Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19 o. 20. 18 december 1906 - Berlioz i England (forts. o. slut; efter Musical Times) - Musikbref från Göteborg, af H—t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vann ej heller här behag!
Otvifvelak-tigt hade den dåliga libretton sin
skuld deri; kanske ock att habituéerna,
som vid denna tid brukade berusa sig
af Verdis »R’goletto» och »Trovatore»,
väntat att få med sig hem åtminstone
ett dussin melodier, som de kunde
hvissla i sin klubb. Det tycks ha
varit ett absolut fiasko, och några
tidningar uttalade den förmodan att
ka-bal och rankyn var med i spelet för
att från den engelska jorden fördrifva
komponisten, som sjelf ledde uppföran-
det. »Aftonen var den bedröfligaste,
jag någonsin upplefvat på en teater»,
säger en tidning »Till och med
drottningens närvaro förmådde icke hindra
publikens ohyfsade beteende att bryta
ut i ett kattmusikartadt tjut, som
tidtals öfverröstade den ovädersstorm,
som rasade utanför». — Stackars
Ber-liozl Han hade i hopp om framgång
beställt på en resiaurang supé för 8
personer, men blott en enda, den
of-van nämnde Dawison, infann sig hos
den förkrossade mästaren; alla andra
höllo det för bäst att blifva borta.
Det är ej utan intresse att läsa hur
Berlioz i sin autobiografi omnämner
detta fiasko; »Hvad intriger kabaler,
srmmansvärjningar kunna förmå, det
har jag lärt känna i London, då ett
band italienare sleto ner min
Benve-nuto Cellini från scenen. De skiiade,
tjöto, hvisslade från början till slut.
De ville till och med icke höra
»Kar-navalen», som likväl behagade så
mycket hos Philharmonikerna. Den
offentliga meningen ser i Costa*
anstiftaren af denna nedriga kabal. Det är
sant, jag har i mina följetonger ofta
angripit honom, emedan han med
största frihet tillåtit sig strykningar,
nyinstrumenteringar och stympningar af
alla slag med kompositioner af de
största mästare» . . .
Men åter bryter en ljusstråle fram
genom dessa moln af förbittring.
»Förläggaren Beule, en af mina bästa vän
ner», säger han, »bragte mig en
summa af 200 guinéer (omkr. 8,800 kr.),
h vilka en hop konstälskare, och i
spetsen för dem den berömda
pianofabrikanten Broodwood, hade insamlat för
mig. Det hade väl helt och hållet
varit emot fransmännens bruk och
tänkesätt om jag mottagit denna gåfva,
som välvilja och ädelmod åstadkommit,
men detta bevis på tillgifvenhet rörde
mig mer än dessa kabalérnas insulter
sårat mig.
Berlioz’ sista besök i London egde
rum 1855. »New Philharmonie
Society» hade engagerat honom för
säsongens konserter. Omedelbart före sin
afresa till London skrifver han till sin
vän Morel: »Jag reser om fredag till
England. Wagner, som dirigerar »gamla
philharmoniska» (ett engagement, som
* Michele Costa (1810—1884) kom från
Neapel till England 1829 och verkade der
från 1830 som operadirigent och ledare
af stora engelska musikfester. Han har
komponerat flere operor och oratorier.
jag för* tidigare åtaganden måste
afsäga mig) blir nedsablad genom
anfall af hela den engelska pressen. Men
han förblifver lugn och oböjlig, som
jag hör, och jag är öf vertygad om,
att han inom femtio år skall
vara hela den musikaliska
världens härskarei Första konserten,
som Beilioz nu dirigerade, egde rum
den 13 juni och hade på programmet
hans »Romeo och Julia»-symfoni,
Mozarts G-moll-symfoni och uvertyren
till »Trollflöjten». Vi ha fått kunskap
derom genom ett bref, som Richard
Wagner den é juli stälde till Liszt;
»Käraste Franzl... En verklig
vinst förde jag med mig från
England; en hjärtlig och innerlig vänskap,
som jag fattat för Berlioz, och som vi
båda slutit samman. Jag hörde en
konsert under hans ledning, och var
visserligen mindre uppbygd under
ftt-förandet af Mozarts G-moll-symfuni, men
hade att beklaga honom öfver utförandet
af hans »Romeo och Julia ’-symfoni, som
var mycket otillfredsställande.» Några
dagar senare voro vi tillsammans vid
bordet hos Sainton; han var mycket
liflig, och mina i London gjorda
framsteg i franskan tillät mig att vid en fem .
timmars sammanvaro under en
förtjusande konversation tala med honom
om alla konstens, filosofiens och lifvets j
materier. Jag vann derigenom en djup
sympati för min nye vän: han blef
mig en helt annan än han förr var;
vi funno oss vara verkliga olyckskam- !
rater, och jag förekom mig lyckligare
än B -rlioz » .. .
På detta svarade Liszt (utan
datum):
»Jag gläder mig mycket öfver ditt i
vänskapsförhållande med Berlioz. Af
alla nu varande komponister anser jag
honom för den med hvilken du mest
enkelt, öppet och intressant kan
umgås. Han är en ärlig, präktig, väldig
karl alltigenom, och samtidigt med ditt
bref erhöll jag ett från Berlioz, hvari
han bl. a. lheddelar följande:
»Wagfifer skall säkerligen berätta
dig om sitt ’uppehåll i London och allt
hvad han der haft att lida af en
förutfattad fiendtlighet. Han är härlig i
sin ifver och hjärtevärme, och jag till- |
står, att till och med hans häftighet
förtjusar mig. Ett olycksöde har gjort,
att jag ej fått höra hans sista
kompositioner. Samma dag och stund, då
han på prins Alberts begäran
dirigerade sin »Tannhäuser»-uvertyr i
Han-nover-Square-Rooms, var jag upptagen
med en afsky värd körrepetition för
New Pbilharmonics konsert, som jag
skulle dirigera två dagar senare —
Wagner har för mig något
märkvärdigt tilldragande, och Om vi båda äro
sträfva, så foga sig dock våra
aträf-heter i hvarandra.»
Berlioz synes från sin upprepade
vistelse i England, under sitt ständiga
umgänge med de utförande krafterna,
ej ha tagit med sig hem någon
särdeles gynsam mening, ty då han fått
veta, att »Musical Society» hade för
afsikt att uppföra hans »Symphonie
fantastique», söker han med all kraft
att förhindra det, en i konserthistorien
säkert sällsynt företeelse. Han
motiverar afslaget med att det svåra verket
behöfver flera repetitioner än som i
London är brukligt. Uppförandet
betecknar han under sådana
omständigheter som »ett mord». Uppförandet
blef ock iustäldt, och först 20 år
derefter, 1879, gafs det i Manchester.
På det hela kan man säga, att den
store och djärfve nyhetsmakaren blef
i det högkonservativa England
mottagen med hjärtlighet. Det mottagande,
som kom honom till del, kontrasterar
starkt mot det illvilliga och hatfulla
beteende, h varmed man här mötte
Wagner. Men det är icke ensamt den
engelska publikens skull. Wagner kom
till England förbittrad öfver
upprepade missöden, full af bekymmer och
sorger, hvarigenom han var mindre
upplagd att förvärfva sig vänner. Helt
annat med Berlioz; denne var en
älskvärd, trots många sorgliga erfarenheter
sympatisk, om ’ man så vill, poetisk,
natur, sällan aggressiv, alltid
uppträdande med en viss grace. Också
skall England alltid i skrift och ord,
i bild och ton tacksamt ha den store
mästaren i minnet.
(Efter Musical Times.)
Musikbref från Göteborg.
November månad har haft ett rikt
mått af intressanta konserter att bjuda
på.
Orkesterföreningen har vid sina
ons-dagskonserter haft biträde af så
framstående solister som fru Ellen
Gulbran-son, Florizel von Reuter samt madame
Charles Cahier från NewYork. Fru
Gulbranson, som äfven uppträdde vid
föreningens andra abonnemangskonsert,
fick vid de båda konserterna tillfälle |
utföra »Isoldes Liebestod» ur »Tristan
och Isrlde», slutscenen ur
»Götterdämmerung», »Elsas dröm» ur
Lohen-grin» samt »Elisabeths hälsning till
sångarsalen» ur »Tannhäuser» och
skördade naturligtvis vid båda konsertena
entusiastiskt bifall af den fulltaliga
publiken. Prestationerna voro också
egnade att hänföra, med en sådan
innerlighet, styrka och hängifvenhet
fiter-gåfvos de olika stämningarne, och den
stora, voluminösa och mjuka stämman
lånade sig, till följd af sin goda
egalisering, villigt och utan ansträngning
åt hvarje önskadt uttryck. Orkesterns
förstklassiga ackompagnement bidrog
till att göra helhetsintrycket storartadt
och gripande. — Vid en annan
ons-dagskonsert medverkade, som sagdt,
Florizel von Reuter med Wieniawskis
violinkonsert N:2 och ådagalade
härmed, att han, hvad teknik och ton
beträffar, nu är en virtuos. Att man
kunde önska mera djup och känsla i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
