Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 Okt. 1905 - Följetong: Kejsarinnans violinist. Musikhistorisk novell af H. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fanns. Tillrustningarna voro lysande,
men furst Gregor var likväl en smula
ängslig för den musikaliska soarén.
Ingen i Petersburg, utom möjligen
hans sekreterare och förtrogne visste,
att han sedan någon tid hörde till den
bildsköna sångerskans intima beundrare.
Och han kände till kejsarinnans
svartsjuka. Om han med ett ord, en blick
eller något som helst tecken förrådde
sig, så var det förbi med honom och
med sångerskan, hvars tjusningskraft
han ej kunnat motstå. Denna hade
ett sydländskt, lidelsefullt
temperament, och om än kvinnor vid dylika
tillfällen utmärkt förstå att förställa sig,
fast han också i lifliga färger skildrat
alla faror för hvilken hon var utsatt,
om kejsarinnan gissat något som hon
ej fick veta, erfor han dock en lätt
fruktan för det ögonblick, då de båda
fruntimmerna första gången skulle stå
emot hvarandra och blicka hvarandra
i ögonen.
Nu var den stora aftonen inne. Det
furstliga palatset strålade af tusentals
ljus, lakejerna bildade redan spalier i
trappan och den första vagnen med
inbjudna gäster stannade framför den
monumentala porten. Då öppnade sig
hastigt en tapetdörr, som från
korridoren ledde till furstens gemak,
hvilken jämte sin broder just stod i
beredskap att gå gästerna till mötes.
In i rummet träd le furstens
sekreterare. En blick på sin förtrognes
anlete var nog för att fursten skulle se,
att han medförde dåliga nyheter.
“Hvad står på, Fedor Alexiewitsch?“
“Hon kommer inte,“ svarade
sekreteraren med hes röst.
“Hvem? Hvem kommer inte?“
utropade furst Gregor förskräckt.
“Signorinan.“
“Ah, signorinan!“ utropade furst
Gregor med en suck af lättnad.
Han hade redan börjat misstänka, att
kejsarinnan genom någon hemlig
förrädare underrättats att han fördristade
sig att presentera för henne en kvinna
som han skänkte sin hyllning.
“Hvarför kommer hon inte?”
frågade med barsk stämma “den vilde
Orlow”, broder till värden, “vilde
Orlow“, som man kallade honom till
åtskillnad från denne, Alexei, om
hvilken man sade att han med egna
händer strypt Zar Peter III, Katarinas
gemål.
“Pä ers durchlauchts befallning gick
jag till hennes våning för att afhemta
henne till festen. Hon satt i negligé
vid ett litet bord i sin budoir och åt
bakelser. “Siguorina“, utropade jag
förskräckt, då jag såg detta, “ni skulle
ju nu vara klädd till festen! Man
väntar er; kejsarinnan kan snart
anlända” — “Ack, festen!” sade hon; “den
har jag alldeles förgätit“. — “Skynda
er,“ utropade jag, “kalla på er
kammarjungfru och gör toalett“. — “Hå,
hå!“ svarade hon skrattande, “det går
inte så lätt! Innan jag får min
toalett färdig skulle hela festen vara
förbi. Det gör mig ondt, men i dag
går det inte för sig, det är absolut
omöjligt”. Och dervid blef det“.
“Men för en utflykt till Sibirien
räckte toaletten fullkomligt till!“
utropade Alexei, ursinnig.
“Gå, Alexei“, sade Gregor, lugnande,
“tag emot gästerna! “Jag vill
emellertid rådgöra med Fedor om hvad som
är att göra“.
Furst Alexei aflägsnade sig,
brummande.
Då dörren slutit sig bakom honom,
närmade sig Fedor fursten.
”Hon är utom sig“, sade han sakta.
“Hon skulle rj kunna beherska sig,
ropade hon till mig; hon skulle som
en katta kasta sig på kejsarinnan, för
henne är det detsamma, hvem som är
hennes rival. Jag förklarade då, att
jag ej ville taga henne med mig, och
hon fogade sig slutligen i
omständigheterna, då hon ansåg att det var
klokast.”
“Men hvad är nu att göra, Fedor?
Hela staden har roda på den
musikaliska soarén, jag har sjelf talat med
kejsarinnan derom. Ge mig ett råd,
du är ju aldrig rådlös“
Sekreteraren bugade sig till tack
för erkännandet.
“Jag har redan sökt bjelpa saken.
Jag har låtit utsprida i staden att
signorinan svårt insjuknat. Och så
tänkte jag på att jag i går hos grefve
K., när jag framförde er3 durchlauchts
bjudning, hört ett underbart violinspel.
Grefven berättade sjelf då han såg
att jag lyssnade derpå, att han hade
en berömd italiensk violinist på
besök, hvilken blifvit honom
rekommenderad från Stuttgart. Jag för då
direkt från signorinan till grefven,
framställde för honom den förlägenhet,
hvari ers durchleucht råkat genom
sig-norinans sjukdom och bad honom att
låna oss violinisten. Han var natur- |
ligtvis genast beredd att komma och
jag har fört honom med mig hit“.
“En violinspelare — i stället för
Angela!“ sade furst Gregor,
missbelåten. “Jag fruktar att kejsarinnan och
gästerna för öfrigt bli föga nöjda
härmed“.
“Ah, det är ingen vanlig violspelare!“
utropade sekreteraren. Först och främst
är han en berömd virtuos och har i
två år varit konsertmästare hos hertig
Karl Eugen af Wiirtemberg; dertill
är han en bildskön man, som genom
sitt utseende allenast skall med storm
eröfra alla våra damer”.
“Så mycket bättre“, sade furst
Gregor. “För öfrigt har man inget val.
Hvad heter han då?”
“Antonio Lolli.” *
“Lolli — ja det namnet har jag
hört förut. Jag tror tyskarna tala
mycket om honom. Väl för honom,
om han skulle behaga. Hvad mig be-
* Antonio Lolli, berömd violinvirtuos
f. 1730 i Bergamo, d. 1782 i Danzig. Från
1773 till 1778 i Petersburg, der han stod
i stor gunst hos Katharina II. lied.
träffar är jag egentligen innerligt glad
öfver att Angela ej kommit. Det
stod för mycket på spel. Jag känner
mig verkligen lättare om hjärtat”.
* *
$
Det stolta, förnäma sällskapet var
samladt, och äfven kejsarinnan infann
sig med sin svit. Bröderna Orlow
förde den höga damen till palatsets
festsal, der hon en kvarts timme höll
cour och språkade med herrar och
damer i sällskapet. Sedan yttrade
hon till furst Gregor:
“Ar det sannt, att vi i dag på or
soaré får höra den der Mi’anelli, som
man öfverallt berömmer så mycket?“
Dermed riktade kejsarinnan på
honom en fast blick ur de blåa ögonen,
och han kände genast att hans dumma
kärlekshistoria redan berättats för
kejsarinnan — ingen under, ty alla
polisens spårhundar hade ju ögonen på
honom. Och nu gaf kejsarinnan akt
på honom, inte ott drag i hans ansikte
skulle undgå henne — o, han kände
henne väl! Han prisade sig ännu en
gång lycklig öfver sakernas vändning.
“Om förlåtelse, ers majestät“, sade
han med fullkomligt lugn, “det var
nog så bestämdt, att den främmande
sångerskan skulle låta höra sig här i
afton, men hon har i dag insjuknat i
lunginflammation —»
“Ah!“ sade kejsarinnan,“ det är väl
icke betänkligt heller?“
“Ganska betänkligt, ers majestät,
läkarne ha föga hopp.“
“Det gör mig verkligen ondi“, sade
kejsarinnan, och yttranden af
beklagande hördes i hela sällskapet. “Hon
lär ju ha sjungit som en näktergal?“
Ater fäste kejsarinnan blicken på
furste Gregor. Han aktade sig väl
för att prisa sångerskan.
“Jag har sörjt för en ersättning”,
sade gunstlingen, “så att jag skulle
kunna bjuda ers majestät på en half
timmes konstnjutning. Tillåter ers
majestät att hertigen af Wiirtembergs
konsertmästare, den berömdaste
violinvirtuosen i Europa, ger ett prof på
sin talang?”
Kejsarinnan nickade bifall och steg
upp. Vördnadsfullt delade sig gästerna
för att ge rum åt den höga damen,
som af Orlowarne ledsagades in i
musiksalen. Sällskapet följde efter, något
nedstämdt, ty Millanelli var St.
Petersburgs afgud, och att i stället för
en passionerad sång få höra en
förmodligen långtrådig violinkonsert var
icke i herrskapets smak.
Men en rörelse gick genom damernas
leder, när virtuosen trädde fram. I
sanning, Fedor Alexiewitsch hade ej
ljugit. Antonio Lolli var en’ sällsynt
vacker man. Den höga gestalten
kröntes af ett uttrycksfullt hufvud af
oförfalskad sydlig typ med stora, svarta,
strålande ögon. Som en fulländad
hofman bugade han sig djupt för
kejsarinnan, för sällskapet och värdarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
