Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 19 Maj 1906 - Armas Järnefelt (med porträtt) - Geraldine Farrar (med porträtt) - Erik Åkerberg, första svenska musikfestens generalsekreterare (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siirskildt vunnit erkännande aom ledare
af säsongens operakonserter med
program af Beethovens symfonier, då han
äfven visat sig i besittning af den
moderna konsten att dirigera utan
partitur.
I verksamheten vid operan egde
ett afbrott rum under förra månaden,
då hr Järnefelt reste öfver till
Helsingfors för att der öfvertaga och
dirigera uppförandet af de i vårt förra
nummer omnämnda Wagn er-f
öreställningarna på finska nationalteatern.
Armas Järnefelt är född 1869 i
Wiborg, på mödernet härstammande från
en bekant konstnärsfamilj i Finland,
hvilken äfven Jean Sibelius tillhör.
Efter aflagd studentexamen genomgick
han Helsingfors’ Musikinstitut., der
han åtnjöt undervisning i pianospel af
den vid nämnda institut 1888 anstäl- i
de, nu så ryktbare pianovirtuosen
Fer-ruccio Busoni, och i komposition af
den utmärkte teoretikern Martin
Wege-lius. Han fortsatte sedan sina
kompositionsstudier i Berlin för prof.
Albert Becker, den för sju år sedan
af-lidne ansedde läraren och komponisten.
Några år derefter utbildade han sig
ytterligare i komposition som
extra-elev vid konservatoriet i Paris för
Jules Massenet. Sedermera fungerade
han som körrepetitör vid olika tyska
teatrar, såsom i Magdeburg och
Düsseldorf, samt öfvertog sedan
orkester-ledareposten vid stadsorkestern i
Wiborg, der han i fem år verkade och
mycket bidrog till musiklifvets
höjande i sin födelsestad. Ar 1903 erhöll
han ett statsstipendium af 3,000 mark
för en utländsk studieresa. För
omkring tolf år sedan ingick Järnefelt
äktenskap med sin som sångartist
berömda fru, född Pakarinen, såsom man
hör af namnet äfven af finsk släkt,
och tillsammans med henne har han
under senare år företagit åtskilliga
konsertresor äfven utom hemlandet.
Såsom komponist har Järnefelt
utöf-vat en ganska rik verksamhet och
äfven, som sagdt, i utlandet gjort sig ett
namn på senare tid, såsom man
finner af en tysk tidskrift från 1902,
deri det heter: »Armas Järnefelt var
hittills i Tyskland nästan obekant, då
han genom sin symfoniska dikt
Korsholm med ett slag förvärfvade sig en
aktad ställning bland moderna
komponister». Det är nu jemt tio år
sedan detta verk skrefs. Ett annat
dylikt bär titeln Heitmothklang, symfo- |
nisk fantasi i fyra delar.
Förteckningen öfver Järnefelts kompositioner
upptager vidare ännu 2 symfoniska
dikter, 2 uvertyrer, 1 serenad (i 5
satser) för orkester, 5 större eller mindre
verk för manskör och orkester, omkr.
30 sånger och 20 mindre körer å
ca-pella, pianostycken m. m.
Bland sångkompositioner af Järnefelt
kunna vi påpeka, såsom här på
konserter utförda och kända,
manskvartetterna »Vallvisa» och »Sirkka» samt
solosånger med piano: »Titania» »Sol-
sken», »Fågeln», »Skymning»,
»Sun-nuntaina», »En drömmares sång till
lifvet», »Vårdroppen», »Vaggsång»,
»Einsam schreitend wandl’ ich»,
Spel-och dansvisa», »Söndagsmorgon» etc.
Om Järnefelt som tonsättare yttrar
hans landsman Ivarl Flodin bl. a.
följande, hvarmed vi afsluta denna
biografiska teckning: »I sina
orkesterkompositioner berusar han med detta
instrumentalt sinnliga välljud, som ofta
kommer en attglömmaden mindre stramt
koncenterade formen och uppfinnin- (
gens likartade natur» — »Många
dröm-fragra melodier har Järnefelts rika
kan-tele sjungit. Svårmodet är deras
grundton, resignation deras slutackord».
»Bland det allra vackraste, som vår
lite-ratur eger, äro Järnefelts sånger».
»Innerst är hans konst tysk; han vill
ingen revolution men skönhet; hans
konstnärsevangelium är mildhetens och
poesins, och gentemot så mycken
sympatisk innerlighet, klingande
vältalighet och sinligt varm tonskönhet,
parad med ett guldstänk af nationell
egenart, skall hvarje förståelsefull
vän af fin och vacker musik låta sitt
hjärta fångas.
——
Geraldine Farrar.
Om det nu senast af fröken Farrar
utförda gästspelet på vår operascen
ha vi velat erinra med
upptagandet af den äfven här så högt
värderade artistens porträtt i detta
nummer. Vi ha i godt minne de stora
triumfer den utmärkta och intagande
sångartisten för två år sedan vid denna
tid firade vid sitt första gästbesök här
på k. operan, då hon uppträdde, från
9 till 31 maj, två gånger som
Margareta i »Faust» och som Mimi i
»Boheme» samt tre gånger som Julia i
Gounods »Romeo och Julia» och som
Violetta i »Traviata», det då sist
utförda partiet.
Likasom före sin första hitkomst
fröken Farrar hade skördat lagrar icke
allenast i Tyskland utan äfven nyss
förut i Monte Carlo, så har hon å dess
operascen, som attraherar de förnämsta
artister, äfven uppträdt under denna 1
säsong och särskildt haft stor framgång
som Elisabeth i Verdis »Don Carlos»
och Nedda i »Pajazzo». Hon har
nyligen väckt beundran i Paris, der hon
på Nouveau théätre utfört hufvudrollen
i den nya två-akts-operan »Le Clown»
med text af Capoul och musik af de
Camondo. Under nästa säsong har
Conried att räkna henne bland sina
»stjärnor» på Metropolitan-operan i
New York och sina stora
artist-turnéer. Att på en sådan de stora
artisterna Mathilda Sembrich och signor
Caruso, världens kanske för
närvarande berömdaste tenor, lyckligen räddades
undan förödelsen i San Francisco, var
en märklig lycka. Lockelsen till
dollarlandet, ser man, kan ha sina faror, en
sådan fara hoppas vi fröken Farrar
skall slippa att bli utsatt för.
Geraldine Farrar är till börden
amerikanska, född i Melrose, nära
Boston. Redan som barn gjorde hon sig
bemärkt för sin musikaliska talang,
särskildt för sina sånganlag, och blef
derfor också tidigt invigd i den ädla
sångkonstens hemligheter, så att hon vid
12 års ålder först kunde låta höra sig
på en offentlig konsert. Efter
fortsatta musikstudier i hemlandet kom
fröken Farrar till Europa, såsom
vanligt med de amerikanska sångtalangerna,
för att der ytterligare utveckla sig i
sångkonsten. Under oktober 1901
uppträdde hon första gången på
Berlin-operan, såsom Margareta i »Faust» och
blef sedan för flere år fästad vid denna
scen, der hon äfven vunnit stora
framgångar som Julia, Violetta, Zerlina i
»Don Juan» m. fl , partier. Att den
utmärkta konstnärinnan äfven funnit
sig väl hos oss, kan man af det
förnyade gästspelet sluta till, och den
omständigheten, att hon under vackra
sommarkvällar lockat »fullt hus» till
operan, vittnar om med huru stora
sympatier den intagande sångerskan omfattats
af stockholmspubliken.
•\2lW
Erik Åkerberg.
För <re år sedan innehöll denna
tidning en utförligare biografisk
uppsats om direktör Erik Åkerberg; en
sådan torde derfor nu vara öfverflödig
att här införa, då vi med anledning
af den stora förestående musikfesten
i detta nummer meddela hans poträtt
i egenskap af festens generalsekreterare.
Biografiskt må blott meddelas följande:
Erik Åkerberg är född i
Stockholm d. 19 jan. 1860. Student i
Upsala 1880, inträdde han 1882 som
elev vid konservatoriet, der han 1883
tog organistexamen och till 1886 tog
undervisning af Josef Dente samt
derefter idkade musikstudier i Paris för
Cesar Frank samt vidare sådana 1888
i Berlin. Efter att som kantor ha
tjenstgjort vid tyska kyrkan, blef han
1890 organist vid judiska synagogan
och 1894 musiklärare vid Norra
latinläroverket. Direktör Åkerberg har för
den musikaliska allmänheten gjort sig
särdeles bemärkt såsom körledare samt
dirigent för »Filharmoniska sällskapet»
samt den af honom bildade
»Cecilia-kören» etc. Åtskilliga förtjenstfulla
kompositioner, instrumentala som vokala,
intyga hans förmåga som tonsättare.
Åkerberg blef 1900 invald till ledamot
af Musikaliska akademien och erhöll
1894 medaljen »Literis et artibus».
S VEN SK M US1KTIDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
