Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 16 sept. 1907 - Edvard Grieg † (med porträtt) - Ludvig Wüllner (med porträtt) - Beethovens första debut (forts. o. slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riationen; 4 Fianosonater af Mozart
med fritt tillkomponeradt
ackompanjemang af ett andra piano; Sångverkmed
orkester: Foran sydens kloster f. solo
och fruntimmersröster; Landkjimding,
f. baritonsolo och manskör; Den
Bjerg-tcknr, f. barytonsolo, stråkorkester och
2 horn; Olav Trygvason för solo, kör
och ork., Norske Melodier, bearb. f.
manskör; Bergliot, melodram m. ork.
(klaverutdrag); Sånger för en röst med
piano ha utgifvits i mer än ett
dussin häften om 4—6 sånger och flere
separat för olika röster. Dessutom
har man af hans kompositioner
arrangement för violin och piano, piano
2-och 4-bändigt, etc.
Beträffande karakteriseringen af
Griegs skapelser vilja vi anföra hvad
vår ansedda kritiker Ad. Lindgren
yttrade i en uppsatts om honom för
femton år sedan i denna tidning, der
det heter: »Biilow har kallat Grieg
för Nordens Chopin, andra ha benämnt
honom Nordens Schumann. Sanningen
torde ligga midt emellan. Grieg eger
af Schumann gemytsinnerligheten men
undviker grubblerierna, och af Chopin
eger han klarheten, elegansen och det
nationellt ursprungliga grunddraget,
men undgår koketteriet och den
sjukliga sentimentaliteten. Grieg kan vara
sällsam och märkvärdig, ja äfven
ma-nierad, då han stundom för mycket
upprepar sig sjelf, men han är aldrig
var6 sig flackt salongsmessig,
uppstyl-tadt lidelsefull eller obegripligt
djupsinnig och han har ingenting af de
abnorma oarterna i ett utlefvadt »fin de
siede». Den lille, ingalunda vackre
men lifliga mannen med den rika
känslan, det stora snillet, var en
revolutionär natur, fiende till åndeligt tvång
och konventionalism och denna natur
uppenbarar sig ock i hans sångmö.
Till sist vilja vi anföra hvad Grieg
sjelf säger om sin tonkonstnärliga
verksamhet: »Konstnärer sådana som Bach
och Beethoven hafva på höjderna
uppfört kyrkor och tempel. Jag ville
såsom Ibsen yttrat i en af sina sista
dramer, bygga bostäder för människor,
i hvilka de kunde känna sig
hemmastadda och lyckliga. Med andra ord:
jag har upptecknat mitt lands
folkmusik. I stil och formgifning är jag
en tysk romantiker af den Schumannska
skolan; men tillika har jag öst ur mitt
lands rika skatt af folkvisor och har
af denna hittills outforskade
emanation af den norska folksjälen sökt
skapa en nationel konst.»
Grieg har varit föremål för många
utmärkelser utom redan nämnda. Så
blef han 1872 medlem af
musikakademien i Leyden, 1890 af franska
»Academie des baux arts», erhöll
1904 St Olofs storkors och var
riddare af tyska, franska och danska
ordnar.
Ludwig Wüllner.
Den ansedde tyske sångaren med
ofvanstående namn, hvilken helt snart
för första gången konserterar
härstä-des, är son af den berömde dirigenten
och komponisten dr Franz Wüllner,
konservatorie-direktör i Köln.
Ludvig Wüllner är född den 19aug.
1858 i Münster. Vid 7 års ålder
kom han till München, der hans far i
tolf år var kapellmästare. Han
genomgick gymnasiet och studerade tyska
språket och litteraturen i München,
Berlin och Strassburg, der han 1882
tog doktorsgraden. Han studerade
derefter ytterligare två år i Berlin och
slog sig sedan ned som privatdocent
i germanisk filologi vid akademien i
Münster. Sin lust att bli skådespelare
bekämpade han för att icke göra sin
familj emot.
I längden kunde han icke motstå
begäret att egna sig åt konsten, och
han beslöt att utbilda sig till musiker.
Så ingick han 1887 som elev vid
konservatoriet i Köln, der hans far
emellertid blifvit dettas direktör. Efter
ett års förlopp fick han anställning
som lärare i körsång och
konsertensemble, dirigerade en kyrkokör och
gaf konserter i mindre städer. Då
hans »Grossmutter», en strängt
katolsk dam, af hänsyn till hvilken han
afhöll sig från att gå in vid scenen,
afled 1889 beslöt han att följa sin
böjelse. Sjuk till själ och kropp
fördröjdes dock detta, men slutligen, i
en ålder af 30 år, underkastade han
sig prof för hertig Georg af Meiningen,
som derefter telegraferade till hans
far: »Jag hade icke väntat, att jag
i er son skulle finna en sådan
foredragsvirtuos. Han är född till att
framställa menniskotyper, och jag vill
lyckönska den tyska scenkonsten ifall
han beslutar sig att offra sig för
densamma.»
Så spelade Wüllner från 1889 till
1895 de förnämsta karaktär- och
hjelte-rollerna vid det berömda
Meiningen-teatersällskapet. Bland annat
uppträdde han som Hamlet, Shylock,
Othello, Faust, Kung Lear,
Wallen-stein, Natan och Talbot. Han sjöng
på hofkonserter och musicerade ibland
med Johannes Brahms, som den tiden
ofta kom på besök hos hertigen af
Meiningen. Ar 1895 lemnade han den
Meining’ska truppen, hvarvid han fick
titeln »hertiglig hofskådespelare», och
uppträdde sedan mest som sångare,
både i oratorier och världsliga
körverk.
Steget från skådespelaren till
sångkonstnären, var så mycket märkligare,
som röstmedlen ingalunda voro så
framstående, men denna brist
öfver-vann han med beundransvärd energi.
Genom oerhörd flit afvann han sitt
röstorgan möjligaste mått af välljud
och smidighet, och hvad som fattades
honom i sinnligt uttrycksmedel, ersatte
han rikligt genom konstnärlig intelli-
gens. Näst makten af hans
viljekraf-tiga personlighet kom honom der vid
lag hans mästerliga språkbehandling
till godo. Wüllner går nämligen ut
från ordet, från språket för att
förmedla sin poetisk-musikaliska intuition
och har derigenom på sina åhörare
utöfvat den starkaste suggestion. Han
har så medelst blifvit representant för
en ny riktning inom den tyska
vissången. Hans föredrag af tyska
folkvisor 8äges vara oöfverträffligt, och
han har vanligen alltid stor publik på
sina konserter. Han har äfven
emellanåt uppträdt som deklamator.
Såsom scenisk sångare har han t. ex. i
»Tannhäuser» genom sin smakfulla
sång väckt stort intresse.
Den Wüllner vid konserterandet här
biträdande pianisten Coenraad V. Bos
är född i Leiden, studerade först
violinspel och sedan pianospelet för
Julius Röntgen vid konservatoriet i
Amsterdam. Han berömmes särskildt som
Mozartspelare och smakfull
ackompan-jatör.
Beethovens första debut.
(Forts. o. slut.)
Återkommen till den nyktra
prosaiska verkligheten, insåg den ungdomliga
svärmaren, att det vore omöjligt att
i den belägenheten, hvari han
befann eig, återvända till den ångetsfulla
modren och följde deiföre med raska
steg sin vän och ledsagare. Snart
stodo båda vid porten till det gamla
abbotsklostret, hvilket villigt öppnades
för dem. Och snart fann sig den unge
musikern, som utbytt sina genomblötta
kläder mot en klostertjenares drägt,
förplägad med mat och dryck samt
kände sig i en mycket behaglig, glad
stämning. Abboten i klostret, en
mycket hjertlig och vänlig herre, sällade
sig till de begge främlingarne och
underhöll sig med studenten på det mest
hemtrefliga sätt om Bonn, om
kurfurstliga hofvet och om universitetet
därstädes. »Hvem är det ni har till
följeslagare, broder studiosus?» frågade
han under samtalets lopp,
uppmärksamt betraktande Beethovens korta,
hopkrupna gestalt och ovanliga
stri-piga hår. »Högvördige, det är en
talangfull musiker från Bonn, hvilken,
ifall ni känner er hågad att på en
halftimme upplåta klosterorgeln åt
honom, torde för er visa prof på sin
sällsynta förmåga.» —• Det vare honom
beviljadt,» svarade abboten, »broder
organist skall öppna för honom.» Snart
satt Beethoven framför det gamla,
herrliga instrumentet; efter ett kort
men mästei^tspeladt preludium
öfver-gick han till en gammal latinsk ky
kohymn; på denna följde
kompositioner af äldre mästare. Mäktigare och
mäktigare, väldigare genomböljade me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
