Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 Dec. 1905 - Astrid Ydén (med porträtt) - A. E. Pratté. Ett trettioårsminne (med porträtt), af Fr. J. H. - Några Pratté-minnen, af Fr. J. Huhs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
musikaliskt grosshandlarehem här i
huf-vudstaden och bördig från Sundsvall,
växte, så att säga, upp i tonernas
värld. HenDes moder, pianist och
violi-I Dist, hade idkat studier vid
musikaliska akademien. Der började också
dottern vid 13 års ålder sina
harpstu-dier för Joseph Lang. Efter
grundliga studier, bland annat i
pianospel-ning för Richard Andersson och
professor Barth i Berlin begaf hon sig
om hösten 1902 till London för att
under ledning af den ofvan nämnde
harpvirtuosen John Thomas fu Ikomna
sig i harpspelets konst. Redan i jan.
1903 eröfrade hon London Academy
of Music’s silfvermedalj och blef
samma år Associate of Royal College of
Music. Hon hvilade dock ej på dessa
lagrar utan ingick som elev vid R -yal
Academie of Music, der hon under
halftannat år studerade såväl
harpspel-ning som andra ämnen. Förra året
vann hon graden of Licentiate vid
denna akademi.
I London har fröken Ydén genom
sin talang väckt stor uppmärksamhet
och uppträdt på flera ansedda
musik-tillställniDgar, bland annat inför
medlemmar af den kungliga familjen.
Under maj månad i år gaf hon egen
konsert i Salle Erard i London under be- 1
skydd af prinsessan Margareta af
Con-naught, nu mera hertiginnan af Skåne,
och rönte mycket bifall af den taliika
publiken likasom smickrande
erkännande af kritiken. Fröken Ydén är väl
sålunda den enda svenska harpist, som
i utlandet väckt uppmärksamhet efter
vår utmärkta harpvirtuos Adolf Sjödén,
som för 12 år sedan gick ur tiden
och under senare delen af sin lefuad
verkade och var bosatt i utlandet.
-tM —
A. E. Pratté.
Då vi nu kommit i tillfälle att
omnämna en kvinlig svensk harpist i vår
tid, må också erinras om en manlig
sådan, vida bekant både här och i
utlandet, nämligen Antoine Edouard
Pratté, som för jemt trettio år sedan
i maj månad lemnade detta jordiska.
Namnet, som uttalades med tonvikt på
första stafvelsen, ser ut att vara franskt,
men fransman var icke den man som
bar det. Nej, svensk ville han kalla
sig, ehuru han ej var det till börden,
såsom följande korta lefnadsteckning
visar.
Antoine Edouard Pratté var
född den 22 nov. 1799 i staden Hajda,
i Böhmen. Som ung gosae kom han
hit till Sverige med sin far, som
förevisade en marionetteater, och sonen
( spelade dervid s. k. Davidsharpa,
redan då röjande stora musikaliska an
lag. Fadern var mycket brutal och
sträng samt misshandlade gossen, så att
denne från Danmark, der de då
vistades, vid 15 års ålder rymde öfver till
Sverige, som nu blef hans andra fä-
dernesland. En betydlig del af sitt
lif tillbragte han i Östergötland och
utvecklade sm talang som exekutör på
harpa i en så hög grad, att han på
sin tid räknades såsom en af Europas
förnämsta harpister, hvilket
ådagala-des på många och vidsträckta
konsertresor såväl i vårt land som i utlandet.
Afven Prattés kompositioner
omnämnas med beröm, och i synnerhet hans
stora förmåga att instrumentera. Utom
en mängd kompositioner för sitt
instrument, konserter, fantasier etc., har
han skrifvit »Stormnatten, idyllisk
symfoni för stor oikester», uppföid på
en haDS konsert i Stockholm 1852;
»Fridsrösier», (ord af Tegnér) för kör
och orkester, »Napoleon på S:t
Helena» (ord af Nicander), melodram med
körer och stor orkester.
Pratté uppträdde äfven som
musikalisk skriftställare med en mot Ole
Boll riktad broschyr: »Upartisk dom
over violinspilleru Hr Ole Bulis i
Christiania d. 10 dec. i 842 gifne
konsert etc » (Kristiania 1843).
De sista åren af sin lefnad
tillbragte den gamle konstnären på landtegen
domen Odeusnäs, i Vreta klosters
församling, der han var vänligt
omhuldad. och här slutade han sina dagar
d. 23 maj 1875. En vecka derefter
skedde hans begrafning, hvarvid
utfördes en af honom sjelf komponerad
melodi till psalmen 485.
Pratté blef 1850 ledamot af
Musikaliska akademien i Stockholm och
var riddare af franska Hederslegionen.
Biand hans elever må nämnas den
förra året i hög ålder aöidna fru Pauline
Abman, f. d. harpist i hofkapellet och
lärarinna vid musikkonservatoriet, samt
den i det föregående nämnde Adolf
Sjödén.
Fr. J. H.
Några Pratté-minnen
af Fr. J. Hnss.
Personlig bekantskap med Pratté hade
den, som skrifver dessa rader, tillfälle
att göra under barna- och
ungdomsåren på 1840- och 1850-talet. Min
far, provinsialläkare i residensstaden
Mariestad, var god violinist, stor
musikvän och intresserad af att vara en
bjelpreda för i staden gästande
teatersällskap och konsertgifvare. Pratté hörde
också till hans intima
konstnärsbekant-skaper, och när den berömde harpisten
kom att konsertera i staden, var han
en gifven gäst i vårt hem. Vi barn
voro mycket förtjusta när »farbror
Pratté» förebådade sin ankomst och
hade mycket brådtom att skynda ut på
gatan och välkomna honom, då han
anlände i sin stora landeau, rymlig nog
att äfven hysa hans »gullharpa» —
»min hustru», som han kallade den.
Nägon annan gemål hade han aldrig
haft. En gång anländ gjorde han sig
ej så brådtom, men för mig och sysko
nen var det en fröjd att få lyssna till
det härliga harpspelet och vi fingo
också alltid biljetter 111 hans konserter.
I konsertsalen tog sig konstnären
präktigt ut. Den s arkt byggda, rätt
ståtliga figuren med det energiska
utseendet och svart», s. k. polkahåret,
såsom porträttet visar (eget eller peruk,
lemnar jag osagdt), gjorde intrycket af
en stor artist. Dertill var
sammetskragen på fracken prydd med en
pressad lyra — mus kaliska akademiens
uniform — och kring halsen nedöfver
bröstet bängde en storlänkig guldkedja,
som jag tror han fatt af kung Carl
Johan; på fingrarne blänkte ringar,
deribland en strålande juvelring,
present af någon tysk furstinna. Hans
spel väckte adtid stor förtjusning.
En hög tanke om sig sj lf hade nog
konstnären, men »hans fåfänga var»
— såsom det heter i nekrolog öfver
honom — »af samma oskyldiga slag
som barnets, 1 hvars öga en grann
leksak gliudrar». Pratté bade rest mycket
och hade åtskilligt, mer eller minere
trovärdigt, att berätta om sina resor.
Hans språklåda var rik och öppnades
gerna. Om sin hederslegion visste han
berätta att konung Ludvig Filip
egenhändigt fäst den i hans knapphål.
Pratié vistades stundom på stora
landtegendomar i egenskap af lärare i
harpspelning för unga döttrar i förnäma
I och förmögna familjer. En vacker
sommar hade jag sålunda nöjet att vara
tillsammans med honom på en egendom
ett par mil från Mariestad, då han der
en tid informerade en dotter till
bruks-pation W. Mm far var god vän med
denne och läkare hos familjen. Sjelf
vistades jag der som informator och var
i den äli-kväida och talrika
familjekretsen betraktad som »barn i huset».
Midt i den stora byggnaden, belägen
på en udde i Venern, var en hög
hvälfd stenhäll med p >rtar åt den
rymliga, af trädgården och alléen
begränsade gårdi-planen, som sluttade nedåt
sjön, medan hvars holmar man hade
utsikt åt öppna sjön. I denna hall,
ett ypperligt musikrum, nedflyttades
ofta under de sköna sommaikvällarna
den präktiga harpan och Prati é saite
sig der att spela och fantisera inför
sitt andäktigt lyssnande auditorium.
Hvad man eäiskildt gerna hörde var
hans »Variationer öfver svenska
folksången», (»Bevare Gud vår kung»)
liksom hans »Fantasi öfver svenska
folkvisor». Romantiska stunder af skön
konst och naiur i förening. Afven jag
försökte mig, efter hans önskan, på
den ädla »barpoleken», men hade ej
vidare tid att på allvar egna mig
der-åt; jag fick ha nog af pianot och
meddelande af lektioner på detta
instrument.
Efter slutad vistelse och informering
i nämnda familj reste Pratté till
Mariestad, der han gaf en konsert på
dervarande teater och då j»g fick
biträda honom i en duett för harpa och
piano, komponerad af honom. Strax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
