Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1907 - Granskning af Aug. Strindbergs förslag till förenklad notskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utförandet lät han stämma upp en half
ton för att få mera klang i
instrumenten. Det var således likgiltigt. Lika
litet ha Mozarts operor lidit af den
nya orkester-normaltonen, då
stämgaffelns A klingar en half ton lägre, så
att Don Juans »Du bör ej frukian
bära» numera sjunges i den
»öfverjor-diskt hög’idliga» Ass-dur, under det
den på Mozarts tid sjöngs i den
»täcka, ystra, af lefnadsglädje sprittande
A-dur». (A. Mankell.) Att en tonsats
måste sluta i samma tonart, som den
börjat, är gammalt pedanteri, ty örat
minnes icke tonarten från styckets
början, då utvikningar i alla tonarter ägt
rum på den långa vägen. L:k* full af
pedanteri synes harmoniläran vara, som
talar om tillåtna och otillåtna tonsteg
och ackorder, under det örat fördrager
allt som har en öfvergång, och har
hittills fördragit det.
Om man lägger händerna, med en
viss försiktighet dock, på pianots
klaviatur, så skall man finna, att alla
toner trifvas tillsammans, mer eller mindre
väl dock, och att alla grupperingar bilda
ackord; så liberalt är örat, lika
generöst som harmoniläran är förstockad.
Det finns visserligen fula tonsteg
såsom sekunden och q vinten, men
inblandade i ett ackord (septim- eller
qvint-sext) blifva de af en utmärkt färgrik
verkan.»
I afseende på de särskilda tonarternas
»färg» eller uti ryck för olika
stämningar har man ju fantiserat på olika
sätt, och häruti har nog förf. rätt att
betydelsen är ringa. Men beträffande
effekten af högre eller lägre tonhöjd
kan ju den ena tonarten ha företräde
framför den andra. I de flesta fall är
väl Bkillnaden mindre afsevärd, såvida
ej ett riktigt fint öra finner t. ex. mer
friskhet och charme i en mindre
vanlig tonart, t. ex. med förteckning af
5 eller 6 kors eller be, i stället för
de vanliga tonarterna med färre. Skulle
man, för att taga ett exempel vilja
transponera Beethovens Fiss-dur-sonat,
op. 78, en halfton lägre, till F-dur, tror
jag knappast den skulle förlora något
af sin skönhet, men en vinst skulle
åstadkommas dermed, nämligen att
sålunda en mängd enkla och dubbla
förtecken skulle fada bort, hvarigeuom
utförandet och notläsningen skulle
betydligt underlättas.
Beträffande Strindbergs yttrande att
det skulle vara »ett gammalt
pedanteri», att en tonart (ett tonstycke) bör
sluta i samma tonart som den börjat,
så torde han ej ha så alldeles rätt, om
ock han synes ha på sin sida den
yttersta venstern bland
nutidskomponisterne. Såväl för andra tonsättare
som for åhörare löljes den
kompositionens röda tråd, som är Btyckeis tonart,
hvilken, trots alla utvikningar, följes
och uppfattas såsom genomgående detta.
Bästa tillfredsställelse skänker också
ett stycke som slutar i tonarien, helst
i dess treklang eller i närbesläktad
tonart. Det finns logik äfven i musik,
och att sluta ett stycke med en mot
angifna hufvudtonarten alltför heterogen
är som att i en dikt eller föredrag
sluta med en mellanmening ej med en
slutsats. Påståendet att »alla toner
trifvas tillsammans» och att örat är
liberalt nog att trifvas dermed är
alldeles öfverensstämmande med nutidens
ytterligheter i producerandet af
kakofonisk musik, något h varemot en reaktion
likväl börjat visa sig från deras sida,
som respektera det sköna i musiken
mera än den »genialiska
extravagansen», om sådan kan kallas med skäl
genialisk.
Men vi gå nu till fortsättningen af
Str:s uppsats och komma eå till
huf-vudsaken, förslaget till förenklad
notskrift. Han säger nu härom följande.
»Musikens notskrift har under
tidernas lopp blifvit förkonstlad och ger
icke exakt uttryck åt tonen, föiutom
det att klaver, förtecken,
återställnings-tecken, dubbelkors och dubbelbe, dubbla
återställningstecken,återställningstecken
med kors eller be, punktering och
bågar förvirra exekutören, då ju ögat
vill se hvad örat hör, så att en klar
tonsats äfven ter sig klar för ögat.
De fem notlinierna äro nog så målande,
och vid första lektionen i tonträffiiing
såg eleven, hur tonen steg, då den klef
upp på linjernas stege, och hur den
föll med nedstigandet. Att lägga in
flere linjer vore ett sätt, så att
half-tonerna tecknades på fina mellanlinjer,
men då det finns ett enklare sätt, så
må man ju börja med det genast.»
Som exempel anför han »Lacrimosa»
i Mozarts Requiem, 9 takter med
vanlig notskrift och sedan efter hans
eget notskriftförslag. Härom säges nu:
»Strax i början synes förtecknet be
angifna F-dur eller D-moll. Men första
tonen i diskanten är genast höjd med
ett kors för C, hvilket Ciss vid taktens
slut återställes till C. Detta krångel(?l)
fortfar i skriften, under det tousatsen
är präglad af ovanlig enkelhet och
skönhet. Nu hade jag först tagit bort
förtecknet och betecknat en tons höjning
genom att trycka den i rödt och dess
sänkning med tryck i grön färg,
hvilket är optiskt nkrigt, då rödt har det
större svängningitalet och rödt i
färgsymboliken lyfter, men grönt säuker.
Denna distiukeion är ju matematiskt
riktig, då förhöjdt F till exempel icke
är exakt samma ton som sänkt G. Men
då pä pianot ingen skillnad göres, och
då detta förenklingsförsök endast gick
ut på pianospelet, så stiök jag den
gröna färgen och opererade endast med
rödt, likväl iakttagande att skrifva ut
F i stället för rödt E och C i stället
för rödt H. Men vid närmare
eftertanke fann jag färgtrycket onödigt dyrt,
och att reformen kunde göras ändå
enklare och billigare. I stället för att
höja tonen med rödt, betecknade jag
halftonen med en liten svart not af
den cert, som begagnas vid förslag.
Den andra åtgäiden vore att
borttaga basklaven och införa en enda eller
diskantklaven. Att med vänster öga
och vänster hand tänka en ters högre
är en onödig tortyr; det splittrar
tankeapparaten, söndrar och åstadkommer
en disharmoni, som måste inverka
störande i harmoniernas verkstad. Ar man
rädd för att beteckningen kommer med
för många streck på halsen eller
huf-vet, så är det hjälpt med den redan
icke ovanliga beteckningen 8:a.
Möjligen borde man stanna vid rödt
och grönt för att få in färg i musiken:
möjligt är äfven att ett smyckande af
noterna skulle ingifva exekutören små
tankar på skönhet i föredraget, då nu
de abstraka geometriska figurerna i
nothäftet erinra om Euklides’ Elementa,
kontorsbokens linjeringar,
telegrafspråkets punkter och streck. Och
Ornamentiken skulle tas ur växtvärlden, då
blommor och musik nästan fordra
hvarandra.
En bisak, men af vikt för
nybörjaren, vore borttagandet af punkterade
noter och deras reduktion till verkliga
värden, så att eleven sluppe sitta och
räkna bråk i hufvudet. En halfnot
med punkt skulle således skrifvas som
tre på hvarandra följande fjärdedelar
eller också borde man införa ny
beteckning för en tre fjärdedel* not,
kanske så att den tecknades med tre streck
på halsen eller på något annat målande
sätt. Pauserna borde äfven bli mera
åskådliga, så att de föreställde hvad
de gåfvo sig ut för. En hel takts
paus borde likna en hel not och de
andra i förhållanden därefter..
Lite mera lif och skönhet skulle
befria musiken från dess träldom hos
matematiken. Det var bara det jag
ville säga denna gång; en annan gång
vill jag tala om taktstrecken, frän
hvilka redan poesien har emanciperat
sig med stor framgång, särskildt i
Wagners utmärkta texter.»
Granska vi det förslag, som här ofvan
skall utgöra en förbättring i notskriften
och betrakta hr Strindbergs notskrift,
som skall ersätta den vanliga i
»La-crymosa», så ser den bra kal ut,
saknande klaver tonarts- och andra
förtecken. Enkel är den, mycket enkel.
Men de der knappt sj-nliga smånoterna,
som skola beteckna halftoner, äro bra
otydligare än en vanlig not med
förtecken. Och hur skall man kunna
skilja en verklig förslagsnot (långt
förslag) från en sådan; och om en höjd
eller sänkt not skall ha ett förslag af
en icke sådan, hur skall man då man
bära sig åt?
Vidare skall basklaven borttagas:
»det är en onödig tortyr att med vänster
öga och vänster hand tänka en ters
högre.» Ar det icke kanske lika stor
»tortyr» att tänka sig diskantnoterna
oktaven lägre som basnoter! Saken
leder ock till orimligheter. Ett
exempel. 6:te takten i Lacrymosa börjar
med ostrukna F i basen (fjärde linien).
I vanliga notskriften följer som
närmaste noter till detta på tredje och
fjärde mellanrummet E och giss(ters).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
