sångkonst i Paris. Hon
kom emellertid åter till Berlin att
fortsätta studierna för fru Artöt. Om
hösten 1886 gjorde hon inträde på
italienska operan i Moskva och dermed
började hennes storhetstid och
ryktbarhet. Bristen på sceniska studier
ersattes då hos henne genom den
lif-lighet, det behag hon inlade i sin
framställning och som hos henne var en
gåfva af naturen. Från Moskva
Legat sig Sigrid Arnoldson till Paris.
Hon bevistade der jemte sin syster en
föreställning på Opéra Comique i maj
1887, samma afton då denna teater
lades i aska, och var då utsatt för
stor lifsfara. I juni s. år debuterade
hon på Druiy Lane-teatern i London
som Rosina, sjöng der äfven Zerlina
i »Don Juan» och fick låta höra sig
på hofvet. Vid återkomsten till Paris
afled hastigt M. Strakosch, hvarigenom
en konserttur i England blef instäld.
Hon firade sedan som Rosina triumfer
i Holland, och begaf sig derpå mot
norden, konserterande i Norge och
derefter i Stockholm under september
månad jemte hr Padilla och violinisten
Marsick. I december engagerades hon
för kortare tid vid Opéra Comique i
Paris och debuterade der såsom
Mignon. Hon sjöng sedan i början af
1888 i Triest, Monte Carlo, Nizza cch
på Argentina-teatern i Rom och tog
anställning vid Coventgardenteatern,
der hon med sällsynt framgång sjöng
Rosina, Dinorah, Sömnyångerskan,
Che-rubin, Zerlina och Violetta i »Traviata»
(»Den vilseförda»). Med impresarion
Alfred Fischhof afslöt hon nu kontiakt
om gästspel i Wien, Berlin,
Petersburg, Madrid etc., uppträdde vidare i
Baden-Baden, Hamburg m. m. och var
i slutet af året engagerad i
Petersburg. Vid början af 1889 firade hon
ånyo triumfer i Moskva. Samma år
ingick hon äktenskap med sin
impre-sarie Alfred Fischhof. 1890 finna vi
henne i Holland, i Wiesbaden, Florens
etc. och i början af 1891 i Barcelona,
i Monte Carlo och på Opéra Comique
i Paris, der hon följande året sjöng
Lahme med stor framgång och sedan
uppträdde första gången som Carmen.
I Amerika gjorde hon 1894 stor lycka,
särskildt säsom Cherubin, och som
Charlotte i »Werther» vid sidan af fru
Eames och mr de Re6zke. Baucis,
Nedda och Micaela hörde ock till de
roller hon der återgaf.
På Stockholms operascen sjöng
Sigrid Arnoldson första gången d. 10 sept.
1891 som Mignon, hvarpå följde
Violetta och Rosina samt vidare i
november Lakmé, kort innan det gamla
operahusets portar, der hennes fader
skördat så rika lagrar, slötos för alltid.
Vid hennes gästspel härstädes 1897
sjöng hon på operans provisionella scen,
n. v. Svenska teatern, då man äfven
fick höra henne såsom Margareta och
Julia,
Af utmärkelser som kommit
konst-närinnan till del må utom redan
omtalade nämnas, att hon 1891 erhöll
svenska medaljen »Litteris et artibus»,
som 1897 utbyttes mot en med
briljanterad krona; strax derefter
tilldelade henne Danmarks konung
belönings-medalj med krona. En utmärkelse året
derpå i Petersburg var beviljandet af
den utomordentliga förmånen att få en
recett, detta på grund af hennes
förträffliga kreerande af Tatjanas parti i
Tdchaikowskys opera »Eugen Onegin.»
Vid den stundande säsongen i Monte
Carlo lär fru Arnoldson komma att
uppträda i Rubinsteins »Dämon» tillika
med den utmärkte ryske bassångaren
^Scialpin.- ’ .’
Om spelandet utantill.
När någon konsertbesökare från en
piano- eller violinafton kommer hem
| och utgjuter sig i beröm öfver
kon-sertgifvaren, får man ofta höra ett
uttryck af förvåning öfver att »allt
spelades utan noter». Man förvånar sig
öfver hvad man sjelf ej kan.
Virtuoserna betraktas som ett slags
hexmäs-tare ellor högre väsen. Men icke
der-före att en sådan spelat vackert och
förståndigt, utan emedan "‘”han kunde
allting utantill. Det imponerar. Och
trots det, att de små eleverna i
musikskolorna väl veta, alt de egentligen
icke ha kallelse för att spela utantill,
sätta de sig hemma och öfva i nio
månader på nio stycken, tills allt är
klappat och och klart. Emedan
storheter sådana som Liszt och Biilow
spelade utantill, så måste hela skaran
göra detsamma! Men Mozart och
Beethoven spelade aldrig utantill utom
sina egna noter, som de hade i
hufvu-det.
Emellertid medgifva vi gerna, att
spelandet utantill som musikaliskt
uppfostringsmedel kan ha sin nytta; det
stärker minnet och utvecklar sinnet
för sammanhang — förutsatt, att
lärjungen har förmåga att fatta
sammanhanget — och det alstrar slutligen en
säkerbot och visshet att man verkligen
kan beheirska ämnet. Om man icke
lär att spela utantill smärre stycken, så
är känslan för musikalisk logik svår
att praktiskt tillegna sig.
Deremot kan å andra sidan viktiga
betänkligheter andraga«. Först och
främst hvad det inlärda stycket
beträffar. Märka icke de som inlära
eller ha inlärt ett sådant att sedan
notbladet lagts undan den finare
utarbetningen snart gått för dem förlorad?
Snillen, sådana som Liszt, känna icke
denna fara eller öfvervinna den. Men
tusentals andra komma till korta. Utom
godtyckligheter af dynamisk och
rytmisk natur sväfvar öfver första
klassens konstnärer till och med, att icke
tala om konservatoriernas pröfningsoffer,
damoklesrvärdet af tankestockning. Fel
och uteslutningar förekomma oftare än
den intet anande åhöraren förmodar; I
det kan till och med förekomma att
t. ex. en pianokonsert måste för
bristande minne afbrytas. Hvilket
konstnärligt ändamål tjänar alltså
utan-till-spelandet när det ej säkert kan
borgas för att ämnet kan inifrån
be-herskas? Skadar det väl
återgifvan-det om jag har möjlighet att följa
med i noterna och taga dem här och
där till råds? Nej, återgifvandet
skadar det ej men väl intrycket hos
åhö-rarne. Det imponerar icke nog.
Fåfängan plågar människan till dess hon
kan imponera.
Konstnären åter vet ingenting
högre än att meddela åt andra hvad han
bär inom sig, så att han för
skönheten och uttrycket i konstverket
förgäter allt — klädsel, hållning,
hårläggning —- och utvändigtipelandet. Hvdket
vilja vi hellre vara, konstnärer eller
fåfänga virtuo mr ? II ur litet beherrska
egent-ligeu virluoäerna sin literaturl
Utvän-aigtlärandet bär hos yrkesmusiker och
och äfven hos dilettanter skulden för
a’t beläsenheten i deras eget fack,
omfattande kunskaper på andra musikers
områden, hör till sällsyntheterna.
Naturligt nog, ty den, som uteslutande
måste offra sin üd på nio, tio stycken
är uttröttad innan han kommer utom
detta tiånga område. Då vore väl i
alla fall en systematisk undervisning i
att spela från bladet långt
förmånligare än utantillspelet, som beröfvar den
lärande ljus och luft utan att erbjuda
fulländning. Man får ofta höra
musik-handlarne klaga öfver att åtgången på
klassisk pianomusik och säiskildt
fyrhändiga arrangementer af äldre
kammarmusik minskats och fått ge rum för
virtuoskramels grannlåt. Läit
begrip-ligt, ty med enkel spelbar musik
imponerar man icke utan kan endast
bereda sig och andra njutningsfulla
stunder. Men ditåt sträfvar ej en ung
musikkaxe.
Med tilltagande musikförståndig bild-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
