Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 Jan. 1906 - Privat musikundervisning, af —n - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Privat musikundervisning.
Hvad är vanligare än att taga
privatlektioner och hvem har icke någon
gång erhållit sådana? Detta sätt att
skaffa sig musikkunskaper är
verkligen så allmänt, att man har svårt att
tänka sig någon med helst den
obetydligaste begåfning, som ej förr eller
senare försökt lära sig spela — i flesta
fall naturligtvis piano — under
ledning af någon, »omtyckt» lärare eller
lärarinna. Detta alags
musikstuderande uppträda af alla åldrar och ur alla
samhällsklasser, i stor- och småstäder
ja t. o. m. på landet. Och det kan
likaså gerna sägas först som sist: den
är icke så litet musikförståndig,
åtminstone i egna ögon, som någon tid
tagit privata musiklektioner eller —
ehuru det ej hör hit — sjungit med
i någon sångkör.
Pianoklinket har blifvit en formlig
landsplåga, kännbar i många afseenden,
icke minst för nervösa personer
boende i städernas stenhus 1, 2, 3, eller
flere trappor upp. Tack vare
instrumentets konstruktion kunna äfven de,
som fullständigt sakna gehör, der
stolteera med en viss musikkunskap. Och
det är icke brist på dylika klaverspe
lare, derför sörja föräldrar och målsmän.
Det säges nemligen höra till »god ton»
att kunna spela piano och den goda
tonen betraktas — Gud bättre —
alltför ofta såsom det vigtigaste i hela
uppfostran.
På samma sätt som en efterfrågad
vara alltid erhåller säljare, uppstå äfven
lärare, der undervisning röner stark
efterfrågan. Hvem som bär skulden
må lemnas derhän, men
pianolärarinnor och lärare existerar det för
närvarande mera än som godt gör och en
god del af den förvrängda smak, som
vis å vis musiker är rådande, måste
ohjelpligen åhvälfvas dessa tonkonstens
låtsade gynnare.
Det faller af sig sjelf att här icke
är fråga om konstnärer, eller om de
lärare och lärarinnor, hvilka efter
grnndliga studier och med omfattande
musikalisk allmänbildning slå sig ned
på den ena eller andra orten
meddelande undervisning. På deras konto
kan visserligen skrifvas det faktum,
att en mängd redan långt hunna
pianoelever icke kunna från bladet
akompanjera den enklaste sång, ännu !
mindre transponera en dylik något
tonsteg högre eller lägre, huru
önsk-värdt åtminstone det förra vore i
synnerhet vid familjär musikutöfning. —
Men här afses främst den nära nog
tallösa mängd personer, hvilka utan
den ringaste kompetens utöfva en vid
sträckt verksamhet å detta område.
An bära de klingande namn, som
försäkrar dem om skyddslingar ur de
kretsar der dylikt utgör
rekommendation, än åter gifvas lektionerna till ett
så moderat pris, att hvar och en
der-igenom lockas att studera den sköna
konsten. I hvarje fall utgöras »kun
derna» mest af sådana personer, som
för sitt »nöjes skull» studera musik;
om någon bland dem skulle råka ega
verklig begåfning och taga sin sak
med allvar, går vanligen äfven denne
de öfriges öde till mötes.
Naturligtvis ligger det ej i de
lärandes intresse att afvisa den ena eller
andra undervisning sökande, för det
att denne saknar nödiga
förutsättningar för framgångsrika studier.
Tvärtom fortsattes arbetet och eleven
före-speglas de vackraste resultat.
Emellertid har eleven kanhända tröttnat och
afbryter efter någon tid studierna, men
har — det värsta af allt — ändock
hunnit lära sig just jemt så mycket,
att han eller hon för framtiden på
lediga stunder kan förnöja sig med
musik, som, i stället för att fostra och
förädla, förvrider den musikaliska
smaken på det erbarmligaste sätt. Är
den vordne eleven af den slags
tnenni-skor, som alltid tro sig veta och kunna
mera än hvad i verkligheten är fallet,
ha vi här den alldagliga typen af
för-ståsigpåare, hvilka njuta af
operett-potpourrier och krogorkestrars
prestationer men säga om konstnärers
uppträdanden att »de va ingenting».
Men huru skola väl resultaten bli
annorlunda genom den metod, enligt
hvilken ofvan afsedda undervisning
meddelas? Vanligen erbjudes eleven
den undervisningslitteratur som i tiden
användts af läraren eller lärarinnan.
Några tycka att detta förfarande är
riktigt. Nåväl! Om den senares
lärotid inföll decennier tillbaka, blir reper
toaren åtminstone »utvald». Damms’
pianoskola, eller någon annan lika god,
hamras grundligt igenom, för öfrigt
spelas af de» utvalda stycken» eller ur
de* salon album», som man finner i
hvarje »musikälskares» bibliotek. Se der
allt. Och då är det just dessa» utvalda
stycken», som mera än någonting
annat draga ner den musikaliska smaken.
Ingen vill väl ens förneka att den som
till sin dagliga spis njuter af
kompositioner sådana som »Jungfruns bön»,
»Klosterklockorna», En morgon på
alperna» eller »minnen» derifrån m. fl.
liknande rariteter, sist och slutligen
måste helt och hållet mista
förmågan att afgöra hvad som är godt och
hvad som är dåligt, isynnerhet om det
goda inskränker sig till någon sällan
hörd, kanhända tråkig konsert. —
Ändock kunde de unga läras att förstå
och njuta af de oändliga skatter af
verklig skönhet som i mästares
arbeten lika öppet stå hvar och en till
buds.
En metodisk undervisning är det,
som mera borde beaktas vid de privata
musiklektionerna. Och framförallt
borde de, som meddela undervisning, sträfva
efter att följa med sin tid. På det
rent tekniska området hafva under de
senaste tiderna många nya vinningar
gjorts. En mängd praktiska tekniska
studier hafva utkommit. Litteraturen
har riktats med så väl nya instruk-
tiva kompositioner, som utmärkta edT
tioner af de stora mästarnes verk —
just afsedda för undervisningsändamål.
Men ack, huru få taga reda härpå.
De privatlärare och lärarinnor, som vid
sin undervisning använda Bachs
arbeten, äro snart räknade och dock har
en af samtidens mest framstående
pedagoger på detta område yttrat, att
utan Bach är ingen klaverundervisning
öfverhufvudtaget möjlig. Huru många
känna förresten Mendelsohns
»Kinderstücke», Jensens förtjusande »Lieder
und Tänze», Schumanns odödliga
kompositioner för ungdom, Liszts
»Conso-laüon8», Beethovens bagateller och
lättare variationsverk, jemte otaliga
andra sanna mästerverk i all sin
enkelhet.
Det faktum som här framhållits är
ytterst beklagansvärdt och ingalunda
betydelselöst som mången kanhända
ville tycka. Det gäller att länka den
raskt gående musikaliska utvecklingen
på rätt spår. — Om också den
skadliga verksamhet, hvarom talats, icke i
vårt land kan bekämpas på samma sätt
som t. ex. i Tyskland, hvarest
föreningar bildats med sådant syftemål,
att inga andra än mogna konstnärer
skulle tillåtas utöfva musikalisk
lärareverksamhet, så böra dock förhållandena
åtminstone påpekas. Bittra uttalanden
hafva ofta sett dagen med anledning
deraf, att våra orkestrar kämpa en
hård kamp för tillvaron, under det att
kringresande varietésällskap och andra
musikaliska humbugsmakare inbringa
sig sjelfva och krogvärdarne
respektabla summor. Härvid kunna många
faktorer göra sig gällande men den
allmänna musikaliska uppfostran är
utan tvifvel en af de vigtigaste.
— n.
(Ur Finsk Musikrevy.)
Musikpressen.
På Elkan & Schildknechts förlag har
utkommit:
för piano, 2 händer:
Petre, Torsten: Skizzer för Piano
Tredje serien. Op. 38. Pris kr
1,50;
Söderbergh, Gotthard: Vid Sömmen.
8 stycken för piano. Häft. 1: På
Talludden. Kväll. Lek. Till strid.;
Häft. 2: Sång. En dans.
Humoresk. Fest, å 2 kr.
Tgnotus: Tre Pianostycken i gammal stil.
Sarabande. Adagio. Air de dange.
Op, 17. Pr. 1 kr.; — Små
Tonstye-ken för piano: Präludium.
Melankoli. Vid Hamlets graf. Andante
religioso. Melodi. Arabeske. Pris
1 kr.
Linder, Ernst: Bondlunk. Småländsk
gånglåt, satt för piano. 50 öre.
K uh lau, Fredr.: Comme il faut,
Boston-Vals. 50 öre.
Serrander, S.: På äng och loge. Hambo.
50 öre.
Werner, Regina: E’ lita sving. Pas de
quatre. 50 öre;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
