Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 Januari 1907 - Musikpressen - Litteratur - Toner som förklingat för 70 år sedan, af E. N. (ur Finsk Musikrevy)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 »Kärleksvisor och 10 »Ballader».
Sättningen kan betraktas såsom en
fantasi öfver de bekanta vackra
folkmelodierna med harmonisering och
varie-ring i en nutidsstil, som verkar mera
underlig än vacker. J. A. Josephsons
sättning af svenska folkvisor anse vi
vara idealet för rålljndunde, enkel
harmonisering af de enkla folkmelodierna.
Hvarför skall »den ursprungliga
noteringen» i »Neckens polska»
nödvändigt användas (i stället för tonartens
naturliga inledningston) då »nyare
medel» rekommenderas när det gäller
»kromatiken» ? 2:a häftet »Dansar»
innehåller 10 »Danslekar», 3
»Dans-visor» och 12 Dansar, de flesta gamla
bekanta. Afven med kromatiska
sättningen taga sig alla dessa ganska bra
ut. Harmoniseringen i dem är mera I
enkel och vacker än i sångerna.
Af Peterson-Bergors ofvannämnda
kompositioner föreligger den vackra
»Dansleken» i polonästakt ur »Ran»
och ur hans senast lyriskt-dramatiska
verk s Arnljot« en anslående
barytonsång, Arnljots helsning till hembygden
Jämtland (ett häfte om 10 sidor). En
lika omfångsrik sång är hans sista
häfte af »Svensk lyrik« till Karlfeldts
dikt »Löskekarlarnas sång», en
romantisk syn på vagabonden, som här
mindre betraktas sem lösdrifvaren än
som den frie åt krigstjänst eller åt
landtmanna8ysslor sig egnande mannen.
Titeln borde egentligen heta
»Löske-karlens» sång, då det är en enda, som
talar i texten om sig och sina fränder,
»de goda löskekarlarne». Sången är som
tonsättning ett lyckat återgifvande af
den ypperliga dikten.
Af samma förlags senaste
sändning ha vi slutligen att nämna om
»Marias sånger». Dessa, melodiskt
som harmoniskt fängslande sånger,
utfördes af hr Forsell på tonsättarens
konsert sista mars förra året och vunno
då stort bifall. Sista sången slutar
med ett uthållet fiss, mot hvilket ett
g-durs-ackord bildar en skarp
dissonans.
Af Elkan & Schildknechts sist
utsända nyheter finner man två
samlingar pianostycken, det ena
»Improvisationer och skisser» af »Ignotus»,
innehållande 2 Improvisationer samt
»Impromptu», »Resignation» och »Melodi».
De äro lätta, behagliga stycken i stilen
af »Lieder ohne Worte». Andra
samlingen utgöres af 17 sånger med öfver
-lagd text af Södermann (3), Aulin,
Stenhammar, Alfvén, Myrberg,
Sjögren m. fl. i godt pianoarrangement.
— Sångerna af D. Rudin äro enkla
och melodiska; i »Killebukken»
stämmer melodin särdeles väl öfverens med
Björnsons bekanta dikt.
(§r
Litteratur.
Finsk Musikrevy n:r 22 har utkommit,
innehållande: Klangen såsom sinlig
tjusning i den moderna musiken, uf
H. Pudor. — Från Stockholms
mu-siklif, II och III af O. W. —
Gammalt och nytt. Kritiska anmärkningar
af E. A. Hofifman. — Notiser; n:o 23,
första decemberhäftet, innehåller: Gerh.
Schjelderup: Ett möte med Hugo Wolf.
— Bruckners 7:de symfoni. Tematisk
analys, jemte inledande kort
lefnads-förteckning, af O. A. — Musikbref
från Dresden af A. Ingman. — Rich.
Batka om Jean Sibelius. — Ur
utländska musikpressen. — Notiser.
Tidskriften utkommer nästa år på
A. Apostols förlag med bilder och
musikbilagor.
Vereinigte musikal. Wochenschriften
nnehåller i n:r 48: K. Wolf-Aachen;
Die Partiturrefurmfrage. — C. Hein
zen: Zur Vereinfachung des
Partiturenlesens; i n:r 49: R. Sernfeld:
Wagner-Literatur. — E. Schmitz: Die
Deutsche Vereinigung für alte Musik (med
porträtt af d:r E. Bodenstein, som
bildat föreningen, samt en grupp af dess
medlemmar, 3 damer och 2 herrar,
klädda i 1700-talets drägter); n:r 50:
J. F. Cooke-Brooklyn: Das Telharmium
(med afbildning). — Einige
Wagner-Dokumente, Musikbriefe, Berichte etc;
n:r 51, 52: Emil Liepe; »Tannhäuser»
oder Troubadur». Ein Mahnwort an
deutsche Künstler. —
Inhalts-Verzeich-nis, etc.
Die Stimme. Heft 2 innehåller: E.
0. Nodnagel: Julius Stockhausen f.—
W. Berg: Die Vortragssprache und
Stimmbildungskunst bei den Alten. —
K. Reeder: Die Vorbildung des
Seminaristen für den Schulgesangunterricht.
— A. Gusinde: Die Silbe la im
Sprech- und Singunterricht; Heft 3:
A Iffert; Die deutsche
Bühnenaussprache. — G. Vogel: Ansatz- und
Windrohr in ihrer Einwirkung auf die
Intonation. — A. Gusinde; Die Silbe
la im Sprech- und S.ngunterricht
(Schluss)- — W. Berg: Die
Vortragssprache und Stimbildungskunst bei der
Alten (Forts.) etc.
Toner, som förklingat för
70 år sedan.
Strödda anteckningar af K. N. med ledning
af bref m. m. från 1830-talet.
Ur Finsk Musikrevy taga vi oss
friheten meddela följande för svenska
musikvänner intressanta artikel.
Låtom oss föreställa oss, att vi äro
med i sällskapslifvet i Finland för 7
årtionden tillbaka, att vi äro stadda på
en lustresa till ex. i Tavastland, att
vår väg och vår håg föra oss från
herrgård till herrgård, dit vi hafva en
massa hälsningar att framföra från
familjer, hvilka vi nyss gästat, och att
vi blifva vänligt emottagna öfver allt,
dit vi komma.
Ja, nu äro vi framme vid ett af den
tidens många adliga gods i södra
Tavastland. Dess corps de logis är ett
nytt tvåvånings trähus i den stil, hvari
vi ännu se många gamla kvarlefvor,
hvilka efter hand försvinna.
Här är främmande i dag. Från
öfre våningen höres pianomusik.
Hennes nåd låter be herrarne stiga upp i
salen, och efter det vi gjort toalett
befinna vi ojs i det af artiga gäster
uppfyllda ganska stora rummet, kanske litet
svalt, då det jämförelsevis sällan
upp-låtes, hvarför de flesta af damerna ej
ännu låtit sina mjuka siden långschal ar
glida ned från tkuldrorna. Men den
gamle betjänten rör sig nästan ljudlöst
med sin krontändare från vaxljus till
vaxljus, i den stora ljuskronan af
kristall, i kandelabrarna på de
anspråksfulla geridonerna och i lampetterna på
afmätta väggplatser. Temperaturen skall
snart stiga, och där träder redan en
vid pass 28:årig dam, med långschalen
kastad öfver armen fram till det lilla
pianot, invid hvilket en af husets
döttrar tagit plats, hastigt genomseende
ett handskrifvet notblad. Det är
ackora-pagnemanget till ett par vackra svenska
folkvisor, som väninnan vid hennes sida
lofvat sjunga.
Under dessa förberedelser hinner
Hennes nåd, vår artiga värdinna, sakta
meddela oss, att den behagliga och
anspråkslösa sångerskan är fröken
An-toinette Rotkirch, dotter till f. d. majoren
i svensk tjänst Karl Magnus Rotkirch,
som nu är tullförvaltare i Abo och
ägare af Nikkilä gård i Hattula.
De svenska folkvisorna ooh några
andra enkla sånger sjöng hon med
klar och vacker röst och själfullt
föredrag. Af sina samtida ansågs hon
vara en rikt begåfvad talang, som dock
ej utom privatlifvet lät förmå sig att
sjunga. Det är om henne Fredrika
Runeberg år 1834 skref till en väninna:
»Hon sjöng hjärtat af mig häromdagen
åter. — — Jag tror jag kunde höra
henne i evighet utan att tröttna.» —
Årsbarn, voro de till det sista trofasta
vänner. Något närmare erfor man ej
om hennes talang än att hon »med
den allra största elegans spelade och
sjöng« från bladet för henne alldeles
obekanta tyska visor.
Efter det fröken Rotkirch förtjusat
sällskapet, blef det den 2 år äldre
sångerskan fröken Sofie Taubes tur att
beundras.
Vi hade hört hennes talang med
beröm omtalas redan innan hon från
Ryssland återvändt till sitt enkla hem
i Lappträsk och erforo nu af vår
charmanta värdinna några närmare
uppgifter om hennes härkomst och
lefnads-öden. Hon var dotter till en af våra
krigare från 1808—1809, löjtnanten
vid Nylands jägarebataljon Carl Ad.
Taube, sedermera kronolänsman i
Pa-rikkala socken. Familjen lefde i
anspråkslösa förhållanden, barnen voro
många, och så sattes den äldsta dottern
Sofie — såsom den tiden mången an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
