Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 3 Maj 1906 - Otto Briesemeister (Med porträtt) - Om »Faust»-musiken (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som Don Jost’ i »Carmen». Vi
fram-höllo då hans kraftiga stämma samt
konstnärliga förmåga att behandla
rösten och ge lif åt den dramatiska
framställningen; ett par dagar senare
sjöng han (’onio i »Pajazzo», firade
sedan en stor triumf såsom
Turmhäuser och utförde i samma månad
Titrid-<1o i »På Sicilien». I början af
oktober gaf han som Lohengrin ett nytt
prof på sin betydande konstnärlighet.
D. 20 okt. skedde här premiären
af »Rhenguldet», då vi fingo bevittna
hans världsbekanta mästerskap i
utförandet af Loges parti. Dr
Briese-meister stannade sedan spelåret ut vid
vår opera, uppträdde 1902 i februari
såsom 1‘ollion i »Norma», en roll hvari
han försökte sig med svensk text. I
april samma år gästade här
baritonist en Fritz Friedrich och denne såsom
Alberik i »Rhenguldet» jemte
Brie-semei8ter-Loge utgjorde ett främmande
konstnärspar i detta musikdrama af
verklig mästarerang. I maj gaf dr
Briesemeister en lyckad framställning
af Sier/mund i »Yalkju-ian» och den
3 juni såsom Erik i »Den flygande
Holländaren», en ny roll, innan han
afslutfde sin konstnärliga,
framgångsrika verksamhet denna gång i vår
hufvudstad. Efter densamma har man
ofta nog i tyska musiktidningar
benämnt honom »hr Briesemeister från
Stockholm».
Om ”Faust”-musiken.
(Forts, och slut.)
Det återstår oss nu att nämna om
Liszt8 och Wagners rent
instrumentala »Faust»verk. Li»zt tog från
Goe-the-dramat de tre hnfvudpersonerna
och egnade åt hvar och en af dem en
stor sats i sin tredelade
»Faust»-3ym-foni. I Faust såg han det efter
kunskap törstande och till verksamhet
sträfvande manliga elementet, i
Gretchen det älskande, lidande och
slutligen frigjorda kvinnliga elementet,
förkroppsligandet af det rent
mensk-liga, hos Mefisto deremot det
ideal-förstörande, låga och jord’ska, som har
markt att störta menniskan i synd
och slutligen evig fördömelse. Men han
ser detta, i likhet med skalden, icke
uti abstrakta begrepp utan i lifsfulla
och dertill äkta menskliga personer
och individualiteter. Det är helt och
hållet Goethes Faust som han i toner
låter lefva upp för oss. Vi höra
honom grubbla och längta efter högsta
vishet, vi höra hur han aftvingar
naturen dess djupaste hemligheter, huru
han med demonisk viljekraft söker
storma himlen för att tilltvinga sig
sin sträfvans lön och sina önskningars
tillfredställande. Vi höra också huru
stundom aningen om en ren lycka
ge-nombäfvar hans själ; och Liszt
använder, för att uttrycka detta, genialt nog,
ett melodiskt varieradt Gretchen-motiv,
som i andra deleu af symfonien
spelar en betydande roll som
hängifven-hetens och kärlekslyckans motiv.
Denna andra del är ett underbart uttryck
af känslofullhet och behag, en sann
framställning af jungfrulig oskuld och
kvinnlig trånad. De motiv Liszt
nyttjar här äro otvifvelakligt bland det
skönaste han åstadkommit. Med fem
å sex motiv utför Liszt hela den
stora satsen. Sirskildt genial är den
sista af Mefisto egnade delen af
Faust-symfonien. Anden, som Btädse
förnekar, låter äfven komponisten så
tillvida uppträda musikaliskt såsom en
negativ kraft, som han icke förlänar
honom ett eget motiv, utan blott i
toner tecknar hans lust att
söndersmula de båda andra hufvudfigurernas
motiv, att förhåna dem och neddraga
dem i smutsen och förstöra dem. Hvad
eom verkligen är eget för honom är
endera ett blott musikaliskt
återgif-vande af hånskrattet från helvetet
eller korta motiviska figurer, som
illustrera afgrundsfurstens
förderfbringan-de verksamhet. Men anden, som »städs
det onda vill och dock det goda
främjar», visar sig äfven här i egenskapen
af den icke blott det gudomliga utan äfven
sig sjelf mot sin vilja förnekande
personligheten, som tvingas att åter
bejaka gudomligheten. Ty hans makt
krossas och himlen segrar. De sata
niska tonerna förstummas för alltid
och Chorus mystims uppstiger,
kämpande sig fram med verklig
hemlighetsfull entonighet i terssteg, till de
klara höjder, der kärleken uppenbarar
sig benådande och förlossande såsom
— världshemligheten.
Richard Wagner ville, som bekant,
också 8krifva en hel Faust-symfoni, af
hvilken hans »Faust-uvertur» i sin
ursprungliga i Paris 1840 uppkomna
gestalt skulle bilda första satsen : Faust i
ensamheten. Hans von Bülow menar i
sin broschyr »Om Rieh. Wagners
Faust-uvertyr; ett förklarande meddelande till
dirigenter, utförande och åhörare af detta
verk» (1860), att Wagner vid ett
eventuelt fullbordande af sin
Faust-symfoni måst lösa Fausptroblemet
alldeles såsom Liszt. Troligen i alla fall
på liknande sätt! Säkert vet man
ingenting derom. Det är oss nog att
vi ha en Faust-uvertyr af Wagner,
som föreligger i den slutligen 1855
fulländade gestalten, under det vi
angående den förra Pariser gestalten
endast veta, att Liszt i denna saknade
det kvinliga elementet och föranledde
Wagner att sedermera införa det i sin
uvertyr. Om uvertyren i sin helhet
yttrar (enl. Biilow) en dr Kossak:
»Verket påminner oss icke om en
uvertyr, utan förefaller såsom en
orkesterfantasi, en instrumental parafras
öfver en lefnadstrott tanke, som Faust
uttalar i sin studerkammare».
Biilow prisar klarheten och skönheten i
denna komposition, som också håller
sig fullkomligt inom instrumentalmu-
sikeus gränser, och lemnar oss en
utförlig analys öfver hela verket, hvilken
här ej kan anföras.
Likasom Berlioz i sin ungdom
komponerat ett antal Faust-dikter af
Goethe, så har också Rieh. Wagner
gjort detta. Denne skref sju nummer,
år 1832 (då 19 år), hvilka förvaras i
familjearkivet på Wahnfried och
betecknas som op. 5. Enligt Glasecapp
(»Leben Rieh. Wagners» I Band., 4.
Anfl. 1905) äro dessa följande: 1
Lied der Soldaten (»Burgen mit hohen
Zinnen»), marschtakt, B dur ä/*; 2
Bauern unter der Linde (»Der
Schäfer putzte sich zum Tanz»), Raskt
och lifligt F-dur, " i, för tenor- och
sopransolo med kör; 3 Branders Lied
(»Es war eine Ratt’ in Kellernest»)
D-dur, 2/i I 4 Lied des Mephistopheles
(»Es war einmal ein König», med
af-fekteradt patos, G-dur, ÜU\ 5 Lied des
Mephistopheles (»Was machst du mir
vor Liebchens Tür»), måttligt fort,
E-moll, 3 i\ 6 Gesang Gretcheos
(»Meine Ruh’ ist hin»), lidelsefullt, dock
ej för fort, G-rnoll, 2 i; 7 Melodram
Gretchens (»Ach neige, du
Schmerzensreiche»), ej för fort, dock mycket
rörligt, G moll ’j\. — Med undantag af
de sista numren är det tillfälligtvis
samma saker som Berlioz satte i
musik och sedan införlifvade med sitt
stora Faust-verk.
Slut ligen må påpekas att de af
Kienzl till ett antal af 80 beräknade
Fau8l-komponisterna ej på långt när
äro de enda. Till ett bevis derpå må
blott anföras sådana, ehuru otryckta,
verk af Dresden-komponister med
ansedda namn. Den af Liszt orgelkonung
benämde komponisten Karl August
Fischer (1828—1892) komponerade
en af sina fyra symfonier för orkester
och orgel efter Goethes »Faust». Af
Felix Draeseke hörde man nyligen
på en konservatoriekonsert i Dresden
en komposition öfver hela
Påskmorgonscenen (från orden. »Den Göttern
gliech’ ich nicht» tillor den »Die
Thrä-ne quillt*). Heinrich Schulz Benthen,
slutligen, har skrifvit två ofta
uppförda symfoniska dikter öfver scener ur
Goethes »Faust», verk af djupt allvar
och upphöjd storhet »Am.
Raben-stein* och »Fausts Tod». Det vore
icke utan intresset om en lista på
Fau8t-komponister och
Faust-kompo-sitioner fullständigt kunde upprättas;
man skulle då med förvåning finna
hvilket oändligt inflytande en stor
mästare i en konst förmår att utöfva
på skapelser inom andra konsters
område.
Musiken är såsom ett andligt
himmelskt bad; den sjuka själen dyker
ued deri, förgätande s g själf i de hulda
tonernas ström och uppträder derur
frisk och förklarad.
Tschokke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
