Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 16 April 1907 - Edgar Tinel och hans oratorium »Franciscus» - Minnen från Richard Wagners barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följer maningen, öfvergifver sina vänner
och flyr till ett kloster. Han egnar
sig nn helt och hållet åt gudsdyrkan
och uppoffring för sina medmenniskor
samt att värfva lärjungar och dör af
armod och späkningar med fridens och
kärlekens ord på sina läppar. Då
strömma från alla håll skaror till att
närvara vid begrafningen af den man,
som redan i lifvet vunnit helighetens
ryktbarhet, samt bereda honom en
lysande jordfästning och stora
hedersbetygelser.
Texten till oratoriet är ej fri från
betydande längder och lider derför af
en viss monotoni, en brist som dock
uppväges af komponistens känslofulla
musik och en rikedom på momenter af
stor inspiration.
i iratoriet börjar med ett preludium
för orkester. Horn och trumpeter börja
med ett motiv som besvaras af de
öf-riga instrumenten. Det är samma
motiv med hvilket kören på orden »ära
vare Gud!» afslutar hela verket.
Orkesterns styrka aftager småningom och
tenorerna i kören falla in med ett
vackert arioso: »Stilla öfver Assisi sänker
sig aftonens skymning». Med facklor
och under sång närma sig en skara
ynglingar (tenorer) och bland dem
Franciscus. De träda in i den festligt
smyckade salen i grefliga slottet med
sången: »Lätt och lustigt är lifvet
här uppå vår gyllene bana.» Männen
(basarna) svara: »Bort med de mörka
sorgerna:» i milda toner ocli stilla
rytmor prisa unga flickor lifvets glädje,
hvari en danskor instämmer. Värden
bjuder gästerna välkomna och manar
dem till dans på den upplysta
borggården, hvarpå följa två danser (den första
i valstakt) af orkestern med körsång
och tenorerna, melodiskt vackra
nummer. Värden uppmanar Franciscus att
roa gästerna med sång; dröjande
uppstämmer han »Balladen om armodet»,
hvari balladtonen är ypperligt träffad.
Kören infaller och ett sakta efterspel
af orkestern antyder festens slut.
Franciscus med sina vänner vända hem i
natten. Plötsligen ropar en röst från
himmeln tre gånger: »Franciscus!»
Då denne frågar vännerna hvem af
dem som ropat på honom, svara de att
de ej hört något rop. Klockan slår
tolf och nattvakten bjuder hvila i en
sång som erinrar om nattvaktens i
»Hu-genotterna». Då Franciscus inslumrat
hör han åter himmelsrösten som trefaldt
ropar hans namn. En skön kvinna i
gyllene stråldräkt uppenbarar sig och
förkunnar att han är utsedd att kämpa
för Kristi kyrkas seger och folkens
omvändelse. I sin ballad hade han
förutsagt sin lott att få som brud mottaga
armodet. Denna scen är i musikaliskt
hänseende särdeles vacker. Slutet af
första delen, kören af de himmelska
rösterna: »Hafven i hört Franeiscus’
ord» hör till verkets glanspunkter.
Andra delen begynner med en dyster
klagan öfver världens förderf, i det
violoncellerna uppstämma ett svårmo-
digt tema i G moll, upprepadt af de
andra instrumenten, under det
körte-norerna med samma motiv unisont
uppstämma: »Kärleken var i alla menni-
skors hjärtan död.» Styrkan tillväxer
i sången och orkestern men aftager då
tenorerna infalla med ett fugamotiv på
orden »Guds kj-rka bedröfvas». Denna
inledniDg till andra delen hör till
partiturets mäktigaste stycken. Den
allvarliga stämningen afslutas i ett långt
efterspel af orkestern, hvarpå flöjter
blåsinstrument och violiner inleda en
ljuf melodi och hoppets genius
(sopran-solo) tröstande uppstämmer. »Det
dagas i fjärran östern.»
Plötsligen ljuder i vild rytm en kör
af afgrundsandar: Vi vilja den svarta
fiendskap utstå.» De uppmana till
hat, krig och blodutgjutelse.
Solostämmor inträda här: hatets (bas), krigets
(baryton), fridens (tenor) och kärlekens
genier, som förena sig till kvartett. I
slutet: »Folk, nu väljen», gör en stark
verkan. En enkel vacker å
capella-kör följer härefter.
Franciscus’ föira kamrater träda
larmande upp, hånande honom för att
han, den friborne och stolte, bär en
tiggares dräkt. Han svarar att han
beröfvat sig allt för sin brud, ett
kungabarn som han ömt älskar. Han yppar
sedan att denna är armodet, hvarpå
de lämna honom hånskrattande.
Musiken målar här motsatsen mellan
ynglingarnes stormande frågor och
munkens stilsamma svar. Derpå följer en
af verkets härligaste stycken »Sången
om armodet» (enl. sägen författad af
Franciscus själf, likasom »sången till
kärleken» och »solsången.»)
En allvarlig kör förkunnar att Gud
beslutit låta Franciscus tåliga lidande
befrukta världen. Segerns genius
(tenorsolo) och himmelsandarne (hela kören1
prisa fridens seger. Körbasarna berätta
unisont om de skaror som samlats kring
Franciscus i Spoletas dal. Franciscus
uppstämmer hänförd sin berömda
»Solsång» med dess färgrika modulation,
vackra melodi och mäktiga slut. Detta
enda nummer, säger B. Scholz i sin
anah-s af verket, vore nog för att ställa
Tinel i främsta ledet bland nutidens
komponister. En röst från himlen
ropar trefaldt »Franciscus!», bedjande
honom »lära dem sjunga en sång om
kärleken», hvarpå Franciscus gör detta
i tre sig stegrande verser. Himmelska
rösterna afslut a sedan denna afdelning.
Tredje afdelningen börjar med ett
högtidligt adagio i orkestern,
hänty-dande på att den heliges slut nalkas.
En ängel (sopran) uppstämmer till
jungfru Marias ära en enkel sång, som
besvaras af kören. Franciscus bänföres
af sången. Franciscanerna klaga nu
öfver att de skola förlora sin fader,
men Franciscus söker trösta dem, han
tycker sig höra Seraphims kör och
ängla-kören uppstämmer »Ara vare Gud!»
under en skön orkesterklang med
harpor. Under orden: »Mitt öga brister
min Gud — jag kommer!» afsom-
nar Franciscus. Orkestern målar de
öfverlefvandes sorg medan änglakören
uppstämmer sitt »Ära vare Gud!»
(in-ledningsmotivet). I kyrkan
uppstämmes ett requiem. Härpå följer en
gripande skön sorgmarsch, börjande med
stråkbasar och horn, hvarefter klagande
instämma flöjter, oboer och fagotter.
Kvinnor uppstämma efter körens
klagan en härlig tiöstesång. Till slut
utbringar kören en kraftigt rytmiserad
triumfsång och ett mäktigt »Ära vare
Gud!» afslutar det hela.
Minnen från Richard
Wagners barndom.
I en uppsats af A. Schilling i en
bok med titel »Från Richard Wagners
barndom» finner man åtskilliga minnen
och episoder från den store
kompositörens gossålder. Bokens författare,
Lelcant och umgängesvän till Richard
Wagners mest älskade syster fru
Cecilia Avenarius, har af henne fått
åtskilliga meddelanden och upplysningar,
som ingå i hans anteckningar från
denna tid. Dessa visa oss, hurusom
Richard Wagner redan som barn hjrste
ett alldeles särskildt intresse för teatern,
att han för sina syskon och
lekkamrater lät uppföra af honom själf
författade stycken och att han med
förkärlek sysselsatte sig med de tyska
me-deltids8agorna.
Schilling betonar i sina berättelser
Wagners lidelsefulla karakter och starkt
utvecklade själfmedvetenhet, som äfven
af Bismarck riktigt bedömts, då den
store statsmannen yttrade, att han icke
visste någon, hos hvilken öfvertygelsen
om eget värde och förmåga vore så
starkt utpräglad som hos R. Wagner.
Schilling omnämner vidare gossen
Richards sjelfsvåld och egensinne, som
ofta i hemmet föranledde till
handgriplig bestraffning.
Energi och orubblig beslutsamhet
samt kraft att fullfölja sitt ideals mål
äro drag i Wagners karakter, som
städse tjena till förebild och mana till
efterdöme. Familjen Wagner hade sitt
sommarnöje i Loschwitz strax utanför
Dresden. Richard byggde på en
höjd en liten teater och föredrog
der för sin älsklingssyster Cecilia och
lekkamraterna med hög lidelsefull
stämma sina egna skådespel. Hans
stycken voro oftast af gripande och
tragisk natur; den ene nedstack eller
förgiftade den andre, så att i sista
akten ett fält af döda och sårade
utbredde sig för åskådaren. En gång
blefvo naturmakterna medspelande. Ett
oväder utbröt, som kastade den lätta
teatern öfver ända, sönderslet förhänget
och scenerierna och kastade figurerna
om hvarandra. Richard var djupt
be-dröfvad öfver det spratt, som naturen
spelat honom. Modren tröstade honom
1 häröfver och anmärkte, att i hans lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
